Finlands kapitalism har tvärbromsat i år. Minst 12 000 har redan sagts upp under 2012 – vilket är mer än under hela 2011 – samtidigt som antalet konkurser ökar.Andra kvartalet föll BNP med en procent. Prognoserna för ekonomin är osäkra, allt fler tror nu på fallande BNP i år och endast marginell tillväxt nästa år.
Djupast är krisen i industrin, där orderingången föll med 9,7 procent under januari till juli, och i IT-sektorn och då i synnerhet för Nokia.
Efter att nästan helt missat utvecklingen med smarta telefoner är Nokia idag på fallrepet. Börsvärdet är bara 3 procent av vad det var år 2000 och Nokia är inte längre världens största mobiltelefontillverkare, trots att de fortfarande dominerar stort bland enklare telefoner. Från att ha stått för en tredjedel av Finlands tillväxt 2000-2008 har verksamheten i Finland slaktats under de senaste åren.
I Uleåborg fick mer än hälften av styrkan gå vid senaste varslet och nu finns bara 500 anställda kvar i staden.
Med en export som står för 40 procent av BNP riskerar den globala krisen för kapitalismen att slå ännu hårdare i framtiden. Exporten har redan minskat med 20 procent sedan 2008. Än så länge har de stora problemen för industrin inte varit kopplade till konjunkturen utan snarare strukturella problem, förutom problemen för Nokia framförallt den minskade efterfrågan på pappersprodukter i väst, vilket har drabbat den stora finska pappers- och trävaruindustrin hårt. Bland annat krisen i exportnäringarna har inneburit att för första gången på 17 år är Finlands bytesbalans negativ, det vill säga landet som helhet konsumerar mer än vad som produceras eller att landets skuldsättning ökar.
En annan huvudfaktor bakom den negativa bytesbalansen är den ökade skuldsättningen som har eldat på konsumtionen.
Sedan 2002 har hushållens skulder ökat med över 100 procent och övriga skulder med över 150 procent. Hushållens skulder har gått från knappa 60 procent av årsinkomsten till över 100 procent. Även om det är långt kvar till länder som Sverige, där genomsnittsskulden ligger på uppåt 170 procent av årsinkomsten, är det uppenbart att Finlands ökade inhemska konsumtion har varit skuldfinansierad. Det märks allt tydligare när huspriser och kreditökning stannat av och det har blivit allt större problem inom detaljhandeln (där 8 000 jobb försvann bara andra kvartalet) och inom den inhemska tjänstesektorn.
Enligt Finlands Näringsliv visar förtroendeindikatorerna nu minus inom alla branscher. Störst försämring har skett inom detaljhandeln och servicebranscherna.
Trots en av de lägsta statsskulderna inom EU (strax under 50 procent av BNP) är regeringen med Samlingspartiets (Moderaterna) Jyrki Katainen i spetsen en av de mest hökaktiga inom EU.
Sedan de kom till makten har de beslutat om nedskärningar och skattehöjningar på 5,2 miljarder euro (44,4 miljarder kronor) och är de som driver på hårdast för ytterligare nedskärningar inom EU.
Koalitionsregeringen som förutom Samlingspartiet består av Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, De gröna, Svenska folkpartiet och Vänsterförbundet, har under sitt dryga år vid makten beslutat om att höja den faktiska pensionsåldern, försämra arbetslöshetsersättningen, minska bidragen till kommuner, universitet och högskolor samt höja momsen.
Det senaste förslaget från Samlingspartiet är införandet av en karensdag i sjukförsäkringen. Hur långt högerpolitiken har gått kan delvis beskrivas av att Finland nu ligger på tredje plats, en placering före Sverige, på World Economic Forums lista över ländernas ”konkurrenskraft”, bara slagen av Schweiz och Singapore.
Krisen i kommunerna blir allt värre med ökande underskott (2011 var underskottet 900 miljoner euro, 7,7 miljarder kronor) och enligt en ännu opublicerad rapport av finansministeriet är 200 av 320 kommuner ”i gungning”, enligt Yle den 28 september). Fyrtio kommuner är knappt livsdugliga och kommer att tvingas be staten om hjälp. Dit hör kommuner som Kemi, Karleby/Kokkola och Jakobstad/Pietarsaari. Även stora städer som Vanda, Jyväskylä, Lahtis och Borgå har ”kroniska ekonomiska problem”.
Varje Vandabo har till exempel över 4 000 euro (34 000 kronor) i skulder. För att undvika annalkande kommunala ”räddningspaket” försöker regeringen tvinga igenom kommunsammanslagningar. Nedskärningarna inom hälsovården skapar allt större svårigheter där tillgången på vård begränsas, samtidigt som möjligheterna för en privat marknad öppnas upp.
När Caremaskandalen briserade i Sverige spred den sig snabbt till Finland, där Caremas ägare Ambea även hittades med fingrarna i syltburken. År 2010 gjorde Ambeaägda Mehiläinen en vinst på över 200 miljoner euro (1,7 miljarder kronor) men betalade bara 300 000 euro (2,6 miljoner kronor) i bolagsskatt.
Miljontals euro har flyttat till skatteparadis genom samma upplägg med räntesnurror och avdrag som i Sverige. Och samma vårdskandaler. ”Vi gör dubbla arbetspass och vi får inte ta in vikarier istället för sjuka. Man ska spar på allt som orsakar utgifter, det gäller personal, städning, matens kvalitet, blöjor, handskar, pappershanddukar och så vidare”, sade en Ambeaanställd till Yle den 20 mars 2012.
Precis som i Sverige är klyftan mellan politikerna och folket milsvid. Medan Samlingspartiet går till kommunval på mer privatiseringar, har bland annat personalen på Helsingfors universitet krävt att universitetet ska bryta sitt företagshälsovårdsavtal med Mehiläinen.
Det är inte rätt att företaget gör 40 miljoner euro (340 miljoner kronor) i vinst och betalar 0,9 procent i skatt, sade huvudförtroendeman Tapani Kaakkurinniemi (Hufvudstadsbladet den 23 februari).
Men det är inte bara riskkapitalisterna som inte betalar skatt. När Helsingin Sanomat undersökte hur mycket skatt på sina vinster som Finlands största företag betalade i Finland 2010, stannade siffran på 4,5 procent, trots att bolagsskatten ligger på 24 procent. På grund av trycket underifrån har regeringen precis som i Sverige nu tvingats att lägga fram förslag för att täppa till en del hål för skattesmitarna.
Vänsterförbundets ursäkter för att sitta i regeringen har varit ytterst begränsade; en höjning av försörjningsstödet, vissa nedskärningar på militären och en solidaritetsskatt på inkomster (bara av arbete, inte kapital) på över 100 000 euro (900 000 kronor) per år. Samtidigt rapporterar löntagarnas forskningsinstitut om hur både arbetarfamiljer och tjänstemannafamiljer kommer att få minskade inkomster 2013.
Den socialdemokratiska finansministern Jutta Urpilainen har gjort gemensam sak med sina tyska och holländska motsvarigheter för att ställa hårdast krav på euroländer som fått ”räddningspaket” (i själva verket är ”stödet” till för att rädda banker i Tyskland, Frankrike, Beneluxländerna m fl länder).
Det senaste utspelet är att hävda att den nya stabilitetsmekanismen ESM inte ska användas till nuvarande bankproblem inom EU, utan att dessa måste lösas ”nationellt”, det vill säga ett eventuellt stopp för bankstöd till exempelvis Spanien. Samtidigt är alla regeringspartier, inklusive Vänsterförbundet, extremt EU-positiva.
Allt detta har berett vägen för Timo Soini och Sannfinländarna. De har på ett skickligt sätt utnyttjat missnöjet med den nyliberala EU-politiken som har ökat klyftorna och osäkerheten i samhället.
Åtta av tio finländare anser att ”välmåendet” fördelas allt mer ojämlikt och nästan var femte känner sig ofta ångestfylld. Den stämning som orsakade Occupyprotesterna i USA medparoller som ”Vi är de 99 procenten” finns även i Finland, men har inte tagit sig samma uttryck och kan utnyttjas av högerpopulister (precis som Tea Party-rörelsen även är ett uttryck för det folkliga missnöjet i USA).
Sannfinländarna kombinerar en nationalistisk EU-kritik där de underblåser propagandan om att ”grekerna inte har skött sin ekonomi” med ett visst försvar av välfärden och mer klassisk högerpopulism såsom rasism och krav på ”mer poliser”.
Efter parlamentsvalet 2011 föll stödet för sannfinländarna tillbaka något, men som CWI och Sosialistinen Vaihtoehto (SV, CWI:s sympatisörer i Finland) har påpekat, kommer möjligheterna för dem att komma tillbaka att finnas kvar så länge den sociala grogrunden finns kvar och inget kämpande alternativ från vänster kan presenteras.
Inför kommunvalet är Sannfinländarna återigen Finlands tredje största parti med ett stöd på cirka 17 procent i opinionsundersökningarna.
Socialdemokraternas och Vänsterförbundets ledning har stått för ett historiskt svek mot arbetarklassen när de satte sig i Jyrki Katainens och kapitalets regering. Precis som Sosialistinen Vaihtoehto sa efter valet har denna regering blivit en kapitalets regering och en nedskärningsregering. Ändå väntar mer av samma slag.
Samlingspartiet, med gruppledare Jan Vapaavuori i spetsen, driver allt hårdare på för ”reformer” på arbetsmarknaden, det vill säga att de vill göra jobben otryggare och öppna upp för en låglönemarknad. Förebilder är Tyskland med sina ”eneurojobb” (en euro mer i timmen än vad försörjningsstöd ger) och Sverige med explosionen av bemanningsföretag, sänkt a-kassa, försvagade kollektivavtal m m. Även OECD har meddelat den finska regeringen att nedskärningarna ”inte räcker till”.
Med fördjupad kris kommer regeringen att sättas under ännu större tryck från kapitalet om att låta arbetarklassen betala krisen med nya försämringar. Dramatiska krisförlopp kan bryta ut, till exempel när euron oundvikligen kommer att börja brytas sönder eller om en svensk bankkris sprider sig till Finland. Det kan förstås också innebära att denna ytterst svaga regering faller, speciellt om kampen växer underifrån.
Frågan är: Vilken väg kommer ett växande missnöje att ta?
Redan idag har Vänsterförbundet allvarligt skadat sitt förtroende. Den gryende radikalisering som har setts under de senaste åren, med strejker och utmarscher, har huggits i ryggen när Socialdemokraterna och Vänsterförbundet försvarat den nyliberala politik som arbetare i kamp har försökt bekämpa. Att många arbetare idag inte ser något annat alternativ än nedskärningar eller skattehöjningar beror på att alla partier på riksplanet accepterar marknadens diktatur, där de miljarder som kapitalisterna har roffat åt sig döljs eller framställs som omöjliga att beskatta.
Tyvärr kan man inte heller säga att vänstern inom och utanför Vänsterförbundet hittills har varit situationen mogen.
Efter Vänsterförbundets inträde i regeringen, har det funnits ett desperat behov av att både stödja arbetare i kamp och av att ta initiativ till protester mot nedskärningspolitiken på lokal nivå. Istället för att titta runt om i Europa på den allt massivare kamp som förs av arbetarklassen, verkar år av parlamentarism ha passiviserat och gjort att många inom vänstern har tappat tron på kampen och arbetarklassens styrka.
Sosialistinen Vaihtoehto menar att Marx idéer inte alls har slutat att vara relevanta. Klasskampen är fortfarande en huvuddrivkraft i historiens utveckling. För marxister är det en huvuduppgift att delta i den kampen med erfarenheter, initiativ och konkret stöd.
Bland vänsteraktivister finns en hård kritik av Vänsterförbundets deltagande i regeringen, till och med uppe på rikdagsledamotnivå med Markus Mustajärvi, Jyrki Yrttiahu och Anna Kontula. Men med de attacker som redan har genomförts och en annalkande djupare kris, räcker det inte att vara kritisk; de politiska slutsatserna måste också dras och leda till handling.
Sosialistinen Vaihtoehto och CWI menar att är man oppositionell inom Vänsterförbundet eller aktiv inom facket och vill ta kamp mot regeringens högerpolitik, måste man försöka föra samman alla som är intresserade av att diskutera om hur motståndet kan formeras och organiseras. De första stegen behöver tas i riktning mot bygget av ett nytt kämpande arbetarparti som ger arbetare och ungdomar en politisk röst och som deltar i kampen mot nedskärningar, avskedanden, allt otryggare jobb, rasism o s v.
Ett nytt arbetarparti behöver vara del av en alleuropeisk och global rörelse som knyter samman den massiva kamp som förs mot att arbetare och fattiga får betala kapitalismens kris. Om inte missnöjet kan ta sig uttryck i organiserad kamp och ett vänsteralternativ, ett nytt arbetarparti, är risken överhängande för rasism, social desintegrering och i slutänden destruktiva upplopp som vi har sett i andra europeiska länder.
Framgångarna för Sannfinländarna och de uppmärksammade skjutningarna under de senaste åren är varningar.
Sosialistinen Vaihtoehto och CWI stödjer alla initiativ för ett återuppbyggande av en kämpande arbetarrörelse, samtidigt som vi betonar nödvändigheten av att bygga ett starkt och välorganiserat socialistiskt alternativ. Nedskärningar och allt större klyftor kan bara bekämpas om hela det kapitalistiska systemet ifrågasätts. Hur parasitär kapitalismen har blivit illustrerades nyligen när verkstadsföretaget Metso ville göra en extra aktieutdelning samtidigt som de varslade 650 personer om uppsägning. Protesterna stoppade utdelningen tillfälligt, dock inte uppsägningarna.
Det finns resurser för att både stoppa nedskärningar och jobbslakt, genomföra upprustning av den offentliga sektorn. Både på finska bankkonton och i skatteparadis vilar miljarder euro i vinster, som inte återinvesteras på grund av att kapitalismens kris inte gör det lönsamt för kapitalisterna. En verklig beskattning av dessa tillgångar skulle lösa statens och kommunernas problem över en natt. När till och med finansminister Jutta Urpilainens ytterst symboliska stöd för en minimal skatt på finanstransaktioner leder till hot om kapitalflykt inser man att en verkligt radikal omfördelning av resurser bara kan ske om kapitalets makt över ekonomin bryts.
SV/CWI står för förstatligandet av de största finansinstituten och företagen under demokratisk kontroll och styre av arbetare, fackföreningar, folkvalda och konsumenter. Bara om kapitalismens jakt på vinster ersätts av ett system där resurserna fördelas enligt en demokratisk beslutad plan kan behoven hos de 99 procenten tillgodoses.
Jonas Brännberg
