USA har när detta nummer av Offensiv går i tryck den 16 september redan genomfört ett antal flygattacker.
USA fick under en internationell konferens i Paris i måndags ett brett stöd av såväl europeiska regeringar som av Saudiarabien, Egypten och en rad andra reaktionära arabiska regeringar för Obamas nya krig mot den så kallade Islamiska staten i Irak. USA:s beredskap att även ta kriget mot IS till Syrien möttes däremot av stor tveksamhet. Även representanterna för alla de fem permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd, liksom för EU och Arabförbundet, lovade att stödja den nya och breddade regeringen i Irak i dess kamp mot IS.
Under den nyss avslutade valrörelsen uttalade sig också Stefan Löfven för ett svenskt stöd till den USA-ledda koalitionen mot IS i Irak, oklart i vilken form.
I Danmark har även Enhetslistan, inklusive Socialistiska Arbetarpartiet (SAP) som är Socialistiska Partiets systerorganisation inom USFI, röstat för att inom ramen för den USA-ledda operationen mot IS skicka ett danskt militärt transportflygplan med militär utrustning till den irakiska regeringen.
Så hur ställer sig marxister inom Rättvisepartiet Socialisterna och CWI? Vi utgår som alltid från bedömningar av vad som kan ligga i de arbetande massornas och förtryckta folkens intressen, liksom från vår bedömning av vilka politiska och ekonomiska intressen som ligger bakom alla stridande parters agerande på såväl kort som lång sikt.
När Obama idag, ”motvilligt” som det heter, förklarar krig mot IS ”för att degradera och på sikt krossa” denna terrorgrupp är det viktigt att komma ihåg att det är just USA-imperialismens Mellanösternpolitik och krig i Irak som har skapat den sekteristiska splittring som idag härjar hela regionen.
IS är sprunget ur al-Qaida i Irak, som den mest sekteristiska och skoningslösa delen av det motstånd som växte fram ur de sunniarabiska ruinerna efter USA:s flygkrig, ockupationen och USA:s politik att sedan härska genom att söndra i Irak. IS och andra jihadistgrupper har sedan dess ironiskt nog blivit ett monster som har närts, finansierats och rustats upp av USA:s allierade reaktionära arabregimer i Saudiarabien och Gulfstaterna i dess krig genom vilka ombud som helst mot den shiamuslimskt dominerade regeringen i Bagdad, iranska intressen och den syriska Assad-regeringen. Ända till dess att monstret till sist har blivit en fara för dess skapare. IS har också tills helt nyligen kunnat operera fritt i Syrien över gränsen till Turkiet, som också har tillåtit fri passage för tusentals jihadister att ansluta sig till IS och andra jihadistgrupper i det syriska kriget.
Majoriteten av den danska Enhetslistans nationella ledning (14-6 för vapenleveranserna) var enligt en artikel av SAP-medlemmen Michael Voss medveten om detta och att ”Danmark [liksom Sverige] har haft tre mycket dåliga erfarenheter av att delta i de USA-ledda krigen i Afghanistan, Irak och Libyen”.
Argumenten för att stödja Danmarks deltagande med militär utrustning motiveras enligt Voss, efter en ”konkret analys”, med ”ett tillfälligt sammanfallande av imperialismens och socialisters intressen”, framförallt när det gäller att förse kurderna med vapen i kriget mot IS sekteristiska reaktion.
Enhetslistan tycks ha förstått att den shiadominerade irakiska regeringen minst av allt saknar vapen och att det är av sekteristiska och politiska skäl som den är praktiskt taget oförmögen att bekämpa IS, men menar att vapnen av hänsyn till internationellt legalistiska skäl ändå måste skickas till regeringen. Det görs med den fromma förhoppningen att inte bara den regionala kurdiska regeringen i Irak ska få del av dem och i sin tur inte heller monopolisera dem, utan att alla de kurdiska styrkorna, inklusive de som står nära de mer vänsterinriktade turkiska PKK och dess syriska motsvarighet PYD som YPG ska få del av dem.
Gentemot detta måste vi säga att vi som revolutionära marxister självklart inte står neutrala i kriget mellan IS och de kurdiska styrkor som idag står i främsta ledet mot den nattsvarta och blodiga reaktion som IS representerar. När den irakkurdiska regionens huvudstad Erbil hotas eller de kurdiska Yazidierna hotas av en IS-massaker i Sinjar-bergen kan inte marxister avstå från de vapen som erbjuds, vem det än är som erbjuder dem, eller tillfälligt flygunderstöd, lika lite som till exempel Lenin avstod från att resa till den ryska revolutionen i en godsvagn genom Tyskland.
Men vi kan aldrig stödja anslutningen till en av USA-imperialismen ledd allians, som är dömd att innebära en ny omgång av blodigt kaos för makt, prestige och ekonomiska intressen utan demokratiska och socialt acceptabla lösningar.
Ju fler militära rådgivare och avancerade vapen som kan komma att flygas in från USA och till exempel Frankrike till den kurdiska regionen, desto mer kommer USA:s makt att köpa upp och försöka påtvinga kretsarna kring de kurdiska ledarna som Barzani och Talabani att infoga sig i en västorienterad politisk agenda för Irak. Desto mer kommer också ansträngningarna att isolera de mer vänsterorienterade kurdiska partierna som turk-kurdiska PKK och dess syrisk-kurdiska motsvarighet PYD ta fart.
Redan nu rapporteras i en artikel på Kurd.net att ”de irakiska kurderna känner sig sidsteppade” och att USA lyckats pressa dem att delta i den nya regering i Bagdad som leds av Haider al-Abadi, utan att de villkor som kurderna kräver för att stå kvar inom den irakiska staten när det gäller miljarder dollar för finansieringen av den kurdiska regionens styre, Kirkuk och regionens gränser och makten över oljan fått någon lösning.
Att försvara sig mot IS försök att invadera den kurdiska regionen eller anställa massakrer är en sak, men en helt annan att delta i en offensiv tillsammans med USA-flyg och shiamuslimska miliser in på sunnimuslimska områden. När kurdiska styrkor till exempel återtagit staden Makhmour, som tidigare haft en blandad befolkning, rapporteras den lokala kurdiska milisen vägra en återinflyttning inte bara för dem som misstänkts ha stött IS, utan även för de araber som flytt från IS tillsammans med kurdiska ortsbor till säkerheten i den kurdiska regionen.
Enligt den brittiske Irakexperten Patrick Cockburn har den sunnimuslimska befolkningen till största delen flytt från de områden som kurdiska Peshmergastyrkor återtagit, ”och det är osannolikt att de återvänder”. Som Cockburn påpekar har många sunnimuslimer, om man bortser från minoriteter i deras områden som shiamuslimer, yazidier, turkmener, kurder och kristna, goda skäl att känna sig mer hotade av hämndlystna regeringsstyrkor och redan ökänt brutala shiamiliser än de redan är av IS-extremisterna.
Ännu större problem tornar upp sig om Obama gör allvar av sina uttalanden om att också ta kriget mot IS till Syrien, där han talar om att bygga upp nya marktrupper med hjälp av ”moderata” och provästliga delar av de beväpnade rebeller som konkurrerar med IS. Några sådana av någon som helst betydelse lär bli svårt att finna, om inte USA väljer att enrollera och rusta upp andra våldsamma och extrema jihadistgrupper till tänderna.
Det säger sig självt att ett flygunderstöd till Syriens idag mycket försvagade rebeller vid sidan av IS mycket lätt blir förspelet till USA:s direkta uppslutning även i deras krig mot regimen i Bagdad.
Vad som krävs är ett tydligt nej till USA:s förnyade krigspolitik och en helt annan sorts allians än den USA-imperialismen erbjuder, där till exempel en kurdisk vänster erbjuder de arbetande, fattiga och förtryckta sunniaraberna liksom alla andra etniska och religiösa grupper sitt stöd till ett demokratiskt förankrat och gemensamt självförsvar som kan bädda för en folklig resning underifrån mot IS och andra sekteristiska rebellgrupper. Utrustad med ett demokratiskt, socialistiskt och sekulärt program skulle detta också kunna säkra både ett bredare stöd för deras egen nationella självbestämmanderätt och bidra till ett nytt och icke sekteristiskt kapitel i den undertryckta revolutionen mot alla regionens tyranner. ■
