CWI välkomnar Chávez seger, men varnar för att hans strategi att förändra samhället via gradvisa reformer, trots talet om ”revolution”, öppnar för en comeback för högern. Samtidigt som vi försvarar alla reformer som förbättrar arbetarnas och de fattigas situation, visar historien att utan en revolutionär brytning med det kapitalistiska systemet, är inga framsteg säkrade.Vänstern i hela världen har mycket att lära sig från Venezuelas utveckling, till exempel inför möjligheten av en vänsterregering i Grekland den kommande perioden.
Chávez kom till makten 1999, efter valsegern året innan, som en radikal nationalistisk populist. Han påbörjade ett reformarbete där landets naturresurser, framför allt oljan, skulle ställas till folkets förfogande. Hjälpt av det höga oljepriset lyckades han genomföra flera förbättringar för folkflertalet.
Inför årets val sammanställde brittiska The Guardian några siffror som visar hur landet förändrats, och viktiga begräsningar.
Den extrema fattigdomen minskade från 23,4 procent år 1999 till 8,5 procent år 2011 (den totala fattigdomen har minskat från hisnande 80 procent till cirka 50 procent). Under samma period minskade arbetslösheten från 14,5 procent till 7,6 procent och spädbarnsdödligheten minskade från 20 till 13 döda per tusen födslar. Samtidigt utrotades i stort sett analfabetismen och miljoner fick tillgång till sjukvård för första gången.
Men det finns det en baksida. Faktum är att trots vissa förstatliganden, ännu väldigt begränsade, har inte den privata sektorns andel av BNP sjunkit – tvärtom. Enligt den Latinamerikanska Föreningen för Marxistisk Politisk Ekonomi, stod den privata sektorn för 71 procent av landets BNP år 2010, mot 68 procent år 1999.
Då kapitalismen inte avskaffats, kvarstår stora sociala problem. Det mest framstående är den höga brottsligheten. Venezuela har en av världens högsta mordfrekvens, 45,1 per hundra tusen invånare år 2011 (mot 25 år 1999). Inflationen, som ständigt hotar arbetarnas reallöner, kommer i år hamna på över 30 procent. Under flera år vägrade regeringen erkänna problemen inom sjukvården, men har nu tvingats till det. Ett annat återkommande problem är strömavbrotten.
Ett mer grundläggande problem är att trots de stora oljeinkomsterna, har inte landets ekonomi utvecklats. Oljeberoendet är lika stort som förr, om inte större. En stor del av oljeinkomsterna används för att importera livsmedel. Två tredjedelar av all mat som konsumeras i landet är importerad.
Alla dessa problem, tillsammans med den stora byråkrati som kontrollerar statsapparaten och Chávez parti, PSUV, och saboterar de radikala projekten som sjösatts (kommunala råd, förstatliganden, försöken med arbetarkontroll och -styre), öppnade för högern att göra comeback den senaste perioden.
Under Chávez första år vid makten var högerns taktik en total konfrontation. Höjdpunkten var kuppförsöket i april 2002 och arbetsgivarnas storlockout 2003-2004.
Tack vare den stora mobiliseringen av arbetare och fattiga i förorterna, lyckades man besegra högern som pressades tillbaka. Chávez själv gick åt vänster under denna period och började 2005 säga att hans ”bolivariska revolution” skulle vara socialistisk. I presidentvalet 2006 nådde han den högsta röstandelen och vann med 62,8 procent av rösterna. År 2007 startade han Venezuelas Förenade Socialistiska Parti (PSUV), började citera Trotskij och tala om att ”permanenta revolutionen” och även att starta den ”Femte Internationalen” av vänsterpartier.
Högern var försvagad och splittrad, men de stora svagheterna och begränsningarna i Chávez strategi, taktik och program skulle göra sig gällande.
En viktig landvinning för arbetarklassen i Venezuela är utan tvekan en höjd politisk medvetenhet. Chávez valseger 1998 öppnade för en politisering av stora skikt av arbetarklassen. Tyvärr saknades självständiga arbetarorganisationer med konsekvent socialistisk ledning som kunde kanalisera detta. Det var i stället bara Chávez figur som blev en samlande punkt för den nya radikaliseringen. Hans politiska rörelse, ”Rörelsen för den Femte Republiken” och sedan PSUV, blev en samlingspunkt för karriärister och byråkrater.
Chávez baserade sin syn på socialismen på Heinz Dieterich ”21:a århundradets socialism”, som talar om en ”revolutionär omvandling”, men i form av en ”lång process”. I praktiken är det en ny variant av den klassiska reformismen, som förnekar behovet av revolutionär brytning med kapitalismen. När Chávez talar om den ”permanenta revolutionen”, har det inget att göra med Trotskijs teori, som gick ut på att förklara att arbetarna måste leda kampen för samhällsförändring även i mindre utvecklade länder, då borgerligheten för länge sedan blivit en konservativ kraft. Det innebär att arbetarna, samtidigt som de kämpar för demokrati, nationell frigörelse, jordreform, o s v, också måste ta upp de socialistiska kraven på kapitalismens avskaffande. I Chávez version handlar det istället om ”permanenta reformer”, vilket förutsätter att han måste vara kvar vid makten.
Efter erfarenheten av Pariskommunen 1871, första gången arbetarna tog makten, drog Marx slutsatsen: ”arbetarklassen kan inte helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna ändamål”. I stället krävs att arbetarnas revolution bryter ned den borgerliga staten och bygger upp sina egna strukturer, där en permanent byråkrati undviks genom val till alla poster, rätt att återkalla de valda, rotation på posterna och att alla valda måste leva på arbetarlön.
Venezuela är ett tydligt exempel på hur det går om man inte gör denna brytning. Chávez rörelse smälte ihop med en färdig byråkratisk apparat som hela tiden saboterar åtgärder som går emot dess intressen. Chávez själv hade en hierarkisk syn på hur saker och ting skulle skötas, ett arv från hans militära bakgrund. En socialistisk politik kräver motsatsen, en gräsrotsaktivism och kontroll över ledningen, för att hindra att en byråkrati växer fram.
Denna begräsning i Chávez syn visades tydligt under kuppförsöket 2002. När folket genom sitt aktiva ingripande besegrade kuppen och återinsatte Chávez, tackade Chávez för hjälpen och uppmanade folket att återvända till sina hem – nu tog han åter över. Det var en gyllene chans att genomföra en grundläggande samhällsomvandling som gick förlorad. Eliten som styrde landet, och som ännu kontrollerar ekonomin, ställdes i blixtbelysning; arbetsgivarna (presidenten var arbetsgivarföreningens ordförande), media (som totalt förvanskade all information) och armétopparna (som stödde kuppen). Det var ett ögonblick då arbetarna kunde ha tagit makten och börjat förändra samhället i grunden, men saknade verktygen. I stället talade Chávez om ”nationell försoning” med kuppmakarna.
Chávez erkänner problemen med byråkratin, men saknar redskap för att bryta med denna. Den enda kraft som kan göra det är den organiserade arbetarklassen, beväpnad med ett tydligt program för socialism och arbetarmakt. Varje självständigt steg från arbetaraktivister bekämpas av byråkratin, då den förstår att det är ett dödligt hot. Det innebär att fackföreningsaktivister som inte underordnar sig ”chavismen” förföljs och trakasseras. ”Lagen för Försvaret av Nationens Säkerhet” tillåter att strejker och även protester inom den offentliga sektorn förbjuds. Ett exempel på det är hur militären användes mot tunnelbanearbetarnas strejk i Caracas.
Det förekommer även mord på fackliga aktivister. Två fackliga aktivister i Mitsubishis fabrik i Barcelona dödades av delstatspolisen i januari 2009, i en delstat styrd av en Chávezanhängare. Sammanlagt dödades 181 fackliga aktivister under perioden oktober 2006 och september 2010, enligt organisationen för mänskliga rättigheter.
Chávez linje har varit att försöka skapa parallella organ till staten, som de ”bolivariska cirklarna” eller ”kommunala råden”, eller skapa alternativ till den privata marknaden, som de statliga affärskedjorna. Men utan en verklig kontroll över ekonomin, är dessa försök dömda att misslyckas, genom byråkratins och arbetsgivarnas sabotage.
Dessa motsättningar inom ”chavismen” har öppnat för en comeback för högern, som nu försökt anpassa sig till den rådande medvetenheten. I de senaste valen har de undvikit att konfronteras direkt med Chávez och attackerar istället ”byråkratin” och statens ”ineffektivitet”. De lovar nu att behålla de sociala programmen och ”välfärden”. Den framgångsrike Lula i Brasilien är modellen.
Parlamentsvalet 2010 var ett varningstecken. De två högerblocken lyckades få 50,3 procent av rösterna mot 48,1 procent för Chávez block. Det var bara tack vare att fördelningen av mandaten mellan regionerna hade förändrats som Chávez lyckades behålla majoriteten i parlamentet.
I årets val lyckades högern samlas kring ett namn, Henrique Capriles Radonski, guvernören i delstaten Miranda. Det är verkligen en varg i fårakläder. Under kuppen 2002 var Capriles inblandad i en attack mot Kubas ambassad i Caracas.
Trots den populistiska framtoningen, är det ingen tvekan om att landets elit är revanschsugen och vill ta tillbaka de framgångar som arbetarna vunnit under Chávez tid vid makten.
Trots att Chávez vann valet, var det oroande att se hur Capriles kunde tränga in i fattiga områden, där tidigare högerkandidater inte vågade sig. Valresultatet i sig innebar en ökning av rösterna till Chávez, men högerns kandidat gick fram ännu mer.
Valdeltagandet ökade till 80,6 procent, jämfört med 74,7 procent i presidentvalet 2006. Drygt tre miljoner fler röstade i årets val. Av dessa nya röster gick 900 000 till Chávez och 2,2 miljoner till Capriles. Det innebar att Chávez minskade sin segermarginal från 62,8 procent till 55,1, medan Capriles fick 44,3 procent av rösterna mot 36,9 procent för högerns kandidat 2006.
Chávez tonade ned talen om socialism i detta val och betonade talet om ”nationell försoning”. Detta tillsammans med missnöjet med byråkratiseringen innebär att högern kan gå fram i de regionala valen som äger rum den 16 december. Många bland gräsrötterna inom PSUV är missnöjda med de kandidater som utses uppifrån. Listan på chavisternas kandidater presenterades den 10 oktober och fick ett negativt bemötande hos många. Redan innan valet var det vanligt att folk sa att ”jag röstar på vår president, men inte guvernören”.
Det är fortfarande möjligt att Chávez kan göra nya vänstersvängar i en krissituation och med en mobilisering av arbetarklassen, men det är långt ifrån säkert.
När den ekonomiska krisen bröt ut 2008, svarade Chávez först med att säga att landet inte skulle drabbas. När detta skedde, var regeringens svar inte speciellt radikalt. De offentliga utgifterna skars ned, skatterna höjdes etc, vilket ledde till att landets BNP sjönk två år i rad.
Situationen för vänstern är inte lätt i detta läge. Vänstern och de sociala rörelserna som bevarat ett oberoende till chavismen är splittrad och svag.
Många har låtit sig inlemmas i chavismen och byråkratin och förlorat sin radikalism. Men det finns en medvetenhet som vuxit fram i debatter om förstatliganden och arbetarkontroll som inte har gått förlorad. I och med att en ny generation går ut i kamp, kommer nya mer självständiga rörelser att växa fram, som kommer att vara öppna för den revolutionära socialismens idéer.
Men det är en kamp om tiden, Chávez och chavismen kommer inte kunna fortsätta vinna alla val mycket längre till. Risken är att Venezuela går samma öde till mötes som Nicaragua, där sandinisterna efter tio år vid makten, utan att helt bryta med kapitalismen (även om de förstatligade långt mer än vad Chávez gjort hittills), förlorade valet och en nyliberal regering raserade allt som byggts upp. Mycket står på spel.
Marcus Kollbrunner
