Sverige gjorde sig under efterkrigstiden ett namn som hemvist för den kapitalistiska världens mest utvecklade och jämlika välfärdssamhälle. Sedan 1990-talets avregleringar, med en makalös forcering efter Alliansens valseger 2006, har Sverige i stället etablerats som Europas mest extrema experimentverkstad för nyliberalism – parallellt med de snabbast växande klassklyftorna av alla industriländer inom OECD.Världens största upphandling av S:t Görans sjukhus är bara toppen av ett isberg. Som Bo Jansson, andre vice ordförande inom Lärarnas Riksförbund, berättade på Välfärd utan vinsts stormöte den 15 februari, häpnar fackligt aktiva lärare i andra länder över att riskkapitalbolag i Sverige tillåts driva stora skolkoncerner i vinstsyfte. ”Hur är detta möjligt, i ett land som i så många år styrts av Socialdemokraterna?” undrar de.
Veckans Affärer gav i februari ut ett specialnummer om ”Privatiseringsparadiset” Sverige. Så här lyder ingressen till artikeln ”Världens mest avreglerade välfärd”: ”Sverige har på kort tid blivit ett av världens mest avreglerade länder för välfärdstjänster. Ingen annanstans i världen är det så lätt att starta friskolor, bedriva äldreomsorg och köpa sjukhus. VA har kartlagt en tillväxtbransch där riskkapitaljättarna utnyttjar ett politiskt vakuum med obefintlig kvalitetskontroll”.
Inom Stockholms läns landsting leder den numera separerade statsministerfrun Filippa Reinfeldt en alltmer ifrågasatt privatiseringskarusell.
Offensiv har tidigare berättat om hur husläkarmottagningen Serafen mitt emot Stadshuset och bara några kvarter från Landstingshuset år 2007 ”avknoppades” till sju läkare och sjukgymnaster för 694 500 kronor. Att detta var en grotesk förskingring av allmänna medel borde alla ha förstått, särskilt sedan ekonomidirektören Lars Carlsson för Stockholms läns sjukvårdsområde i en egen utredning bedömt att vinsten redan första året skulle bli 2-3 miljoner kronor, mot bakgrund av mottagningens centrala läge och det väntade beslutet om Vårdval Stockholm 2008.
Att de sju läkarna därför efter flera år av miljonvinster skulle kunna göra ett jätteklipp som när de efter fem år sålde Serafen vidare till Capio för 20 miljoner kronor med en värdeökning på 2 800 procent, borde därför inte ha varit en överraskning för någon, enligt den polisanmälan mot Filippa Reinfeldt och förra finanslandstingsrådet Chris Heister för trolöshet mot huvudman och jäv som har gjorts av oppositionslandstingsrådet Birgitta Sevefjord (V).
Det sammanlagda värdet av fem avknoppade husläkarmottagningar för totalt mindre än fyra miljoner beräknas idag uppgå till 100 miljoner kronor.
Som Dagens Arena har berättat var avknoppningar enbart till priset av inventariernas värde resultatet av en rivstart från det så kallade utvecklingskansliet som bildades för att sätta fart på avknoppningarna direkt efter valet 2006, liksom av fullmäktigebeslutet om ”Ökad mångfald av driftsformer inom hälso- och sjukvård och tandvård samt auktorisering och kundval inom primärvården”.
Carema- och Attendoskandalerna med undernärda patienter, vägda kissblöjor och tystad personal förra året innebär att det nu är ett guldläge för en kampanj som tar sikte på att driva ut riskkapitalets och börsjättarnas månglare ur välfärdstemplen som vård, omsorg och skola, men också ur kollektivtrafiken och andra områden av det som förr kallades den offentliga sektorn.
Men trots att privatiseringarna är rent parasitära på dessa områden, som självklart borde drivas enligt behov och under demokratisk kontroll av brukare, personal och folkvalda, måste alla inse att detta är en gigantiskt profitabel marknad.
Med den åldrande befolkningen och den medicinska utvecklingen har utgifterna för sjukvård uppskattats öka med sanslösa 270 procent de kommande 40 åren.
Av Stockholms läns landstings kostnader för hälso- och sjukvård på 36 miljarder kronor stod privata vårdgivare redan 2010 efter några få år av Vårdval Stockholm för 32 procent av kostnaderna, och inom primärvården för 59 procent.
Liknande siffror på 60-70-procentigt genomförd privatisering gäller inom den kommunala äldrevården och omsorgen.
”Riskkapitalbolagen är stora i välfärdssektorn av den enkla anledningen att det är en marknad som kommer att öka ordentligt de närmaste 10-20 åren. Årskullarna med 40-talister födda efter 1945 väntas ställa höga krav på god service”, citeras också Marie Reinius, vd för Svenska riskkapitalföreningen, i Veckans Affärer.
Det är med andra ord en marknad som affärsmännen och ägarna bakom EQT, IK Investment, Nordic Capital och Triton inte kommer att släppa greppet om frivilligt.
De kommer tvärtom att vara beredda att riva upp himmel och helvete för att försvara sina nya profiter och kassakor. Vilket är svaret på till exempel krönikören Jan Guillous fråga i Aftonbladet om varför Stefan Löfvén och den nya S-toppen ”spelar flundra och gentilt avstår från att slå in bollen i öppet mål”.
Konsekvenserna av att inte ta striden kan bli förödande, med en ny kommunal tvångs-LOV om ”valfrihet”, som redan inom fem år eller så kan förverkliga Vårdföretagarnas och Almegas visioner om en till 50 eller rentav 75 procent privatiserad vård, omsorg och skola – upp från 20 procent idag och 12 procent för bara ett par år sedan.
Då kan också Välfärdsföretagarnas och den s k ”välfärdsentreprenören” Peje Emilssons visioner för äldreomsorgsbolaget Silver Life snart förverkligas. Peje Emilsson, som tidigare grundat Kunskapsskolan och i sitt stall av medarbetare har både Mona Sahlins högra hand Stefan Stern och Miljöpartiets förra ekonomiskt-politiska språkrör Mikaela Valtersson, kämpar nu hårt för ett så kallat public private partnership. Idén är en skattefinansierad bastrygghet, med möjlighet att slussa in egna pengar för den som vill och har råd att sätta guldkant på sin ålderdom – till exempel med hjälp av privata försäkringar.
Att bekämpa en sådan utveckling mot privatiseringarnas oundvikliga konsekvenser i form av klassmässig segregering av välfärden är en strid för välfärd, jämlikhet och demokratiska rättigheter som bara kan tas av dem som visar sig vara beredda att utmana den nya parasitära kapitalismens vitala intressen.
Arne Johansson
