Libanon mot nytt inbördeskrig?

2012-11-16 11:15:56




Den 11 november dödades tre personer och minst lika många skadades i eldstrider i staden Sidon, södra Libanon. Striderna utkämpades mellan anhängare till salafisten och prästen Ahmed al-Assir (sunni) och motståndare till honom, bland annat Hizbollah som hämtar stöd från shiiter. Vid massbegravningen dagen efter hördes arga sekteristiska anföranden med löften om hämnd.
Offensiv tecknar bakgrunden till de tilltagande spänningarna i dagens Libanon.

Söndagen den 21 oktober bröt väpnade strider ut i olika delar av Libanon. I Beirut drabbade den libanesiska armén samman i sammanstötningar med beväpnade grupper som kastade handgranater. Tung eldgivning ägde rum längs gator i huvudstaden. Detta skedde två dagar efter det att chefen för säkerhetspolisens Informationsavdelning, brigadgeneral Wissam Al Hasan, hade mördats i ett bombdåd.
I Tripoli, som ligger i landets norra del, utbröt intensiva strider i ett område där det sedan länge finns konflikter mellan sunni- och alawitis­ka miliser. Förbipasserande dödades och skadades. Liknande tragedier rapporterades från många områden i landets södra och västra delar. De som dödades i sammanstötningarna var ungdomar i olika miliser, civila som hamnade i korseld och soldater som försökte sätta upp vägspärrar för att begränsa striderna. Elva personer dödades i dessa strider.

14 mars-alliansen som leds av Saad al-Hariris Framtidsrörelse uppmanade sina anhängare att störta regeringen, som domineras av den Hiz­bollahledda 8 mars-rörelsen. Men trots intensiv mobilisering och appeller om att folk skulle gå ut på gatorna på söndagen, tycks inte fler än 10 000 deltagit i demonstrationen.
Helgen den 20-21 oktober visade på nytt att 14 mars-alliansen har förlorat kontrollen över de sekteristiska sunnimiliserna. Timmarna efter att den kraftiga bilbomben exploderat (bomben som dödade Hassan och flera andra detonerade i ett tättbefol­kat område dominerat av kristna i Beirut) hade beväpnade sunnigrupper satt upp vägspärrar.
Gatorna i Beirut, Beka, Tripoli i norr och Sidon i söder blockerades av upprörda beväpnade män. Över ­hela landet kontrollerade beväpnade anhängare till den sunnidominerade Framtidsrörelsen, tillsammans med högerextrema salafistiska grupper, vissa områden och blockerade vägar.
Bombexplosionen var den kraftigaste i Libanon på fyra år. Den har underblåst rädslan för en återgång till den våg av politiska mord som polariserade det libanesiska samhället mellan 2005 och 2008.
Under veckan efter attentatet har politiker från 14 mars-alliansen krävt regeringens avgång. De anklagar Assads regim i Syrien och dess viktiga­ste allierade i Libanon, Hizbollah, för mordet på Hassan.
Säkerhetspolisens Informationsav­delning uppfattas av anhängarna till 8 mars-rörelsen som en motvikt mot landets militära underrättelsetjänst, som anses ha nära band till Damaskus. Den nybildade Informationsavdelningen var till stor del utbildad och utrustad av USA och USA-vänliga säkerhetstjänster i arabvärlden, däribland Saudiarabien.

Efter mordet på den förre premi­ärministern Rafik al-Hariri 2005, som ledde till att 100 000-tals människor gick ut på gatorna, har ledarna för 14 mars-alliansen anslagit en allt mer sekteristisk ton mot Hizbollah, som har sin bas bland shiamuslimerna. Detta har trappats upp sedan 8 mars-rörelsen fick majoritet i den libanesiska regeringen 2011.
Hassan var chef för Hariris personliga säkerhetsstyrka fram till dess att han mördades 2005. Ett undersö­kande reportage som sändes i kanadensiska CBC år 2010 synade Hassans förehavanden under den dag som mordet på Hariri ägde rum och pekade ut honom som en tänkbar misstänkt.
I augusti i år nämnde den Fria syriska armén Hassan som en tänkbar partner i de förhandlingar som ­följde efter att beväpnade motståndare till president Bashar al-Assad kidnappat elva libanesiska shiamuslimska pilgrimer. Fria syriska armén nämnde också den blivande parlamentsledamoten Sakr som en tänkbar partner. Sakr anklagas av en del inom 8 mars-rörelsen för att via Turkiet leverera vapen till syriska rebeller.
Vid ett regeringsmöte efter mordet på Hassan, uppmanades den sunnimuslimske premiärministern Najib Mikati (som stötts och tillsatts av Hizbollah) att inte avgå. Anledningen var att hans avgång skulle kunna leda till kaos och paralysering i landet. Mikati konstaterade bara att landet går igenom en djup kris.
Detta återspeglade hans, 8 mars-rörelsens och oppositionens (14 mars-alliansen) totala oförmåga att lyfta landet ut ur det sekteristiska dödläge de har bidragit till att skapa.
Hizbollah och dess ledning dominerar regeringen. De har sett att 14 mars-alliansen inte har förmågan att mobilisera människor och de vill inte bli indragna i småskaliga gatustrider och att sammankopplas med ett sekteristiskt krig mot salafister och al-Qaeda-liknande grupper, som är små i förhållande till Hizbollah som har ett masstöd i Libanon.
Men den shiitiska ideologin och kopplingarna till den iranska ledningen och Assadregimen i Syrien gör att Hizbollah allt mer förlorar förmågan att vinna masstöd från de  som inte tillhör den shiitiska gruppen.
Faktum är att Hizbollah av många ses som ansvariga för den ­försämrade situationen i Libanon. Om det bryter ut en sekteristisk konflikt på nationell nivå kommer Hizbollah, som CWI har förklarat, att hamna i en sekteristisk fälla. Rörelsen skulle luta sig mot sina shiitiska anhängare och dras in i en konflikt mellan sunnimuslimer och shiiter som kan få spridning i hela regionen.

Det kommer fler och fler ­rapporter om att Hizbollah-anhängare dödats i Syrien, där de strider tillsammans med Assads styrkor, som hatas och fruktas av en stor majoritet. Detta i sin tur har blivit ytterligare en faktor som präglade det sekteristiska politis­ka livet i Libanon. Hizbollah kan ­inte längre på ett trovärdigt sätt beskriva sig som en motståndsrörelse med massförankring som kämpar mot den israeliska ockupationen. Allt mer pekas de ut, även av en del av sina tidigare anhängare, som en shiitisk milis.
Samtidigt har 8 mars-rörelsens regering fortsatt att föra i stort sett samma ekonomiska politik som den tidigare regeringen (14 mars-alliansen). Inför arbetarna och de fattiga har Hizbollah visat att man inte kan ge lösningar på de grundläggande dagliga problemen med strömavbrott och vattenbrist. Levnadsomkostnaderna har skjutit i höjden och löneökningarna har varit minimala.

Dagen före det fruktansvärda bombattentatet hade det genomförts en generalstrejk inom den offentliga sektorn som skakade om den härskande klassen. Den leddes av lärarnas fackförening och samordnades av en kommitté av oberoende fackföre­ningar. Den radikala strejkrörelsen uppnådde en nästan hundraprocentig uppslutning inom den offentliga sektorn och inkluderade även privata kristna skolor.
Trots att bomben framför allt dödade kristna invånare uppfattas den av delar av de sunnitiska massorna som en attack mot dem och deras ledare. Det är orsaken till att Mikati befinner sig i en återvändsgränd. Till pressen sa han: ”Jag befinner mig i en mycket kritisk situation eftersom min sekt uppfattar det som om den har blivit till en måltavla.”
Mordet på Hariri polariserade samhället mellan den av väst uppbackade 14 mars-alliansen och den av Iran och Syrien stödda 8 mars-rörelsen. Politiker från båda lägren bidrog till att öka de sekteristiska spänningarna. Detta var ett resultat av deras kamp om makten och kontroll över landets rikedomar. De bägge allianserna har intensivt drivit olika grupper i samhället mot varandra under de senaste sex åren, vilket har lett fram till den nuvarande krisen, vilken påminner de äldre generationerna om det inbördeskrig som pågick mellan 1975 och 1990.

Idag skakas hela regionen av konflikter och uppror. I Syrien har den monstruösa Assadregimen dragit in det som från början var ett massuppror i en bitter och blodig konflikt med sekteristiska förtecken. I avsaknad av ett starkt klassbaserat alternativ återfinns motståndarna till Assad antingen i fängelse (beräkningar visar på att 100 000 personer sitter i de syriska fängelserna), eller så dras de in i den splittrade Syriska fria armén och de olika sekteristiskt baserade väpnade grupperna. Eftersom det inte finns några självständiga arbetarorganisationer i ledningen för kampen har den i allt större utsträckning fått en sekteristisk karaktär. Olika grupper strider för att försvara det de ser som ”sina” samhällen.
Samtidigt har de lokala, ­regionala och internationella krafter som stödjer de båda sidorna i den syriska konflikten använt sig av de sekteristiska uppdelningarna för att avstyra en revolutionär utveckling i Syrien. En sådan utveckling skulle kunna dra med sig massorna i hela regionen. Arbetare och fattiga i Syrien och i hela regionen har ingenting att tjäna på militära interventioner från Väst.
Som utvecklingen i Irak, Afghanistan och Libyen har visat leder det bara till ännu mer dödande, förstörelse, uppsplittring och imperialistisk exploatering. De i regionen som var en del av den så kallade arabiska våren, eller åtminstone inspirerades av den, ser nu med fasa hur den brutala Assadregimen gång på gång bombarderar hela bostadsområden i syriska städer. Detta möts i sin tur av våldsam vedergällning, och ibland rena massakrer, från den beväpnade syriska oppositionen.

Blodbadet i Syrien har blivit utdraget. Till detta bidrar de båda sidornas internationella uppbackning, vilken ökar sannolikheten att det kommer att bli en strid till det bittra slutet. Den franska utrikesministern sade nyligen att ”tiden är ännu inte mogen för ett eldpphör i Syrien”.
Informationsavdelningen, som tidigare leddes av Hassan, backades upp av Haririfamiljen, som i sin tur stöds av den saudiska regimen.
Hassan var liksom i stort sett alla ur det politiska etablissemanget i Libanon inblandad i kriget i Syrien. Mordet på honom kom troligen inte som någon chock för massorna i Libanon. En chock var däremot den brutala karaktären på terrordådet i vilket han dödades.
Så länge massorna av arbetare och fattiga inte har en politisk mass­organisation kan de inte kraftfullt bemöta de manipulationer, intriger och den inblandning som de lokala och internationella härskande klasserna ägnar sig åt.
Idag ser vi hur de olika ­härskande klasserna är indragna i en maktkamp på alla fronter i regionen. Det är en konflikt mellan världsmakterna och deras lokala representanter om naturresurser och rikedomar, om prestige och inflytande, i denna viktiga geopolitiska region.
Över alla religiösa, nationella och etniska uppdelningar möter arbetarklassen i Libanon samma ­problem. Det handlar om massarbetslöshet, låga löner, höga levnadskostnader, dålig offentlig service och hälsovård, brist på vatten och el och en outhärdlig brist på bostäder. Samtidigt är det samma grupp av giriga krigsherrar som piskar upp sekteristiska motsättningar för att på så sätt kunna behålla sin makt.
Det är arbetarna och de fattiga som främst betalar priset för detta. Och det är bara arbetarna och de fattiga, när de är enade som en klass, som förmår att hindra de storföretagsvänliga härskarna att dra in massorna i nya blodiga konflikter och krig. De kan visa en väg ut ur de sekteristiska konflikterna.

Bygget av en enad arbetarrörelse som står självständig gentemot de korrumperade kapitalistiska partierna är helt nödvändig. En del i ­detta är bygget av kampberedda fackföreningar som står fria från den korrumperade ledningen för Libanons fackliga centralorganisation CGLU.
Det är genom att en enad arbetar­rörelse tar kamp för att förändra samhället som den brutala och barbariska härskande klassen kan stoppas och förflyttas från makten. Detta innebär en strid för att ta över styret av samhället och att de stora företag som dominerar ekonomin tas över i samhällets ägo under arbetarnas demokratiska kontroll och styre.
Ett samhälle styrt av och för arbe­tarna på grundval av ett verkligt socialistiskt alternativ är den enda vägen som leder bort från barbariska krig, uppsplittringen och som gör det möjligt att avskaffa fattigdom och korruption en gång för alla.
  • Ned med krigsherrarna och de giriga politikerna!
  • Arbetare och ungdomar måste föra en enad masskamp mot sekterism, politik baserad på ­miliser och den härskande klassen!
  • Bygg ett arbetaralternativ till kapitalismens barbari!
Aysha Zaki
Tamer Mahdi