Världens klimat är strax innan det klimattoppmöte i Paris, som har kallats det viktigaste någonsin, på väg att passera tre viktiga milstolpar. Enligt den brittiska vädermyndigheten Met Office kommer den globala medeltemperaturen i år att höjas med 1 grad Celsius jämfört med förindustriell nivå.
Detta innebär ett nytt värmerekord efter en närmast sensationellt stor höjning över förra årets rekord på 0,85 grader som förstärkts av en kraftig El Niño. Att koncentrationen av koldioxid i atmosfären nästa år kommer att ligga på en i genomsnittlig nivå över 400 ppm (miljondelar) är den tredje milstolpen.
De åtgärder som Obama, Xi Jinping, Merkel och andra makthavare kommer att vidta i Paris är för lite, för sena och farligt missriktade. Hoppet står till den systemkritiska klimatrörelse som växer vid sidan av klimattoppmötet.
Enligt Met Office har världen redan förbrukat två tredjedelar av den återstående ”kolbudgeten” för två grader. Den globala uppvärmningen är med dagens trend innan Paris på väg mot fyra grader år 2100, vilket enligt Met Office-chefen Stephen Belcher skulle göra den värmebölja i Europa som dödade 70 000 människor till en ”ganska mild sommar”.
Enligt en annan färsk varning från Världsbanken kommer klimatförändringar i dagens takt redan år 2030 att trycka ner 100 miljoner människor i extrem fattigdom, av brist på vatten och föda. Att konsekvenserna redan idag är dramatiska visas inte minst av svår torka med fallande grundvattennivåer i Sahelområdet, Afrikas horn och Södra Afrika, Centralasien och Mellanösterns redan kris- och krigshärjade områden och i Mexiko och Kalifornien. Än mer spektakulär är den av El Niño-effekten förvärrade torkan med omfattande bränder i Indonesiens och delar av Amazonas regnskogar.
Varningssignaler duggar allt tätare, som att smältande polarisar och glaciärer hotar hundratals miljoner människor på låglänta öar och kustområden och miljarder människor med brist på vatten. Snabbt försurade hav leder till döende korallrev och minskad biologisk mångfald.
Världens kapitalistiska toppolitiker, dominerande media och även en del stora miljöorganisationer (Big Green) väljer trots allt detta att spinna en optimistisk ton inför Paristoppmötet.
Den tunna soppa som de fromma förhoppningarna kokas på är dels de snabba teknologiska genombrotten för förnybar energi, dels en överenskommelse mellan världens två ledande utsläppsbovar. USA ska till år 2025 minska sina utsläpp med 26-28 procent jämfört med år 2005 och Kina ska plana ut och därefter minska sina utsläpp senast år 2030.
147 länder har lämnat in sina ”nationellt planerade bidrag” (Intended Nationally Determined Contributions, INDC) inför Paris. Enligt FN:s klimatchefsförhandlare Christiane Figueres pekar dessa mot en begränsning av den globala uppvärmningen till 2,7 grader, medan andra utifrån samma underlag prognostiserar temperaturhöjningen till 3,5 grader.
Även vissa vetenskapsmän som Johan Rockström tror att Paris blir en vändpunkt. Det bygger på en tilltro till den teknologiska utvecklingen och ett snabbt genomslag för mycket billig produktion av förnybar energi.
Det internationella energirådet IEA gör trots sin nära relation till både stater och energiindustrin en betydligt försiktigare bedömning i sin rapport World Energy Outlook 2015. Även om kolets andel av ny energi faller från de senaste tio årens 45 procent till 10 procent under tiden till år 2040, räknar IEA med att andelen förnybar energi år 2040 ändå inte är mer än 50 procent i EU, 30 procent i Kina och Indien samt drygt 25 procent i USA och Indien. Detta samtidigt som efterfrågan på energi totalt sett och främst i utvecklingsländerna ökar med en tredjedel.
Knappt hade dessa slutsatser publicerats i början av november förrän alla beräkningar inför toppmötet i Paris hade ställts på ända av beskedet att Kina, som släpper ut mest växthusgaser av alla länder, enligt sina egna nya beräkningar har underskattat sina årliga utsläpp med 17 procent per år. Det är mer än hela Tysklands årliga utsläpp!
Än värre är att Paristoppmötet rakt igenom bygger på en livsfarlig cocktail av frivillighet utan sanktioner mot de stater som inte infriar sina egna redan otillräckliga mål, verkningslösa marknadsmetoder och falska ”lösningar”.
I det utkast till avtal som utarbetats (Draft Agreement) nämns inte ens nödvändigheten att sätta stopp för fossila bränslen. Istället sätts ett långsiktigt mål om att uppnå noll i nettoutsläpp (net zero) av växthusgaser.
Fortsatta utsläpp kompenseras genom en storskalig användning av ännu oprövade och dyra tekniker för att fånga upp och begrava koldioxid under jord (Carbon Capture and Storage), men också genom en ny global finansmarknad där storföretag kan köpa extra utsläppsrätter utöver dem man har tilldelats gratis med kompenserande negativa utsläppsprojekt (offsets) som odling av biomassa i gigantisk omfattning.
Enligt en arbetsgrupp i FN:s klimatpanel (IPCC) skulle biomassa i ett scenario behöva odlas på en yta av sex miljarder hektar, en fyra gånger större yta än som idag odlas för all världens mat.
Professor Kevin Anderson, som är en av världens ledande klimatforskare och tidigare chef för Tyndell Centre, anklagar många av sina kollegor bland klimatforskare för att bedriva en självcensur under tryck av sponsorer och politiker.
Enligt rapporten Fair Shares: A Civil Society Equity Review of INDC:s, som stöds av 18 av världens ledande frivilligorganisationer, inklusive Oxfam, Världsnaturfonden, Friends of the Earth, 350.org och International Trade Union Confederation (!), är de INDC:s som har lämnats in både helt otillräckliga och extremt orättvist fördelade.
Svidande kritik riktas mot de bidrag som ges av dessa INDC:
- Ryssland, vars bidrag till rättvis fördelning är noll.
- Japan, vars bidrag till en rättvis fördelning är en tiondel.
- USA och EU, vars bidrag är en femtedel.
Den franska regeringens undantagstillstånd med ett uttryckligt förbud mot de stora klimatprotester som har planerats i Paris både den 29 november och den 12 december kommer av allt att döma att förhindra de förhoppningar som vissa klimataktivister har haft på att göra Paris till ett Climate
Seattle (i stil med
den första stora globaliseringskritiska protest som blockerade WTO-toppmötet 1999). Desto viktigare blir de världsomspännande manifestationerna på över 2 300 platser den 29 november, varav 28 i Sverige.
Även om illusionerna om makthavarnas toppmöte i Paris i viss mån även upprätthålls av Big Green-organisationer som den svenska Naturskyddsföreningen och Miljöpartiet växer den antikapitalistiska systemkritiken ur de allt mer omfattande gräsrotsprotester som har fått sina kanske största genombrott i USA och Kanada.
I den anda som växte fram innan terrordåden präglades protestförberedelserna i Paris av både ”Blockadia-” och ”Alternatiba”-inspirerade idéer. ”Blockadia” är den benämning på de protester mot framförallt Kanadas och USA:s olje-
pipelines som den mest kända och nu även segerrika kampen mot Keystone XL, liksom mot oljetåg och utvinning av olja i Arktis som lanserats av Naomi Klein i boken This Changes Everything.
En ”Keystonisering” av kampen för att fyra femtedelar av all kol och olja ska stanna i marken och för att stoppa nya fossila infrastrukturprojekt, flygplats- och motorvägsprojekt, i stil med den segerrika kampen för att stoppa East-West-tunneln i Melbourne, lär med all sannolikhet bli viktiga budskap.
Klimaträttviserörelsen riktas också mot de nyliberala regeringarnas åtstramnings- och privatiseringspolitik och den globaliserade finanskapitalismens alla nyliberala handelsavtal som reser enorma barriärer mot alla de mest självklara regleringar som skulle krävas för att rädda klimatet.
”Alternatiba” är en benämning som har getts andra typer av lokal kamp för alternativa och kommunala, regionala eller kooperativa energilösningar. De kommer i Paris att speglas av vad som kallas World Village of Alternative Solutions. Utan att avfärda sådana ibland utopiska idéer är det socialisters uppgift att binda samman dagskampen mot utvinningen av kol, gas och olja och nya fossila infrastrukturprojekt med strategiska övergångskrav som en massivt utbyggd och gemensamt ägd järnvägs- och kollektivtrafik istället för katastrofala klimatlösningar i stil med Förbifart Stockholm – och vidare till kampen för att besegra de kapitalistiska intressen som står ivägen.
För en seger över den konkurrens- och vinstdrivna plundringen av jordens tillgångar som idag på allvar hotar all mänsklig civilisation och som även kan garantera arbetarnas och de fattigas trygghet krävs makt och ägande i samhällets händer av kol- och oljeföretag, banker, byggbolag, transportföretag och andra nyckelföretag i all den utsträckning som krävs för att förverkliga en demokratisk och socialistisk hushållning i balans med naturen. ■
