Lärarnas avtalsrörelse står för dörren. De båda förbunden, Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund, har åtminstone internt talat om möjligheten av stridsåtgärder. Det var länge sedan vi hörde något sådant inför en avtalsrörelse.Bakgrunden är ett utbrett missnöje ute på skolorna med löneutvecklingen samt den ökade arbetsbördan under den senaste 15-årsperioden.
I mitten av 1990-talet avskaffades undervisningsskyldigheten som ett mått på lärares arbetstid. Tidigare hade man 21 eller 26 lektionstimmars undervisningsskyldighet, beroende på stadium. Åtog man sig något utöver detta, exempelvis institutionsvård, arvoderades man.
Förändringen som skedde var att lärarna skulle finnas tillgängliga på arbetsplatsen 35 klocktimmar i veckan. Detta för att möjliggöra arbete i arbetslag, sades det. Samtidigt avskaffades undervisningsskyldigheten. Det sades i avtalet att arbetsbelastningen inte skulle öka.
Merarbete nu normalt
Verkligheten ser dock annorlunda ut. Merarbete som tidigare arvoderades, till exempel institutionsvård, anses nu ingå i lärares normala arbetsuppgifter. Mer tid går åt till konferenser och till kontakter med föräldrar och sociala myndigheter, mycket beroende på att problem i samhället återspeglar sig i skolan.Dessutom är det nu snarare undantag än regel att vikarier kallas in om någon är borta. Övriga lärare på skolan får vikariera, i de flesta fall utan kompensation.
Kravet på dokumentation av allt för att förekomma anklagelser om att skolan inte har gjort allt i sin makt för att Pelle ska klara godkänt i matte eller att Stina inte ska mobbas, har ökat enormt de senaste åren.
Under samma tid har nedskärningarna inom kommunerna lett till allt större elevgrupper samtidigt som flera elevstödjande personer, till exempel speciallärare och skolkuratorer, drastiskt har minskat i antal.
Samtidigt med allt detta har, trots tal om att uppvärdera lärarna, lärarnas löner halkat efter.
Går ut hårt
I de två senaste avtalen har det funnits en klausul om att lärarna skulle få 10 procent mer än övriga kommunala grupper, en i sig tvivelaktig klausul. Facit är dock enligt Partsgemensam statistik OFR, att lärarnas löneökning har legat lägre än andra kommunala gruppers.Utifrån den bakgrunden kan inte förbunden annat än gå ut hårt. Frågan är om man törs ta till stridsåtgärder.
I tidigare avtalsrörelser har man hävdat att man inte skulle få allmänhetens förståelse om man tog till stridsåtgärder. Nu är den retoriken borta.
Varslar man nu får man med all säkerhet total uppslutning från medlemmarna och stöd från allmänheten.
Sigbritt Herbert
