Sofia Wikman, som doktorerar i kriminologi vid Stockholms universitet, presenterade förra veckan sin avhandling: Våld i arbetslivet – Utveckling, uppmärksamhet och åtgärder som beskriver hur våldet inom framförallt de kvinnodominerade sektorerna vård, skola och omsorg har ökat kraftigt sedan 1980-talet.I avhandlingen har man genomfört fyra delstudier, som bland annat behandlar hur våldet uppmärksammas i fackens media och hur omfattningen av våldet i arbetslivet hat utvecklats.
Enligt avhandlingen föreslår individerna som utsätts för våld inom offentliga sektorn oftast åtgärder som fokuserar på att åtgärda den psykosociala arbetsmiljön.
Oavsett vilken typ av risksituation som föregick våldet, skulle personalen föredra att problemet löstes internt på arbetsplatsen, t ex genom att sitta ner och diskutera vad som hänt med andra anställda i form av studiehandledning eller en debriefing. Gång på gång hänvisas det i arbetskadeanmälningarna till behovet av tillräckliga resurser i form av tid och personal för att kunna utföra sitt arbete säkert.
Det är väldigt ovanligt för arbetsskadeanmälningarna att föreslå åtgärder som innehåller repressiva åtgärder från polis och rättsväsende. Istället är det åt det hållet utvecklingen har gått enligt gjorda undersökningar.
En slutsats som avhandlingen drar är just att även om uppmärksamheten fokuserat på frågan om våld på arbetsplatsen som ett socialt och resursrelaterat problem, har det inte lett till att man behandlar problemet på det sättet.
Genom att definiera våld i arbetslivet som ett samhällsproblem producerar man enligt avhandlingen en situation där problemet måste lösas genom rättsliga strategier. Detta leder till att man döljer de underliggande orsakerna. Kunskap om hur man förhindrar och förebygger att våldssituationer uppstår finns enligt rapporterna redan på arbetsplatserna, men dessa ges inte de resurser som behövs för att lösa problemen.
När uppmärksamheten fokuseras på ”fel” svar leder detta oftast till en ökad känsla av maktlöshet bland personalen, vilket i sin tur kan leda till att problemen istället förvärras.
Enligt avhandlingen är det framför allt våld från patienter, klienter och andra med hjälpbehov som har ökat, ända sedan 1980-talet. Enligt Sofia Wikman finns det en tydlig koppling till försämrade arbetsvillkor och de neddragningar som har gjorts inom dessa områden under de senaste decennierna.
– Där man skurit ner mest ser man också en klar ökning av hot och våld, säger Sofia Wikman (Källa: TT).
Avhandlingen visar också på hur utvecklingen är den samma i övriga Norden och redovisar danska undersökningar som visar på samband mellan nedskärningar, nedläggningar och ökad förekomst av våld. Nu finns ytterligare ett bevis för det livsviktiga behovet av en upprustad välfärd.
Sanna Tefke
