foto: Dogan Ucar / Flickr CC
Erdoğan och AKP:s terror mot vänstern och kurder fortsätter.
Lördagen den 28 november mördades den välkända kurdiska människorättsadvokaten Tahir Elci. Han avled av ett skott i huvudet under en dödlig attack i staden Diyarbakir i Bakur under ett möte där han uttalat stöd för ett stopp på våldet mellan den turkiska staten och Kurdiska arbetarpartiet PKK.
Han uttalade också att PKK inte var någon terrororganisation. Han sköts strax efteråt i huvudet i ett välplanerat attentat.
– Vi vill inte ha vapen, sammandrabbningar och militäroperationer här, sade han precis innan han sköts, enligt BBC.
Tahir Elci blev 49 år gammal. 10 000-tals deltog på hans begravning, vilken blev en kraftig mobilisering för fred, säkerhet och kritik mot den turkiska staten som man misstänker ligger bakom mordet.
Att det var ett politiskt dåd är alla övertygade om. Advokatsamfundet Diyrarbakir Bar Association meddelar att de är övertygade om att Tahir Elci var målet för attacken.
Tahir Elci var ordförande för advokatsamfundet och hade fått flera dödshot riktade mot sig.
Tahir Elcis död har skapat en massiv ilska och protester har spridit sig över hela Turkiet.
Mordet kommer bara dagar efter ett mordförsök riktat mot HDP-ledaren Selahattin Demirtaş
den 26 november, då ett skott sköts mot hans huvud när han färdades i sin skottsäkra bil i Amed.
Båda händelserna avslöjar AKP:s rädsla för kurdernas och de turkiska socialisternas framflyttade positioner. Mordet på Tahir Elci och mordförsöket på Selahattin Demirtaş måste sättas i ett sammanhang.
Attackerna kommer efter att det prokurdiska vänsterpartiet HDP sänt ut en uppmaning om handling till omvärlden, ett rop på hjälp för att bryta belägringen av kurdiska städer.
Belägringen av staden Silvan hann inte avbrytas innan även Nusaybin och Cizre drabbades. Silvan i provinsen Amed/Diyarbakir har nu ålagts utegångsförbud sju gånger sedan valet. För Cizre handlar det om fjärde gången.
Beskjutning från pansarvagnar och krypskyttar ser till att utegångsförbudet respekteras.
På grund av svårigheterna med att nå ut till omvärlden eftersom många distrikt saknar tillgång till el och internet är det svårt att veta antalet döda och skadade. Det talas om flera hundra förstörda affärer och en befolkning som saknar förnödenheter, bröd och rent vatten. I luften smattrar armehelikoptrar. Turkisk polis, soldater och militära specialstyrkor opererar i områdena.
Bepansrade fordon öppnar eld med artilleri och krypskyttar mot civila hem. Runt staden Silvans kullar stod stridsvagnar och sköt in i staden innan utegångsförbudet bröts.
HDP har parlamentariker som försöker bryta belägringarna, men hotas till döden av de turkiska väpnade styrkorna.
Kurderna har utropat lokala självstyren stärkta av det massiva valresultatet för HDP. Befolkningens rop på demokrati och mänskliga rättighet ger gör kraven på självstyre legitima.
I Nusaybin trotsade marscherade hundratals trots utegångsförbudet med vita flaggor för fred och slog på kastruller. Det är uppenbart att stridsvagnar och förtryck aldrig kan ta död på hoppet om frihet.
Den turkiska statens terrorism mot civilbefolkningen hotar förr eller senare att utlösa ett fullskaligt inbördeskrig, där hela ansvaret i så fall ligger i händerna på den turkiska staten.
Vi ska inte tro att våldet dirigeras från någon annanstans än presidentpalatset och Erdoğan som har stärkt sin makt och styr med järnhand. ■
AKP:s och Erdoğans valseger den 1 november är en Pyrrhusseger som de fick betala ett stort pris för och kommer att behöva betala än mer för i framtiden. Valsegern multiplicerar AKP:s och Erdoğans brottsregister och börda. De har inget annat val än fortsatt våld och repression för att kunna upprätthålla segern.
Att vänsterpartiet Folkens demokratiska parti (Halkların Demokratik Partisi, HDP), trots repressionen och de våldsamma angreppen, återigen kom över den odemokratiska 10-procentspärren måste ses som en bedrift.
När HDP fick 2 procent av rösterna i de västra provinserna (omkring 4-5 procent i det kurdiska territoriet) i lokalvalen 2014 hävdade många vänstergrupper att HDP:s projekt som ett vänster-massparti hade misslyckats.
Men efter att HDP fått nästan 10 procent av rösterna i presidentvalet i augusti samma år blev det tydligt att det fanns en potential för bygget av ett nytt massarbetarparti i Turkiet.
När partiet sedan fick 80 mandat i parlamentet och 13,1 procent av rösterna i valet i juni i år var det ett sensationellt resultat som välkomnades med en stor entusiasm. Även i junivalet utsattes HDP för flera dödliga attacker. Partiets kontor i Adana och Mersin attackerades med bomber med målet att anställa en massaker. Bomber exploderade på ett stormöte i Diyarbakir två dagar innan valet.
Efter junivalet trappades våldet upp mot partiet. Bombattacken i Suruç blev starten och därefter följde massakern i Ankara den 10 oktober, vilket skördade över 120 liv. Det var den blodigaste attacken på en arbetardemonstration i landets historia.
Attackerna i kombination med en ökad statlig repression och att många av HDP:s aktivister arresterades gjorde det extremt svårt för HDP att kampanja inför valet den 1 november. Men ändå lyckades HDP få 10,8 procent och 59 platser i parlamentet.
På valdagen var det dock många som var besvikna. Vissa pratade till och med om att lämna landet.
HDP:s framgångar, som har vunnits på kort tid, visar den potential som finns för bygget av ett nytt vänsterblock.
Uppmaningen till bygget av ett demokratiskt block, som olika partiföreningar inom HDP har riktat, ger ett besked om att det finns en önskan att skapa ett sådant block som kan bli ett nytt alternativ mot regeringen och kapitalismen vilket kan förena turkiska och kurdiska arbetare.
Som ett konkret första steg borde DISK, KESK, TMMOB och TTB (de större fackförenings- och arbetarorganisationerna till vänster i landet) tillsammans med HDP och BHH, som samlar olika vänstergrupper, kalla till en konferens som ett avstamp till ett gemensamt initiativ.
Konferensen bör hållas i form av en stor kongress, med massdeltagande och inte som tidigare där liknande enhetsförsök har hållits på små hotell där endast ledningarna i de olika organisationerna/partierna har varit representerade.
På en sådan kongress skulle en kampanj som reser två viktiga krav kunna lanseras som en del i en plattform för demokratiska och sociala krav. Det första av dessa krav borde vara ett stopp på kriget, vilket är det mest akuta problemet i Turkiet och i hela regionen, medan det andra skulle kunna vara en ökning av minimilönen med 2 000 lira per månad (6 000 kronor).
