”Vi planerar inte för krig mot Iran”, förklarade USA:s försvarsminister Robert Gates i slutet av förra veckan. Uttalandet understryker de frågor som väckts av Bushregimens upptrappade hot mot Iran.Den upphaussade Bakerrapporten – där ledande USA-politiker sade sanningen om Bushs nederlag i Irak – förespråkade nedtrappning av de amerikanska trupperna i Irak och dialog med regimerna i grannländerna. Bush gjorde tvärtom. Nya trupper skickas till Irak. Upp till 50 000 soldater sägs behövas för att öka antalet stridande med 24 000.
Pekar särskilt ut Iran
Syrien och särskilt Iran utpekas av Vita huset som deltagare i striderna i Irak. Bush har därför deklarerat att USA kommer att attackera iranier inne i Irak. Dessutom har han sänt ytterligare ett hangarfartyg till Persiska Viken och Patriotmissiler har stationerats ut. 600-700 obemannade spionplan bevakar den irakiska gränsen till Iran.USA-generaler och talesmän har de senaste veckorna anklagat Iran för att förse stridande irakier med vapen, inklusive Katusjaraketer och nya varianter av bomber, samt militär träning. Den utlovade presentationen av bevis på detta har dock skjutits upp flera gånger, senast den 2 februari.
Många analytiker har jämfört USA:s propaganda med läget inför anfallet på Irak år 2003 – men USA:s ställning är idag försvagad och ett krig mot Iran en ännu mycket svårare uppgift än attacken på Irak, som ju har slutat i kaos. Detta pekar på att ett militärt angrepp är mycket osannolikt.
Bush förnekar
Hoten mot Iran handlar om USA-imperialismens ställning i Mellanöstern. Bushs förnekande av nederlaget i Irak och att han än en gång förlitat sig på de nykonservativas krigshets är en oberäknelig faktor.Det är ingen tvekan om att Bakerrapporten företrädde en majoritet av de amerikanska kapitalisterna, som vill försöka rädda sina egna intressen, medan Bush snarast vill understryka USA:s militära kapacitet i regionen, samt stärka sina kandidater i de maktkamper som pågår i Libanon och Palestina. Washington vill också stärka sina band med de sunnimuslimska regimerna i Saudiarabien, Jordanien och Egypten, som alla oroas av Irans växande inflytande i regionen.
Iraks kraftlöse premiärminister Maliki, som har band till både Iran och USA, har försökt ställa sig mitt emellan: ”Vi vill inte att de amerikanska styrkorna använder Irak som bas för att attackera Iran … vi kommer inte att acceptera att Iran använder Irak för att attackera amerikanska styrkor”.
Men han tvingas samtidigt medge att detta just nu pågår.
Parallellt utspelar sig striden om Irans anrikning av kärnbränsle, som sedan i december lett till begränsade FN-sanktioner mot landet. Regimen i Teheran förväntas snart proklamera att man tagit nya steg i sitt kärnbränsleprogram. IAEA (FN:s atomenergiorgan) fann dock under sin senaste inspektion enbart den primitiva variant av de centrifuger som krävs för storskalig produktion av kärnbränsle.
Den iranska regimen har också svarat att krigshandlingar kommer att besvaras med att Hormuzsundet – där en stor del av världens olja passerar – kommer att stängas av.
Politisk motreaktion
Trots de nykonservativas kampanj är ett militärt anfall mot Iran inte det mest troliga. Däremot är flygbombningar av iranska anläggningar, utförda av Israel eller USA, långt ifrån osannolika. Dessa kommer dock att få begränsade effekter på Irans atomprogram, men desto större politiska motreaktioner mot ett redan hatat USA i Mellanöstern.De redan pågående inbördeskrigen och risken för nya krig i Mellanöstern kan bara stoppas av massrörelser i de berörda länderna och globalt. Arbetare och förtryckta måste förenas över etniska och religiösa gränser i kamp mot imperialism, kapitalism och regionens regimer. Mellanöstern behöver demokratisk socialism.
Per-Åke Westerlund
