I förra veckan blev det officiellt klart att Mona Sahlin blir ny socialdemokratisk partiledare i mars.Valet var inte oväntat. Det fanns inte många kandidater som ville ta vid efter att Göran Persson kastat in handduken på valnatten. Perssons dramatiska avgång var en direkt följd av att socialdemokratin gjort sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten genomfördes 1921.
Mona Sahlin hade sitt ansvar i detta valnederlag, som minister och medlem i socialdemokratins högsta ledning. Under hennes tid i s-toppen blev högerpolitiken bestående.
Som arbetsmarknadsminister var hon med om att 1990 föreslå strejk- och lönestopp, något som ingen annan regering i Sverige vågat sig på. De drakoniska förbudslagarna fick dock dras tillbaka efter stora och omedelbara protester.
Mona Sahlin tillhör en grupp politruker som har Stockholms län som hemvist och som alltid har tillhört högern inom socialdemokratin. Pär Nuder är en annan med samma bakgrund, Bosse Ringholm en tredje och så vidare.
Egentligen skulle Mona Sahlin efterträda Ingvar Carlsson, en slags ”gudfader” för denna grupp av s-politruker, när denne avgick som s-ledare 1996. Men den så kallade Toblerone-affären kom emellan och hon tog ”time-out” från regeringen några år för att sedan återkomma i Göran Perssons regering 1998.
Under sin påstådda ”time-out” satt Mona Sahlin dock hela tiden med i socialdemokratins ledning (vu:t).
Valet av Mona Sahlin är så långt ifrån en politisk förändring man kan komma, om man med förändring menar en socialdemokrati som går till vänster. Utnämningen av Mona Sahlin ska istället sända budskapet att ingen politisk förändring blir av, men väl ett farväl ”till gubbväldet”, som Aftonbladets Halle Klein uttryckte det den 22 januari.
”Vi är inget aktiebolag som byter vd utan ett folkrörelseparti”, sa Mona Sahlin till pressen när hon meddelade att hon tar över i mars – men det var länge sedan socialdemokratin var ett folkrörelseparti.
Sedan 1991 har socialdemokraternas medlemstal halverats. Dagens medlemssiffra, 130 000, är i samma storleksordning som i början av 1920-talet. Detta efter partisplittringen 1917 och efter bildandet av kommunistpartiet (skp) i ett mycket mindre folkrikt land. I takt med att socialdemokraterna förlorat förankring och stöd bland arbetare har medlemmarna flytt.
En undersökning som gjordes i förra valet visade att de socialdemokratiska riksdagskandidaterna låg i topp vad gäller kandidaternas inkomster.
Nästan fyra av tio socialdemokratiska kandidater tjänar mer än 400 000 kronor om året. Inget annat parti hade heller så få låginkomsttagare på sina valsedlar. Socialdemokraterna ”har i stort sett mist sin folkrörelsekaraktär och liknar mer ett kampanjparti av amerikanskt snitt … När Persson går och köper sig en stor gård i Sörmland uppfattas det med rätta som en ideologisk överklassignal. En partiledare nedbäddad i en levande folkrörelse skulle aldrig vågat ge sig in på en sådan godsägarkarriär”, som Göran Greider anmärkt.
”Sahlin blir sannolikt ingen radikal ledare”, skrev Svenska Dagbladets politiske kommentator Göran Eriksson efter presskonferensen den 18 januari. På presskonferensen sa Mona Sahlin att: ”Vi måste bli mer nyfikna och duktiga på företagande, vad som får folk att vilja blir entreprenörer och varför folk vill starta och driva företag”. Det var ungefär samma ord som Maud Olofsson använde när hon inledde operation förändring av centern i nyliberal riktning.
Det är ingen hemlighet att Mona Sahlin varit för pigavdrag och ljum i försvaret av anställningstryggheten.
Högerkursen ligger fast – den signalen ger socialdemokratin med valet av Mona Sahlin som ny partiledare.
