”Isis mördare – AKP-regeringen delaktiga” står det på banderollen i en demonstration som ägde rum i Istanbul i oktober.
Kampen för Kobanê har placerat den kurdiska frågan i världens blickfång. Gränsstaden Kobanê, som är en del av Rojava (Västra Kurdistan), har befunnit sig under belägring av den Islamiska statens (IS, tidigare Isis) mordiska styrkor sedan i mitten av september och den har blivit en central punkt i motståndskampen mot jihadisternas framfart.
Den Islamiska staten (IS) har attackerat Kobanê, den sårbaraste av Rojavas städer, från nästan alla håll och kanter med tunga vapen, stridsvagnar och missiler, i ett mer än fem veckor långt försök att krossa stadens motstånd. Rojava och dess uttalat sekulära styre har representerat ett direkt trotsande av IS reaktionära teokratiska agenda.
Framstegen i Rojava och motståndet i Kobanê har erbjudit en potentiell bro för kurdernas väg till självbestämmande och, mer generellt, en möjlig referenspunkt för arbetarnas och de fattigas återupptagande av kampen mot IS fasor och andra diktatoriska regimer i Mellanöstern.
Många kommentatorer förutspådde att Kobanê skulle falla inom några få dagar, men kampens utgång är långt ifrån avgjord, trots att delar av staden är under jihadistisk kontroll. En av anledningarna till detta är att PYD och dess väpnade styrkor, YPG (Folkets försvarsenheter) och YPJ (Kvinnornas försvarsenheter), har bedrivit en heroisk kamp.
YPG/YPJ:s kamp står i skarp kontrast till den totalt korrupta irakiska arméns och peshmergastyrkornas (den halvautonoma kurdiska regeringens väpnade styrkor i norra Irak) dåliga meritlista. Detta visar att när folk har ett seriöst alternativ att kämpa för kan deras moral och beslutsamhet i viss utsträckning övervinna även teknologisk och militär underlägsenhet.
Det i sin tur har satt USA-imperialismen och dess militära korståg mot IS, som hittills inte har krönts med några verkliga framgångar, under ett ökat tryck. USA:s strateger var till att börja med redo att låta Kobanê erövras av IS-trupper. Men USA-imperialismen ändrade sin hållning, och det som började som ganska återhållsamma luftangrepp mot IS vid Kobanê har följts av större ansträngningar att bistå de kurdiska kämparna. Motiven bakom detta politiska inställningsskifte var den växande insikten om att ett IS-erövrande av Kobanê skulle bli ett förödmjukande slag mot USA:s prestige och trovärdighet.
Det är heller ingen hemlighet att den turkiska armén (som blockerat vapen och frivilliga till Kobanê) hållit sina gränser öppna för att tillåta jihadistiska militanter att gå in på syriskt territorium och att ta sig tillbaka in i Turkiet för att erhålla sjukvård, samt för att sälja olja på den svarta marknaden. Den turkiska regeringen önskade att Kobanê besegrades av IS i hopp om att det skulle skicka ett brutalt budskap till den kurdiska rörelsen i Turkiet.
I ett uttalande i förra veckan sa Abdullah Öcalan, den fängslade PKK-ledaren, att den fredsprocess som påbörjades i början av 2013 mellan PKK och den turkiska staten har ”gått vidare till ett nytt stadium”, med tillägget att han nu var ”mer optimistisk”.
Detta uttalande gjordes alldeles efter att den kurdiska befolkningens ilska hade exploderat, vilket visade att den stora delen av kurderna inte förefaller dela detta optimistiska synsätt. Samtidigt har våldsamma sammandrabbningar mellan den turkiska statens väpnade styrkor och kurdiska militanter mångfaldigats under de senaste veckorna.
Spänningarna har också växt mellan USA och den turkiska Erdoğanregimen. Washington anser att Turkiet har backat upp de styrkor som USA har bombat under de senaste veckorna.
På grund av alla dessa faktorer tvingades till slut den turkiska regeringen att göra en omsvängning ifråga om Kobanê. Erdoğan försökte då visa att han var missnöjd med USA:s ensidiga beslut om att assistera PYD med att hitta ett alternativ utan att tappa ansiktet, genom att låta 150 peshmergakämpar, med band till Kurdistans regionala regering (KRG) i norra Irak, ta sig till Kobanê via Turkiet.
Erdoğanregimen har utvecklat väldigt nära relationer med KRG:s notoriskt korrupta prokapitalistiska ledare. KRG:s president Massoud Barzani och hans parti KDP (Kurdistans Demokratiska Parti), som själva fram till nyligen till synes var nöjda med att se YPG bli krossade i Kobanê, har en historia av direkt samarbete med den turkiska armén i försöken att eliminera PKK-kämpar från KDP-kontrollerat territorium.
De peshmergas som passerar gränsen förväntas hålla sig undan frontlinjen i Kobanê. Den politiska betydelsen av detta är faktiskt mycket större än dess militära rättfärdigande. De turkiska härskarna försöker genom denna manöver minska och motverka PYD:s inflytande samt få ett fotfäste i syriska Kurdistan genom att dra in sina egna högerallierade i leken.
Committee for a Workers’ International (CWI) har länge argumenterat för uppbygget av demokratiskt kontrollerade, icke-sekteristiska organ som grundvalen för att organisera ett massförankrat folkligt försvar i hela regionen. Inte bara för att driva kampen mot IS, utan också mot alla andra religiösa extremistgrupper, mot de syriska och irakiska regimernas brutala och sekteristiska styrkor, samt mot imperialistisk intervention – då den senare bär huvudansvaret för framväxten av de jihadistgäng som nu angriper Kobanê.
En sådan kamp behöver, för att kunna cementera enighet tvärs över nationella, etniska och religiösa skiljelinjer, utrustas med ett politiskt program som tar kompromisslös ställning för lika rättigheter för alla förtryckta folk och lokalsamhällen i regionen, inklusive deras rätt till sjävbestämmande.
Kobanês försvarare och många kurder internationellt har, ställda inför hotet om ett etniskt folkmord genomfört av IS-mördarna, krävt att det ”internationella samfundet” assisterar dem mot de mycket bättre utrustade IS-enheterna. Detta är med tanke på omständigheterna förståeligt men inte desto mindre ett misstag för vilket massorna i Kobanê och andra delar av Rojava riskerar att få betala ett högt pris för.
Om västliga regeringar verkligen vore intresserade av Kobanêbefolkningens välbefinnande, eller ens av att driva ut IS utan att ha någon baktanke med det, skulle de ha försett stadens försvarare med de vapen de behöver för länge sedan, utan att i gengäld kräva några politiska eftergifter. Det som nu händer är emellertid något helt annat.
USA:s väpnade assistans används i praktiken som en form av utpressning för att tvinga Kobanê-kämparna till politisk underkastelse och PYD till allt större uppslutning bakom USA:s politiska hållning. Washington har försökt stärka Kurdiska Nationella Rådet (KNR), en högerkoalition av syriska kurdiska partier som backas upp av Barzani, som en motvikt till PYD i Rojava.
Men den 22 oktober undertecknade PYD officiellt en maktdelningsöverenskommelse med det prokapitalistiska KNR om en gemensam administration av Syriens kurdiska områden.
Tre dagar innan dess lät YPG:s ledning publicera ett uttalande: ”Vi kommer att arbeta för att konsolidera konceptet med sant partnerskap för administrationen av detta land i samklang med det syriska folkets strävanden med alla dess etniska, religiösa och sociala klasser”. Detta är ett farligt prejudikat. Även om Rojavas konstitution nämner skyddet av arbetares rättigheter, hållbar utveckling och generell välfärd, kan dessa målsättningar inte uppnås om man argumenterar för harmoni mellan alla sociala klasser.
Denna utveckling markerar ett klart och tydligt försök av USA-imperialismen och dess partner att installera ett mer följsamt kurdiskt ledarskap i Rojava.
CWI anser att kampens styrka och uthållighet i Rojava är direkt knuten till att lokalbefolkningen är aktivt engagerad i den. Även om steg har tagits i denna riktning belyser ovan nämnda manövrer en brist på demokratisk transparens i hur kampen bedrivs och hur beslut tas.
Utan några verkliga demokratiska kontrollmöjligheter och massornas genuina självorganisering finns en ständig fara för att byråkratiska drag vinner mark. Kampen i Rojavas alla kantoner bör både militärt och politiskt organiseras så brett och demokratiskt som möjligt, på grundval av full transparens i fråga om beslut på alla nivåer. De omtalade folkförsamlingarna och -kommittéerna borde utvidgas och demokratiseras, med representanter som omedelbart kan avsättas vid behov.
Politiska partier borde utöva makt endast på grundval av deras verkliga tyngd i samhället, inte på grundval av uppgörelser bakom lyckta dörrar som tvingas fram ovanifrån av makthavare utifrån.
Inför det fortsatta hotet från IS behöver massan av befolkningen i varenda stad och by i alla delar av Rojava energiskt uppmuntras till att delta i grundläggande militär träning och till att organisera försvarsorgan på en icke-sekteristisk grundval. Detta skulle möjliggöra smidandet av maximal styrka och enighet samt förbereda motståndet mot den jihadistiska fienden.
De återstående kämparna i Kobanê kommer inte att kunna upprätthålla sin kamp hur länge som helst utan att aktivt involvera ett ett större antal i de omgivande områdena.
Det kurdiska motståndets första allierade borde inte vara den imperialistiska supermakten USA eller någon annan kapitalistisk makt, utan den aktiva och självständiga mobiliseringen av arbetande och fattiga människor i regionen och internationellt.
Ett underminerande av Rojavas framsteg av prokapitalistiska, proimperialistiska krafter skulle tvärtom utgöra ett bakslag och komplicera det kurdiska folkets långvariga kamp för sina rättigheter, likaväl som av alla de förtrycktas mycket välbehövliga enade kamp i regionen för ett bättre liv. Det är därför nödvändigt att fördjupa den kurdiska kampen och utvidga den geografiskt genom att nå ut till de arbetande och fattiga massorna i hela regionen med ett djärvt program för social förändring.
Den tyska tidningen Der Spiegel rapporterade om att hundra textilfabriker och små arbetsplatser i den syriska staden Aleppo nyligen flyttades till Rojavas östra provins Efrîn. De regionala myndigheternas attityd i Efrîn, som aktivt försöker attrahera privata företag till regionen, belyser de inneboende motsättningarna i försöken att bygga en ny modell baserad på social rättvisa samtidigt som man arbetar inom kapitalismens ramar.
Kampen i Rojava behöver fortsätta till att också gälla massornas kontroll över ekonomin genom en kollektivisering av industrier och jordbruk för att möjliggöra en demokratisk socialistisk planering. Detta, tillsammans med fullständiga demokratiska rättigheter för alla, skulle ge massorna i Mellanöstern ett levande exempel på hur fattigdom, förtryck, sekteristisk och nationell splittring kan besegras. ■
Rättvisepartiet Socialisterna och CWI står för:
- Solidaritet med folket i Kobanê och Rojava.
- Bryt belägringen av Kobanê – för det omedelbara öppnandet av den turkisk-syriska gränsen för alla som vill hjälpa till med försvaret av staden. För skickandet av frivilliga till Kobanê, under gemensam organisering av den kurdiska och turkiska vänstern, lokalorganisationer och fackföreningar.
- För massförankrade icke-sekteristiska försvarskommittéer, baserade på en demokratisk organisering av arbetare, unga människor och fattiga bönder, för att säkra alla delar av Rojava.
- Ingen tillit till imperialismen – nej till uppgörelser bakom stängda dörrar med utländska makter och andra prokapitalistiska krafter.
- För bygget av arbetarnas och de fattigas enighet i kampen mot det regerande AKP i Turkiet.
- Upphäv förbudet mot kurdiska organisationer i Europa och USA.
- Fullständiga demokratiska rättigheter för det kurdiska folket – för kurdernas rätt till självbestämmande i alla delar av Kurdistan, liksom för alla förtryckta grupper och områden i regionen.
- För ett demokratiskt och socialistiskt Rojava som en del av en frivillig socialistisk konfederation i Mellanöstern.
