Den politiska situationen i Frankrike kännetecknas av en offensiv från regeringen och kapitalägarna mot arbetare och ungdomar. Samtidigt finns också ett visst motstånd mot Sarkozys våldsamt nyliberala dagordning.Med en tillväxttakt på bara 1,7 procent under 2007 och ett kroniskt handelsunderskott, tappar den franska ekonomin mark. Arbetarkampen har sedan 1980-talet förhindrat att näringslivet och borgarklassen tar tillbaka de sociala landvinningar som arbetarna vunnit efter andra världskriget. Högerns dagordning utgörs av privatiseringar av offentliga sektorn, ökad flexibilitet på arbetsmarknaden, längre arbetstid samt slopat kollektivt skydd för arbetarna. För att uppnå detta behöver den härskande klassen en kampregering; Sarkozy är mannen för jobbet.
Arbetarnas opposition
Sedan han valdes i maj förra året har den enda oppositionen mot Sarkozy kommit från arbetarna.De forna arbetarpartierna är paralyserade. När den senaste attacken mot pensionerna kom förra hösten, argumenterade socialistpartiet (socialdemokrater) för att regeringens metoder var alltför våldsamma men gick samtidigt med på att det finns ett behov av att ”reformera” pensionssystemet. Vilket innebär att om de hade befunnit sig vid makten så hade de också attackerat pensionerna, men på ett ”snällare” sätt!
Det franska kommunistpartiet (PCF) har varit nästan osynligt och koncentrerat på sin inre splittring efter dåliga valresultat i president- och parlamentsvalet.
En strejkvåg 2007 riktade sig mot regeringens attacker på pensionerna och universitetsutbildningen. Trots att de fackliga högerledarna spenderar sin tid med att försöka undvika en rörelse, blev de tvungna att utlysa en strejk bland järnvägsarbetarna på grund av trycket från arbetarna och de fackliga gräsrötterna. Den 18 oktober var 73,5 procent av alla järnvägsarbetare ute i strejk, jämfört med 67 procent vid höjdpunkten för 1995 års strejk, som banade väg för Juppés högerregerings fall. De fackliga ledarna fortsatte förhandlingarna medan arbetarna strävade efter att stärka och utvidga strejken till andra sektorer. Potentialen för en utvidgning visade sig på aktionsdagen den 20 november, då 700 000 offentliganställda demonstrerade i hela landet.
Fler strejker
Strejker för lönehöjningar och emot massavskedanden inom den privata sektorn är, om än isolerade, under utveckling. I förra veckan fick 80 procent av alla snabbköp sin verksamhet störd av strejker, för första gången någonsin.Samtidigt har Sarkozy gjort utspel för att öka sin popularitet bland de fattiga. Han har meddelat en höjning av pensionerna för pensionärer med låga inkomster, som ska träda i kraft i juni 2008. En plan för förorterna, vilket har varit en av hans käpphästar, har också just utannonserats. Det är en fortsättning på den politik han genomförde som inrikesminister.
Huvudförslagen är: 4 000 extra poliser, bygget av 15 ”andra chansen”-militärskolor, och 500 miljoner euro till transportväsendet.
Hans plan lär dock knappast öka regeringens stöd. Tempot i attackerna, den globala ekonomiska osäkerheten, prisökningarna och Sarkozys arroganta livsstil får vreden att koka under ytan och den kan explodera redan efter kommunalvalen den 9 mars. Enligt en opinionsundersökning har stödet för Sarkozy fallit med 13 procentenheter.
På vänsterkanten ligger nu Olivier Besancenot, talesperson för LCR (Revolutionära Kommunistiska Förbundet) och dess kandidat i förra presidentvalet, på fjärde plats som politisk personlighet. 30 procent önskar att han skulle spela ”en viktigare roll”. De 4,1 procent av rösterna han vann i presidentvalet visar på potentialen för bildandet av ett nytt arbetarparti.
Initiativ från LCR
I augusti förra året uppmanade LCR till bildandet av ett nytt antikapitalistiskt parti. I januari 2008 beslöt partiet att påbörja en ”konstituerande process” och skapa lokala initiativkommittéer som ska förbereda en grundningskonferens i slutet på år 2008. Däremellan, under nästa höst, planerar LCR en nationell konferens, som ska upplösa det egna partiet för att istället ingå i det nya partiet.Gauche Révolutionnaire (GR), den franska CWI-sektionen, välkomnar appellen för ett nytt parti. Åtskilliga diskussioner på nationell nivå har ägt rum mellan LCR:s ledning och GR.
På lokal nivå deltar våra medlemmar på offentliga möten (ibland gemensamt ordnade) och kommer på det konkreta planet att involvera sig i kommittéerna.
Kommittéerna kan, om de vänder sig till arbetare, knyta an till deras kamp och blir forum för politiska diskussioner och om hur Sarkozy ska besegras. Då kan de utvecklas till inte enbart ett nytt ”antikapitalistiskt” parti, utan också en ny, om än liten, politisk organisation som involverar arbetare och ungdomar.
GR har argumenterat för att lanserandet av ett kampparti innebär att man så långt det är möjligt driver en kampanj baserad på arbetarnas kamp. Detta har länge varit möjligt i Frankrike, och tillfällen har olyckligtvis gått till spillo, men fler möjligheter kommer att komma. Det är ur kampen som nya fräscha skikt kan involveras och ett nytt parti byggas.
Fördelaktig period
När bygget av ett nytt arbetarparti kan knytas till kampen mot Sarkozy uppstår en verkligt fördelaktig period för att lansera kampanjen för ett nytt parti.I en sådan utveckling finns de bästa möjligheterna för GR att utveckla ett socialistiskt program och socialistiska idéer för att ge ett verkligt perspektiv på och innebörd i uttrycket ”antikapitalism”.
Virginie Prégny
CWI Frankrike
