Det är nu ett år sedan den vilda strejken på Lagena i Jordbro. Lagerarbetarnas strid för att försvara jobben fick ett enormt genomslag och har blivit en symbol för arbetare runt om i landet.Strejken på lagret kom inte som en blixt från klar himmel.
150 lagerarbetare och chaufförer arbetade på Lagena i december 2008. Då varslade företaget 49 med hänvisning till arbetsbrist. Strax innan hade de okunniga cheferna beslutat att satsa på förarlösa truckar, trots arbetares varningar om att det inte skulle fungera i verkligheten. 35 miljoner kronor kastades i sjön. 4 miljoner kronor slösades bort på ett datasystem som aldrig togs i bruk.
Behovet av demokratisk kontroll på arbetsplatserna är slående.
Med det andra varslet av 33 under våren 2009 skulle arbetsstyrkan ha halverats. Inhyrd arbetskraft från bemanningsföretag och hårdare arbetsbelastning tog vid.
Från lyft av 100 kollin per timme skulle nu 120 lyftas. Detta gör att en lagerarbetare lyfter uppemot 2 000 kilo på en dag. I september förra året kollapsade en arbetare inne på lagret. De inhyrda är pressade att höja tempot och hoppar ofta över lunchpausen. När de är slutkörda kan de bytas ut och företag slipper rehabiliteringsansvar.
Bemanningsföretag var förbjudna mellan 1936 och 1991. Deras återkomst är ett symptom på brutalise- ringen av arbetsmarknaden. Arbetsrätten sätts ur spel och arbetare betraktas som enkla handelsvaror.
Enligt Företagarnas enkät vill 34 procent av arbetsköparna byta ut sin personal mot bemanningsföretag.
Bemanningsföretagen används också för att slå mot arbetarklassens organisering och sammanhållning. På kapitalisternas drömarbetsplats finns ingen fackförening och de anställda ska agera som individualister, konkurrera och slå ut varandra. Lagerarbetarna på Lagena agerade emellertid i motsats till detta som ett kollektiv och tog under några dagar över kontrollen över sin arbetsplats.
Måndagen före midsommar bröt den vilda strejken ut. Av 120 arbeta-re strejkade 80, från de resterande strömmade sjukskrivningarna in. Tidigt på morgonen samlades de strejkande och blockerade grindarna med en arsenal av bilar.
Polisen var snabbt på plats, men vågade inte ingripa i början. Handels skickade ombudsmannen Hans Boberg för att försöka förmå de strejkande att återgå till arbetet. ”Ni för- stör”, fick de veta och att det p g a strejken inte längre fanns ett förhandlingsläge. Ingen köpte resonemanget. I själva verket hade arbetsgivarna vägrat att förhandla över huvud taget, vilket föranlett strejken. När väl strejken inleddes var VD:n Per Öberg tvungen att lyssna och deltog i massmöten med arbetarna. Förhandlingsläget hade kommit ur kamp, strejken manifes-terade sammanhållningen och blocka- den visade vem som kontrollerade arbetsplatsen.
Rättvisepartiet Socialisterna, som deltog i stödkampanjen ”Lagenaarbetarnas vänner” med Syndikalisterna, Socialisten m fl organisatio- ner, hjälpte till i strejkvaktskedjan, med att samla in pengar till strejkkassan och mobiliserade stöd från andra arbetargrupper. Sopgubbarna i Stockholm, som själva har varit ute i en vild strejk tidigare under året och vunnit, var på plats redan på första strejkdagen för att visa sitt stöd. Stöduttalanden strömmade in från landet och in- ternationellt.
Rättvisepartiet Socialisterna krävde i Haninge kommunfullmäktige att kommunen skulle agera för att försvara jobben, men kommunledningen försvarade sin passivitet med att det inte var deras sak. I själva verket handlar det om att Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna och högerextrema Sverigedemokraterna vill riva upp LAS, Lagen om anställningsskydd.
Polisen visade under strejken att de inte är en ”oberoende part” i samhället. De diskuterade oavbrutet med cheferna om vad de ska göra. Under måndagen försökte polisen i timmar att bryta upp blockaden av lagrets in- och utfarter.
”Det behövs inte polistillstånd för att strejka, det är en rättighet”, blev svaret från arbetarna.
Samtidigt visade polisen att de struntar i andra överträdelser, t ex att strejkbrytare använde våld när de försökte forcera strejkvaktkedjan.
– Fattar ni inte att jag bara vill behålla mitt jobb?! Jag vill kunna titta min familj och mina barn i ögonen, ropade en arbetare förtvivlat.
Trots att blockaden av in- och utfarterna inte kunde upprätthållas hade strejken stor effekt. Företaget förlorade 600 kronor per lastbil varje förlorad timma. Under en timma stod exempelvis 39 lastbilar stilla och kostade arbetsgivarna uppskattningsvis 24 000 kronor. Strejken märktes i systembolagsbutikerna i hela landet.
På tisdagsmorgonen fick strejkvakterna stort gehör bland de inhyrda som kommenderats ut, men senare på dagen ringde cheferna upp de inhyrda och övertalade dem genom hot om att låta sig bli upphämtade i lastbi-lar för att köras in i smyg.
Under onsdagen och torsdagen genomfördes sedan en stor utåtriktad kampanj med demonstrationer och insamling till strejkkassan runt om i Stockholm.
Efter en fyra dagars ”vild” strejk på Lagena i Jordbro beslutade lagerarbetarna under torsdageftermiddagen att återgå till arbetet på måndag morgon. Kampen för att stoppa företagets varsel mot 33 fast anställda hade då pågått i över en månad.
– Vi bestämmer när vi går ut i strejk och vi bestämmer när vi går tillbaka, konstaterade Matti Holopainen under torsdagens strejkmöte utanför Lagenas portar.
26 av de 33 förlorade sina jobb, men strejken var inget misslyckande och sågs heller inte som det av de strejkande.
– Man kan förlora en strejk, men man kan inte förlora på att strejka, som Patrik Olofsson, klubbstyrelseordföranden på Lagenas lager, uttryckte det.
Kampen på Lagena satte frågan om bemanning på den fackliga och politiska dagordningen på riksskala för en lång tid. Bemanningsfrågan blev central i avtalsrörelsen och inför valet kan inga partier undvika att diskutera inhyrning. Kampen på Lagena stärkte också andra som valde att ta strid för sina jobb. Ledningen för Euromaint Rail i Malmö drog helt tillbaka sina uppsägningsvarsel inför hotet om strejk.
Efter strejken bildades Jobbupproret med radikala fackliga aktivister från hela landet.
Lagerarbetare från Lagena har talat på otaliga möten runt om i landet, både på och utanför arbetsplatser. I november förra året engagerade de sig för att rädda jobben på Coop, något som närmast skrämde slag på cheferna.
När nya klubbstyrelsen på Lage-
na skulle väljas i höstas försökte cheferna styra valet. ”Välj inte tillbaka strejkledarna, så drar vi tillbaka stämningen till AD” (arbetsdomstolen) var budskapet. Ett fullsatt årsmöte vägrade att ge med sig och valde sin klubbstyrelse ändå. Strax efter drog Lagena ändå tillbaka stämningen.
Handelsledningen, som först lovade att ta strid i bemanningsfrågan, svek emellertid återigen i avtalsrörelsen. Lagren exkluderades från kravet på begränsning av inhyrning och avtalet som slöts innebar en fördel för arbetsgivarna, som nu kan köpa ut arbetare billigare.
Utan strejkvapnet och en kollektiv kamp står arbetare vapenlösa. Strejkvarslet som först lades var inte riktigt på allvar, då man tog ut enskilda buti-ker där den fackliga anslutningsgraden var låg. Sen lades ett nytt varsel med fler lager. Där stannade det.
Nu står lagerarbetarna inför nästa stora hot. Systembolaget vill mot allt sunt förnuft sälja det vinstrika Lagena. Troligen vill man sälja innan valet. Ett av skälen kan vara att Lagena har restriktioner då de ägs av Systembolaget. Om Lagena flyttas från Socialdepartementet till Näringsdepartementet skulle Lagena kunna agera som Green Cargo, där 100 procent av arbetskraften är inhyrd.
Många befarar också en flytt av lagret, vilket skulle vara ett sätt för ledningen att bli av med den stridbara klubbstyrelsen. Ännu finns det ingen köpare, men en ny kampanj måste förberedas.
Kampen på Lagena fick stor betydelse, inte för att företagets agerande är unikt, tvärtom, utan för att arbetarna valde att ta strid. Man kan bara nå så långt som man själv är beredd att gå. En del inom vänstern brukar hylla att kampen utvecklas spontant – men så är inte fallet. Avgörande för kampen och hur långt den kan gå är medvetenheten. På Lagena fanns en stark klubbstyrelse med erfarna fackliga kämpar och det fanns socialister.
Kampen på Lagena är ett exempel för vad som måste ske på alla arbetsplatser där jobben hotas. Mot fackledningarnas passivitet och svek måste en tvärfacklig opposition och vänster byggas för att återta arbetarklassens organisationer.
Mattias Bernhardsson
