Kurdiska frihetsdrömmen lever än

Sotjiavtalet är ett slag mot Rojava, men än är hoppet inte släckt för de kämpande kurderna (Foto: Natalia Medina).

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Tre omtumlande veckor sedan Donald Trump har dragit undan USA:s stöd till sina kurdiska allierade i kriget mot IS och öppnat dörren på vid gavel för en ny turkisk invasion i nordöstra Syrien är den kurdiska frihetskamp som vi hittills känner den extremt tillbakaträngd. Samtidigt reser de enorma massprotesterna i grannländer som Libanon och Irak hopp om ett nytt revolutionärt uppsving.

Det mänskliga priset för den turkiska krigsmaktens och dess lejda milisgruppers nya invasion av ett 12 mil brett och 30 kilometer djupt centralt gränsområde som inleddes den 9 oktober med det officiella syftet att skapa en turkisk ”säkerhetszon” längs hela gränsen från floden Eufrat till irakiska gränsen är oerhört högt. Mer än 300 000 flyktingar, hundratals döda och sönderslagna samhällen i en tidigare relativt oskadad del av Syrien har blivit resultatet.
Det stormaktspolitiska spel mellan Trump, Erdoğan, och Putin som därefter har fortsatt över kurdernas huvuden ser också ut att sätta punkt för det i hela Levanten och Mellanöstern unika experimentet med ett relativt demokratiskt regionalt självstyre i Norra Syriens demokratiska federation. Detta har byggts upp de senaste åren under ledning av Syriens kurder i de områden som de kallar Rojava, västra Kurdistan.

Att USA förr eller senare skulle ”svika” de syriska kurderna och de YPG-ledda SDF-styrkorna är ingen överraskning. Sedan Trump och Erdoğan redan i början av året började tala om en 44 mil bred och 32 kilometer djup turkisk ”säkerhetszon” längs hela det syriska gränsområdet mot Turkiet öster om floden Eufrat, har också SDF försökt gardera sig med samtal under rysk medling med Assad-regimen i Damaskus. De samtalen handlade om villkoren för ett syriskt återtagande av den militära kontrollen av de gränsområden mot Turkiet som den syriska armén drog sig tillbaka från när det syriska kriget stod som hetast i landets mer centrala delar. 
När Trump den 6 oktober ändå överrumplande snabbt meddelade att USA omedelbart drar tillbaka sina styrkor och lämnar luftrummet fritt för det turkiska flyget såg heller SDF inget alternativ till att vädja om beskydd från Ryssland och bjuda in den syriska regimens styrkor att överta skyddet av gränsen mot Turkiet. ”Hellre smärtsamma eftergifter till den syriska regimen än att krossas av den turkiska ångvälten”, har varit ledorden.
Mycket talar för att det avtal i tio punkter som mycket snabbt träffades den 22 oktober mellan Erdoğan och Putin i Svartahavsstaden Sotji och som nu också snabbt genomförs under en förlängd vapenvila i stora drag har varit väl förankrat hos såväl Trump som Assads syriska regim.

Enligt avtalet ska det ”status quo” bevaras som Turkiets ”Operation Peace Spring” har etablerat i det 12 mil breda och 32 kilometer djupa centrala gränsavsnitt mellan städerna Ras al-Ain och Tal Abyad, som redan har ockuperats av Turkiet. De kurdiska styrkor som i avtalet kallas ”YPG-element” tvingas också backa 32 kilometer bort från gränsen längs hela det långa gränsavsnittet öster om Eufrat ända till gränsen mot Irak. Samtidigt tillåts syriska gränsstyrkor och rysk militärpolis flytta fram sina styrkor till den turkiska gränsen väster och öster om den zon som har ockuperats av Turkiet. 
I en tio kilometer djup zon ska också ryska militärpoliser och turkiska styrkor, utom i staden Qamishli, gemensamt kontrollera att det syriska gränsområdet till Turkiet är fritt från kurdiska styrkor.
Att de syriska kurdernas nationella och demokratiska krav helt ignoreras framgår tydligt av avtalets två första punkter. Dessa slår fast att Syriens ”politiska enhet och territoriella integritet bevaras”, att Turkiets nationella säkerhet ska skyddas, samt att alla former av terrorism ska bekämpas och ”alla separatistiska agendor” på syrisk mark avbrytas. Bakom påstådda krav på säkerhetsgarantier syftar den turkiska operationen till att kväsa alla idéer om regionala självstyren.

De enorma och icke sekteristiska massprotesterna i grannländerna skapar hopp om en ny arabisk vår mot regionens alla korrupta makthavare. 

Att överenskommelsen mellan Erdoğan och Putin också kopplas till ett stöd för det gamla Adana-avtalet från 1998 understryker ytterligare Sotji-avtalets udd mot kurdiska intressen. Med det gamla Adana-avtalet avbröt Assad-regimen i utbyte mot minskade spänningar mellan Turkiet och Syrien sitt beskydd av det turkisk-kurdiska arbetarpartiet PKK som på den tiden hade baser i Syrien. Som en direkt följd utvisades PKK-ledaren Öcalan från sin tillflykt i Syrien, varpå han greps av Turkiet och dömdes till livstids fängelse. Redan i Adana-avtalet gavs också Turkiet rätt att jaga PKK-kämpar upp till 5 kilometer in på syrisk mark. 
Oklart hur och vilka flyktingar som avses sägs också i Sotji-avtalet att gemensamma ansträngningar ska göras för att underlätta för flyktingar att kunna återvända på ett säkert sätt.

Putin hoppas att avtalet i Sotji också ska innebära ett första steg mot en slags ”rysk fred” i hela Syrien, där Erdoğan ger upp sina ambitioner att ersätta Assad med en lyd­regim i Damaskus. Därmed skulle Turkiet också kunna tillåta den syriska regimen att återta det mesta av kontrollen även av Idlib, där rebellerna domineras av de HTS-miliser som inkluderar tidigare al-Qaida och som medvetet eller omedvetet även har huserat den nu dödade IS-ledaren al-Baghdadi bara några kilometer från den turkiska gränsen.
Avtalet i Sotji reglerar varken de kurdledda SDF-styrkornas militära eller kurdernas och deras allierades politiska status bakom de evakuerade gränsområdena. Ändå lär avtalet logiskt innebära en strypning eller extrem försvagning av det regionala självstyrande demokratiska och feministiska experiment i och omkring Rojava, västra Kurdistan, som har kallats Norra Syriens demokratiska federation.
I de nya förhandlingar om Syriens framtida styre som snart ska inledas i Genève är varken det Syrien-kurdiska partiet PYD eller Norra Syriens demokratiska federation representerade.
Ändå lär också nya rysk-medlade förhandlingar mellan dessa och regimen i Damaskus äga rum, där dessa mot bakgrund av helt nya styrkeförhållanden reser krav på att YPG och SDF också ska upplösas eller möjligen upptas och underställas befäl inom Syriens säkerhetsstyrkor. I bästa fall kanske i utbyte mot förslag om någon sorts avväpnad och avlövad form av lokala självstyren.

(Foto: Robert Bielecki).

Men allt är inte hopplöst förlorat. Historien har än en gång varnat de kurdiska frihetskämparna för att förlita sig på några löften, förbindelser eller allianser med makthavarna i varken stormakterna eller de rivaliserande regionala regimerna. Än är vare sig de kurdiska styrkorna eller Rojava-kurdernas nyvunna idéer om lokal gräsrotsdemokrati, gräsrotsallianser över etniska gränser och icke religiös organisering underifrån, som leds gemensamt av kvinnor och män, krossade.
Läget försvåras av att den turkiska och kurdiska vänstern och arbetarrörelsen i Turkiet just nu är extremt pressad av chauvinistisk turknationalism, till den grad att ledningen för landets största fackförbund säger sig ”skiftarbeta för moderlandet” och de offentligt anställdas fackledning anklagar eventuella kritiker av ett nytt avtal med reallönesänkningar för att vara ”terrorister och deras stödjare”. 

Desto bättre skapar just nu de enorma och icke sekteristiska massprotesterna i grannländer som Irak och Libanon och nyligen även i nordafrikanska länder som Sudan och Algeriet hopp om en ny masskamp mot regionens alla korrupta makthavare av alla etniska och religiösa kulörer. 
Det är inte minst genom att knyta an till denna sorts gemensamma kamp av arbetare, ungdomar och fattiga för demokrati och social rättvisa som den kurdiska frihetsdröm kan leva vidare, som idag motiverar kurder i hela världen att gå ut på gatorna och vägra ge upp, men som för att segra kräver en frivillig konfederation av demokratiska och socialistiska samhällen.


”Rojava – solidaritet!”

Samlingen på Norra Bantorget innan avmarsch (Foto: Robert Bielecki).

Ännu en gång slöt kurdiska organisationer och solidaritetskämpar upp i Stockholm i en demonstration mot Turkiets våldsamma invasion och förtryck den 26 oktober. Temat på demonstrationen var ”Women Defend Rojava”, som särskilt lyfte fram kvinnornas roll i den revolution och motståndskamp som har pågått och just nu pågår.
Vi från Rättvisepartiet Socialisterna fanns självklart på plats för att visa vårt stöd och sprida vårt socialistiska budskap, något som togs emot med glädje.
”Erdoğan – terrorist!”, ”Turkiska armén ut ur Rojava!” och ”Rojava – solidaritet!” skanderades under marschvägen från Norra Bantorget till Kungsträdgården.
All solidaritet med den kurdiska motståndskampen!
Robert Bielecki