Offensiv i juni 2009
Idag lördag är årsdagen av den massrevolt som skakade den islamiska republiken Iran med start den 12 juni 2009. Ett folkligt uppror som blev en pånyttfödelse av arbetarkampen och protesterna mot regimen. Detta var den största massrörelsen sedan revolutionen 1979 med uppemot tre miljoner som intog gatorna. Hur årsdagen kommer att utvecklas är idag oklart, men att Iran aldrig kommer att kunna vrida tillbaka klockan till situationen innan juni för ett år sedan är säkert.
Regimen räds redan denna dag och har inlett massarresteringar av politiska aktivister, avrättningar av kända politiska fångar, terror, förtryck och ökad repression i hopp om att skrämma oppositionen till tystnad.
Samtidigt har massprotesterna och den ekonomiska krisen fördjupat den öppna sprickan i den härskande klassen som blommade upp i sambandet med valet.
I juni för ett år sedan utvecklades en heroisk massrörelse som med livet som insatts trotsade den islamiska regimen. Att rörelsen inte lyckades med sitt mål att fälla Ahmadinejad och den islamiska regimen handlade inte om massornas brist på mod, uppoffring eller kampvilja. Det berodde på, vilket CWI också påpekade inledningsvis av rörelsen, på avsaknaden av ledning och därmed nya steg fram för att utveckla kampen. När massorna inte lyckades forma nya strategier för protesternas fortsättning ledde det till att den brutala repressionen tillfälligt tvingade folk tillbaka från gatorna, väl medvetna om att man inte kan demonstrera bort en regim beväpnad till tänderna. Massrörelser är inte otröttliga, de kämpar så länge de känner att de kan nå framgång eller vinna. Därför var det oundvikligt att trappa ned. Även aktivisterna behövde ta ett steg tillbaka och diskutera fram en strategi för rörelsens fortsättning.
Av rädsla för att rörelsen ska bloss upp igen i och med att årsdagen närmar sig och efter arbetarnas framgångar med firandet av första maj ökar nu regimen repressionen. Efter första maj ökade repressionen genom avrättningen av fem kända politiska aktivister. Syftet var att skrämma det iranska folket till tystnad, men som CWI sa när nyheten nådde oss så provocerade detta istället fram en protester som utmynnade i den succéartade strejken i Kurdistan.
Avsaknaden av ett revolutionärt ledarskap har tillfälligt fungerat som en broms på rörelsen att avancera framåt. Men detta betyder inte att rörelsen skulle vara död eller besegrad. Under ytan växer ilskan och diskussionerna som förs markerar en ny fas i rörelsens politiska utveckling. Den politiska medvetenheten är idag betydligt högre än när proteströrelsen inleddes i juni, t o m högre än under decemberrevolten . De grundläggande orsakerna till protesterna är fortfarande olösta. Avsaknaden av demokratiska rättigheter, religiöst förtryck, förtrycket av kvinnor, fattigdom, arbetslöshet, bostadsbrist och korruption.
Iran är ett av världens mest korrumperade länder. Mullorna har ägnat sig åt stöld och mutor i omfattande utsträckning. Regimens anhängare har berikat sig samtidigt som fattigdomen bland arbetare och bönder brett ut sig i den ekonomiska krisens spår. Befolkningen svälter och det är inte ovanligt att en arbetare tvingas ha två eller tre jobb för att överleva. Den genomsnittliga lönen är inte tillräcklig för att klara matkostnaderna för en vanlig arbetarfamilj. Den ekonomiska krisen har inneburit hög inflation och arbetslöshet. Detta är de avgörande orsakerna till protesternas omfattning, även om valet blev den utlösande faktorn.
Avrättningarna av fem politiska fångar nyligen hade samma syfte som när Ehsan Fattahian avrättades den 11 november 2009 för sin politiska aktivitet i Kurdistan, att skrämma till tystnad. De fem avrättade var radikala ungdomar: Farzad Kamangar, Ali Heidarian, Farhad Vakili och Shirin Alamhouli. De hade suttit frihetberövade i flera år i det ökända Evinfängelset i Theran. De dömdes för sin politiska aktivitet för ”moharem", brott mot gud. Från regimens sida var detta en desperat handling, men istället för att skrämma folk till tystnad exploderade denna barbariska handling i ansiktet på dem då massiva protester bröt ut, inte bara runt om i världen där iranska konsulat och ambassader stormades som i Paris och Stockholm, utan även i Iran och framförallt den kurdiska delen.
Att Farzad Kamangar var en populär socialist och lärare, känd bland iranier över hela världen för sina texter, gjorde att protesterna inte lät vänta. På uppmaning av Irans kommunistiska partis kurdiska del Komalah, som sedan fick brett stöd av andra socialistiska och kommunistiska krafter i Kurdistan, organiserades en strejk mot regimen den 13 maj.
Detta
kom att bli den största strejken i Kurdistan sedan 2005. Kurderna i Iran
har en stolt kamptradition och socialistiska traditioner som sträcker sig
tillbaka till tidigt 1900 tal. Detta gav sitt utryck i revolutionen 1979.
I de kurdiska delarna styrde i stort sett arbetarklassen under revolutionen. För att överta kontrollen
över landet och krossa arbetarrörelsen inledde Khomenei
ett fullskaligt krig mot Kurdstan. Fackföreningslokaler stormades, all
demokratisk organisering slogs sönder, arbetare, studenter, socialister och
kommunister mördades. Men trots detta har kommunistiska ideer ett brett
stöd, detta märktes inte minst under generalstrejken.
Den 13 maj var en total strejk där baazars och butiker hölls stängda. Städerna lyste tomma och regimen kunde inte göra någonting.
– Så gott som alla butiker och affärer var stängda i Sanandaj, den kurdiska huvudstaden. Jag satt framför TVn och grät av lycka när jag såg bilderna på uppslutningen, sa en exiliransk flykting till undertecknad dagen efter strejken.
– Förutom Sanandaj, Oshnavieh, Marivan och Bukan var strejken så gott som intakt och bara det mest livsnödvändiga hölls öppet. I flera städer rapporterades det om konfrontationer med polis och säkerhetsstyrkor men strejken kunde inte brytas.
Sedan Ahmadinejad valdes som president 2005 har tusentals strejker och arbetarprotester registrerats. Idag sker en strejk var femte dag. Men dessa har varit isolerade aktioner från olika arbetsplatser. Vad som behövs är en samordning mellan arbetsplatserna och städerna vilket är fullt möjligt som strejken i Kurdistan visar.
Detta var ett viktigt steg för att närma sig en gemensam kamp mellan kurder, perser, och förtryckta minoriteter.
I Kurdistan har man varit tveksam till att ansluta sig till de protester som tidigare förknippats med den ”gröna” rörelsen, som protestvågen efter presidentvalet i juni ifjol kallades. Man har sett det som en maktkamp i toppen och inte som en del av sin kamp mot den regim som förtrycker dem sedan 30 år tillbaka. Men kontrarevolutionens piskrapp fick dem att ta steg framåt snarare än att kliva tillbaka och nu ansluta sig till kampen.
Misstänksamheten mot den ”gröna rörelsen” är förstålig. Mousavi som var den ledande utmanaren i presidentvalet och i västmedia framställts som en reformist är inget alternativ till Ahmadinejad. Har är själv en del av regimen och ansvarar själv för tusentals studenters liv. Mousavi är en bödel med blod på sina händer under sin tid som premiärminister 1980-1988.
Mousavi
hade inte ens fått ställa upp i valet om
han varit reformist. Inför valet i juni hade 471 kandidater förbjudits och
enbart de trogna den högsta ledningen släpptes fram. Den revolt som
utspelat sig på gatorna var inte ett stöd för Mousavi, snarare ett hat mot regimen
och vad den representerar.
Mousavi
åtnjuter förvisso ett visst stöd från medelklassen men plakat och banderoller
bland demonstranter även i ett tidigt skede visade
att de var beredda att gå längre utan honom. Den ”reformistiska” flygeln av regimen togs själva på sängen av
motståndet och dess omfattning och hade ofrivilligt hamnat som symboler för
den, utan att kunna kontrollera den. De hade helt enkelt inget annat val än att
fortsätta.
Mousavi har också gjort allt för att hålla tillbaka rörelsen, tex ville han avblåsa den demonstration som några dagar efter valet samlade två miljoner demonstranter. Mousavi var och är väl medveten om rörelsens potential och därför även själv livrädd för den. Inför miljoner människor som kämpat avslöjade han sig senare då han inför firandet av revolutionen den 11 februari i år deklarerade att han skulle marschera med regimen.
Den 11 februari sågs som ett nederlag trots att 100 000 samlades i proteströrelsens demonstrationer, detta för att man inte lyckades göra det massiva intrycket man hoppats på och för att det var regimens styrkor som satte dagordningen. Det pågick en total militär ockupation av städerna.
Efter den framgångsrika strejken i Kurdistan i maj är det nu viktigt att rörelsen även tar upp frågor som stopp på förtrycket mot minoriteter för att ena alla dessa i en kamp mot regimen. Att regimen inte hade möjlighet att agera mot denna 24 timmars generalstrejken i Kurdistan var ett stort bakslag för dem och en seger inte bara för kurderna utan för hela den iranska befolkningen. Regimen förödmjukades och det avslöjades att den gick att besegra
Detta har spelat en viktig roll för att öppna upp en ny fas i rörelsen om vilka kampmetoder som är effektiva. Detta har varit en avgörande faktor tillsammans med andra framsteg och bakslag för att radikalisera rörelsen och fördjupa diskussionen om vad som är nödvändigt. Inför miljoner människor har det kurdiska folket med sin strejk visat på styrkan i en gemensam arbetaraktion som en strejk.
Hur man kan organisera en alliransk generalstrejk är nu ett steg som borde diskuteras. Skulle något liknande ske i alliransk skala skulle den islamiska regimens dagar vara räknade. Det vet inte minst regimen själv som är livrädd för en sådan utveckling. För att kunna organisera en generalstrejk måste man börja att organisera sig. De iranska massorna måste ta tillvara på de bästa traditionerna från revolutionen 1979 då arbetarklassens generalstrejk gjorde slut på kejsardömet.
På Studentdagen 16 Azar den 7 december, trotsade studenterna demonstrationsförbudet, forscherade grindarna på universiteten, trotsade massgripanden, kravallpolis, tårgas och batonger. De unga utgör majoriteten av befolkningen, 60 procent är under 30 år och har utan tvekan varit rörelsens spjutspets.
16 Azar är känd som studenternas dag sedan 1953 då studenter vid Teherans universitet dödades av Shahens styrkor. Idag har denna dag istället blivit ett uttryck för kampen mot den nuvarande regimen.
I december på Ashuradagen protesterade 10 000-tals. Dessa dagaranvändes av oppositionen för att det var lättare att samlas och trotsa demonstrationsförbud. Men efter att regimen lärt sig rörelsens taktik var den lättare att stoppa, samtidigt som demonstrationer, om än de var massiva var dess enda vapen
Allt fler förstod att man inte kan demonstrera bort den islamiska regimen, den måste utmanas på allvar. Det var därför inför första maj viktiga diskussioner som tog fart. Hur ska rörelsen utvecklas för att bli segerrik. Första maj blev en dag att återlansera rörelsen men nu med en betydligt högre medvetenhet. Det var stora förväntningar inför denna dag och regimen var på helspänn, de skulle inte tillåta några protestyttringar.
Första maj blev en framgång med massiva protester, inte så stora som många hoppats på men med tydliga paroller och hög medvetenhet. Men det viktigaste av allt var arbetet inför första maj med förberedelser, hemliga möten på internetforum, bland celler som samlades för diskussioner i skogar och berg med bredare lager av arbetare och aktivister i hela Iran. Detta kan bli början på en verklig organisering. Det nya i rörelsen är just diskussionerna om arbetarklassens roll. Inför första maj var det betydligt bredare lager av aktivister som insett att regimen inte kan demonstreras bort, det måste till mer.
Diskussionerna kom att röra frågan om arbetarklassen och dess roll i revolutionen 1979. Även den ’högste ledaren’ Khamenei gick ut och varnade för vad som kunde komma att hända på första maj och att alla protester därför måste stoppas till varje pris. Regimen själv vet om arbetarklassens styrka och är livrädd att de själva ska lära känna den.
Därför ställde till och med regimens egna gula fackförening Khaneye Kargar (Arbetarnas hus) in sitt firande som brukar vara varje år. Inför och under första maj fick tiotusentals lära sig om arbetarklassens roll då de gemensamt intog gatorna. Inget av regimens säkerhetspådrag, arresteringar, lyckades stoppa arbetarorganisationerna från att fira första maj. I städer över hela Iran och Kurdistan samlades man nu under de röda fanorna.
Totalt organiserades första maj av ett tiotal arbetarorganisationer och socialistiska grupperingar däribland viktiga fackliga organisationer som Sockerarbetarna vid Haft Tapeh och Teherans Bussförare. De antog uttalanden som inte bara krävde frigivande av politiska fångar, lika rättigheter för kvinnor och barn, mot tortyr och dödstraff, rätten att organisera sig, utan också att roten till förtrycket ligger i det kapitalistiska systemet som i Iran upprätthålls av den islamiska diktaturen.
Tidigare
år har det framförallt varit socialistiska och kommunistiska organisationer och
radikala arbetare som upprätthållit första maj traditionerna, men i år var det
annorlunda, det var en betydligt bredare sammanslutning. Det var inte bara
bredare lager av arbetare utan även butiksägare och studenter som kom ut på
gatorna. Första maj förvandlades till en riktig massrörelse. Utanför Teherans
universitet utbröt spontana protester som sedan anslöt sig till
arbetarnas demonstrationer bakom parollen ”arbetare och studenter förena
er”.
Även om det ännu inte är en socialistisk medvetenhet som präglar rörelsen så har medvetenheten om arbetarklassens roll ökat markant. Kampen i Iran som pågått det senaste året har många revolutionära drag, men revolutioner är inte en enstaka handling utan en process där massorna lär sig av kampens utveckling. Det är av erfarenheten av massornas egna kamp som kan leda till revolution. Den ökade medvetenheten har inte skett över en natt, utan har vuxit fram av att rörelsen lärt sig under ett år av framgångar och motgångar.
När den sittande presidenten Ahmadinejad deklarerade att han vunnit valet i vad som uppenbarligen var ett valfusk intog tre miljoner gatorna. Det var en spontan massrörelse, med en slogan "ge tillbaka vår röst" men rörelsen har nu gått bortom detta krav och utvecklats till en rörelse mot hela regimen.
Ahmadinejad uttryckte själv direkt efter valet vilken seger detta var för honom och ett nederlag för omvärlden. Men istället släppte han lös en vrede som kan bli börja på en ny revolution i Iran som kan förändra läget i hela Mellanöstern.
Tusentals demonstranter trotsade modigt polis och militär och hamnade i våldsamma konfrontationer. Över världen sändes chockbilder på dödade demonstranter som skjutits av krypskyttar. Regimens militära närvaro på gator och torg ökade under hela juni men rörelsen gav inte efter. Regimens väpnade grenars påkar, knivar och automatvapen gav ingen effekt, protesterna fortsatte. På gatorna byggdes barrikader för att stoppa polisens framfart under hela året. hundratals dödade, 5000 arresterae, många dömda till dödsstaff. Tonen från den islamiska regimen hårdnade, men en explosiv och beslutsam kamp fortsatte.
I
november tillsatte regimen nya organ för Internetkontroll och har överlåtit
majoriteten av det statliga telebolaget till ett företag som ägs av den
militära elitstyrkan revolutionsgardet. Genom detta har gardet nu kontrollen
över telefon- och Internettrafiken. Samtidigt får de stöd av det nybildade
statliga övervakningsorganet som leder kontrollen över Internet. Den fruktade
Basijimilisen har öppnat 6 000 propagandakontor på grundskolorna.
Men
protesterna har bara fortsatt, den ilska och mod som framförallt unga kvinnor
visade är inte sprunget ur tomma intet utan är uppbygt av 30 år av förtryck. De
iranska massorna vet att de bara kan lita på sin egen styrka och solidaritet.
För att kampen till en ny nivå, med storstrejker och andra massaktioner för att
splittra statens och islamisternas styrkor, krävs det att arbetarklassen och de
fattiga organiserar sig. Vad vi kan se nu kan vara början på en ny iransk
revolution, denna gång mot ayatollornas diktatur.
Att de utåtriktade protesterna minskat i förhållande till för ett år sedan ska man inte låta sig luras av. De grundläggande problemen finns kvar. Under ytan gror ilskan och små frön till vad som kan bli mäktiga arbetarorganisationer håller på att växa fram.
Det är en lång kamp som byggt upp för de protester vi ser idag. Man kan säga att det är en rörelse som nu pågår startade med studenternas revolter 1999, som fortsatte med arbetarnas strejker och demonstrationer 2004 och fram till idag. De massiva strejkerna med Teherans bussförare, lärare, textilarbetare, bilarbetare och sockerarbetarnas strejker 2007 blev vändpunkten i en allt radikalare arbetarkamp och organisering. I den kampen har frön såtts till framtida massorganisationer för arbetarklassen. Modet hos arbetarklassen har visats gång på gång. Men massan av arbetarna kommer inte ge sig in i kampen mot regimen på allvar om det inte är att för att krossa den en gång för alla.
Kampen idag gäller varje demokratiskt krav, rätten till mötesfrihet, rätten att demonstrera, strejka eller ställa upp i val. Rätten att organisera sig i partier och fackföreningar, för fria och demokratiska val. De kapitalistiska mullorna måste störtas och deras egendom konfiskeras.
Men för att kampen för demokratiska fri- och rättigheter ska segra måste den kopplas samman med kampen att störta kapitalismen, för ett socialistiskt Iran med en planerad ekonomi, styrd och kontrollerad av arbetare, bönder och lokalsamhällena – en socialistisk produktion för att tillgodose befolkningen behov.
Det krävs ett aktionsprogram som kopplar ihop detta med arbetarklassens nuvarande krav på sociala förbättringar som arbete, arbetstidsförkortning, bostäder, utbildning och sjukvård.
Men hur stora demonstrationerna än blir så löser de inte den verkliga frågan om makten, om vem som kontrollerar statsapparaten. Den avgörande frågan är om arbetarklassen på allvar, inte bara ger sig in i rörelsen utan ställer sig i fronten. Arbetarklassen och dess organisationer om än de är små idag måste sättas i rörelse för att växa och utlysa generalstrejken som kan bli dödstöten för regimen. En generalstrejk inte mot valet, den tiden är förbi, utan en generalstrejk mot hela den islamiska regimens existens. En generalstrejk är vad regimen fruktar.
Den
iranska arbetarklassen har en stolt kamptradition, men dess historia är skriven
i blod och lärdomar måste dras. Den islamiska republiken måste utmanas
politiskt och militärt. Risken för blodiga sammandrabbningar är överhängande
och arbetarklassen måste därför organisera sitt självförsvar. När Shahen störtades
kunde man med klassappeller till polis och militär vinna över dessa och
statsmaktens förtryckarorgan föll samman. Men situationen ser annorlunda ut
idag. Den islamiska regimens har miliser knutna direkt under sig, dessa
soldater ser sitt kall inte regeringen utan till islam och är beredda att gå i
döden som martyrer. Det är därför viktigt at diskutera frågan om beväpning i
självförsvar. En beväpning av arbetarrörelsen skulle inte vara en förberedelse
till krig utan att med vapen i hand försvara sig mot regimens säkerhetsstyrkor.
Denna beväpning måste kontrolleras av fackföreningar och kommittéer på
arbetsplatser, i bostadsområden och på universiteten.
Men den mest akuta frågan idag är behovet av ett nytt massförankrat arbetarparti, ett parti kapabelt att föra massorna till seger. Massrörelsens svaghet är just avsaknaden av ett revolutionärt socialistiskt massparti. Men som marxister uppmanar vi inte massorna att vänta på att partiet formas. Revolterna kan inte vänta på att partiet byggs, kampen är här och nu. Massorna kan fälla regimen utan parti, men de kan inte behålla makten, det visade revolutionen 1979. Det är därför ett skriande behov att påbörja uppbygget av ett nytt massarbetarparti. Förutsättningarna för detta är bättre än på länge i Iran. De radikala skikten av arbetare och studenter söker efter ett alternativ och skulle välkomna ett sådant steg.
Då de fundamentala rötterna till Irans kris ligger i det kapitalistiska systemet är frågan om att bygga en rörelse av arbetare och unga mot hela systemet. En bestämd rörelse kan fälla regemen, men bara om arbetarklassen och bönderna upphöjer sig till att ta makten kan de sociala och ekonomiska förhållandena förändras.
Utan
ett revolutionärt parti som kan leda kampen till seger kan kampen mot den
islamiska diktaturen bli lång och utdragen. Arbetsplatserna måste länkas samman
med studenterna, söka sig allierad med medelklassen och knyta sin kamp till de
fattiga på landsbygden.
Den omedelbara uppgiften för marxister i Iran måste vara kampen för att fälla regimen och att argumentera inte för nyval utan en revolutionär konstituerande församling som kan avgöra Irans framtid och utforma kommittéer och råd att organisera och säkra fria val.
Ett arbetarparti är arbetarklassens minne, utan det minnet är många misstag dömda att återupprepas. Utan ett revolutionärt massparti kan inte mullornas kapitalistiska diktaturstörtas och ersättas med en socialistisk republik.
Kristofer Lundberg
