Den socialdemokratiska ledningen bedriver med stöd av LO-toppen ett kvalificerat dubbelspel om EU och fackens möjlighet att slå vakt om kollektivavtalen. Frågan är vem de lurar?LO-basen Wanja Lundby Wedin uppges ha fått partistyrelsens stöd för en s-plattform i nästa års EU-val där det krävs att ”nationella regler kring fri förhandlingsrätt, konflikträtt och kollektivavtal ska vara överordnade den fria rörligheten på EU:s inre marknad”. Detta är också vad Europafacket kräver i ett socialt protokoll.
Men när riksdagen i veckan tar ställning till Lissabonfördraget tänker s, som ensamma har makt att stoppa eller blockera det, rösta ja – utan att några som helst villkor har begärts ens för den överkörda garanti för kollektivavtalen som gavs när Sverige 1994 gick med i EU.
Detta är ett svek mot de fackliga rättigheterna av historiska dimensioner. Historiens dom lär bli hård mot dagens LO-ledning, som tvår sina händer och låter detta ske trots att LO-kongressen enhälligt begärt att omröstningen inte ska ske förrän Stråthutredningen om Lavaldomens konsekvenser för svenska lagar och avtal är klar och utvärderad.
LO-toppen ursäktar sig med det grundlösa påståendet att fördraget på grund av att Rättighetsstadgan blir juridiskt bindande skulle stärka de fackliga rättigheterna.
Ändå litar vare sig LO-ledningen eller socialdemokraterna mer på Rättighetsstadgan än att de i EU-valet begär både en ändring av EU:s så kallade utstationeringsdirektiv och ett socialt protokoll som uttryckligen ställer de fackliga rättigheterna högst när de kolliderar med reglerna för den inre marknadens fria rörlighet.
Men det sociala protokollet är inte något som de begär nu, när de har makt att påverka frågan genom att Sveriges riksdag ska rösta om Lissabonfördraget.
De röstar också ja fullt medvetna om att detta skärper EU:s utpressning mot Irland, vars arbetare röstade nej i folkomröstningen just på grund av det ”race” till botten som Laval och Lissabon innebär. Hur otroligt patetiskt det än kan låta föreslår LO-toppen och Europafacket i stället att det sociala protokollet ska krävas först när Kroatien ska inleda förhandlingarna om EU-medlemskap!
Rättighetsstadgan är inte mer ”juridiskt bindande” än att den genast får vika när den kolliderar med EU:s fundamentala lag om marknadens fria rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbetskraft. Enligt en juridiskt bindande förklaring i fördraget är det ”en väl etablerad rättspraxis att dessa rättigheter kan begränsas, särskilt inom ramen för en gemensam organisation av marknaden”.
Den socialdemokratiske EU-parlamentarikern Jan Andersson har visserligen fått EU-parlamentets stöd för att begära en omskrivning av utstationeringsdirektivet. Men detta har förkastats av både EU-kommissionen och en lång rad av regeringarna.
Lissabon står inte bara för lönedumpning och privatiseringar bortom dagens statliga krispaket. En massiv överföring av makt till ett alltmer imperialistiskt, flyktingfientligt och militariserat EU är fler tunga skäl för ett nej.
Det behövs bara 88 riksdagsledamöter för nej till Lissabon – förutom v och mp ett knappt 50-tal socialdemokrater. Men inget tyder på att de negativa bland riksdagens socialdemokrater vågar rösta efter övertygelse.
Frågan är om de ens vågar stödja vänsterpartiets förslag om vilandeförklaring, som kan skjuta upp tidpunkten för riksdagens ja i max ett år. För detta, som totalt bara kräver 58 röster i riksdagen, skulle det räcka med ett fåtal s-röster – förutom v, mp och sju av alliansens riksdagsledamöter, som anser att det krävs två omröstningar med mellanliggande val.
För s- och LO-toppen lär konsekvensen av ett ja till Lissabon på torsdag (den 20 november) bli ytterligare underminerad trovärdighet i ett sargat och splittrat LO.
Desto mer akut blir kampen för ett nytt socialistiskt arbetarparti.
