Lönestriden på SSAB över

2006-08-15 22:39:36




Onsdag den 9 augusti samlades SSAB-arbetarna i Luleå till ett nytt massmöte om lönestriden på företaget. Ilskan och besvikelsen var dock stor efteråt. Det visade sig att företaget inte ger en krona över det centrala avtalet, och att det lokala facket resignerat.

Mötet ägde rum under en period där SSAB besväras av det produktionsbortfall som pågått sedan stridens början, eftersom arbetarna följt regler och säkerhetsrutiner till punkt och pricka. Dessutom genomförs efter fackmötet ett produktionsstopp.
Före mötet fick Offensiv några kommentarer från de inpasserande.

Har produktionen gått ned?
– Det kan man lugnt påstå. Ordentligt! SSAB har redan förlorat de pengar lönekravet skulle ha kostat.

Har det diskuterats eller beslutats om några gemensamma aktioner?
– Nej, men i verkstäderna har det förstås snackats, berättade en arbetare som kom direkt från verket.
Cirka 200 personer deltog på mötet som pågick i nästan en och en halv timme. Efter ett tag började mötesdeltagare droppa av.

Erbjudits 820 kronor

– Vi har erbjudits 820 kronor på villkor att produktionsstoppet går smidigt. Men dessa pengar är tagna ur redan ingångna avtal där det nu genomförs nya lönerevisioner. Det handlar om att vi gått kurser och utbildningar, men de pengarna hade vi fått i alla fall, berättar en upprörd SSAB-arbetare som lämnade möteslokalen mitt under mötet.
När arbetarna strömmar ut efter mötet är det inga nöjda miner. ”Mycket väsen för ingenting” och ”fy fan” är två kommentarer.
– Nöjd?!! Näe absolut inte!
Efter mötet intervjuar Offensiv Bert Johansson, verkstadsklubbens ordförande.
– Vi har försökt lösa problematiken inom ramen för lokala avtal, där det finns ett visst pengaflöde, till exempel målstyrningsavtalet. Höstrevisionen av detta avtal är en del av de pengar vi hittat.

Hur var stämningen på mötet?
– Det var en livlig diskussion. Vi fick en kraftig majoritet för att jobba vidare med detta. Det fanns de som ville ha hårdare grejer, men hur? Hur ska man sätta kraft bakom orden? Det var det ingen som hade förslag på. Företaget har ju lämnat förhandlingarna.

”Som fem chefer”

– Vårt krav på 850 kronor motsvarar 0,8 procent av vad SSAB delat ut till aktieägarna. De ger lika mycket till fem chefer på huvudkontoret som vad vårt lönekrav för 3 000 arbetare kostar, säger Jörgen Persson, gruppordförande på stålverket.

Hade ni kunnat göra något mer?
– Det är klart att man hade kunnat hålla ut ett tag till, men det är ju ansträngande att hålla på så länge. När det gäller att strejka är det en del som fick en näsbränna förra gången (på 90-talet genomfördes en olovlig strejk som det inte blev full uppslutning kring, vilket ledde till att några drogs inför arbetsdomstolen), säger en annan arbetare.
Att kraven måste bli rejäla inför avtalsförhandlingarna nästa år hålller alla med om.
– Problemet är att de är så jävla flata i avtalsrådet. Det är bara vi och gruvisarna som kräver grejer. Man borde göra som i Tyskland, där lägger man ett strejkvarsel (om s k varningsstrejker) så fort man för fram sina krav. Det sätter tryck bakom orden, säger Jörgen Persson vidare.

Förbered för strid

Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna ger fullt stöd till de SSAB-arbetare som vill sätta press bakom orden i kommande förhandlingar. Om fackledningen inte själva föreslår åtgärder som känns för företaget och aktieägarna måste nätverk byggas kring alternativa kampförslag. Om medlemmarna ska känna självförtroende för aktioner, måste dessa beslutas demokratiskt på stormöten. Utan väl underbyggda förslag kommer de flesta arbetare att känna sig osäkra på om det är värt priset att utmana företagsledningen.
I en verklig fight mot företagsledningen skulle ett enigt arbetarkollektiv vinna en knockout-seger under de rådande förhållandena med supervinster.
Nu måste förberedelser göras inför en sådan fight i avtalsrörelsen. Första steget är att bilda nätverk av stridsvilliga fackklubbar inom respektive förbund och stridsvilliga arbetare på respektive arbetsplats.
Utan rejält tryck underifrån riskerar fackmedlemmarna att, som tidigare år, svikas av en fackledning som tvekar att ta strid.
Fackledningens band till den förborgerligade socialdemokratin, deras tvekan över arbetarnas styrka och deras egna privilegierade liv, är hinder för en avtalsrörelse där arbetarnas verkliga styrka används för att nå rejäla lönelyft. Detta måste överkommas genom en massiv press och organisering underifrån.

Jonas Brännberg