foto: Natalia Medina
Stora protester mot vinster i välfärden anordnades under 2013, många med RS:are i spetsen.
Kampanjen Välfärd utan vinst lanserades med ett stormöte i Stockholm i februari 2012. Bara några månader senare körde LO-kongressens ombud över ledningen och beslutade att ”non-profit” ska gälla i välfärden. Men beslutet begravdes och de privata företagens vinster på skola, omsorg och vård fortsatte att öka.
För Rättvisepartiet Socialisterna är kampen mot privata bolag och riskkapitalister i välfärden sedan länge en huvudfråga. Kampanjen Välfärd utan vinst, som bildades av RS-medlemmar tillsammans med fackliga aktivister och andra, fick snabbt starkt gehör. Fram till idag har en stor majoritet sagt nej till vinster i vård och skola. Efter LO-kongressen följde Kommunals kongress, som också mot den egna ledningens vilja sa nej till vinster.
Den 21 september 2013 genomfördes en landsomfattande protestdag. Offensiv rappporterade:
”Med manifestationerna den 21 september skrevs ett nytt kapitel i kampen för en välfärd utan vinst. På tio platser – Malmö, Helsingborg, Göteborg, Linköping, Stockholm, Västerås, Uppsala, Sundsvall, Umeå och Luleå – genomfördes det manifestationer. Dessutom anordnade Socialistiskt Forum i Gävle, som hölls samma dag, ett stödarrangemang för kampanjen. I Stockholm var det omkring 2 500 som samlades på Medborgarplatsen för att avtåga mot Mynttorget. I Göteborg deltog cirka 1 000 personer i demonstrationen. Det fackliga inslaget var stort, vilket märktes i såväl tågen som på talarna. I Sundsvall talade exempelvis Seko Mellannorrlands ordförande Mikael Lidholm.”
Privatiseringarna var sedan länge kapitalisternas dröm – för att försvaga offentlig sektor och fackföreningarna, och samtidigt öka de egna vinsterna. Grunden för de unikt svenska privatiseringarna – att skattepengar går till det privata företag som lovar att bedriva verksamheten ”billigast” – lades redan av Bildtregeringen i början av 1990-talet. Men det är särskilt de senaste åren som Academedia, Kunskapsskolan, Carema/Vardaga, Attendo, Aleris och några bolag till verkligen har tagit över.
De skattepengar som går till privata bolag inom vård, skola och omsorg ökade från 22,5 miljarder kronor år 2000 till 70 miljarder år 2010 för att sedan nästan fördubblas till 124 miljarder 2016.
Om fackförbunden hade tagit strid i enlighet med kongressbesluten hade det kunde vända hela samhällsutvecklingen. Men inte ens de värsta skandalerna på privata äldreboenden eller att skolor gick i konkurs fick facktopparna att ta strid. Istället var både LO:s och Kommunals ledningar hela tiden beredda att acceptera att de privata företagen skulle bli kvar.
Dessa ”kompromisser” kulminerade med utredaren Ilmar Ree-
palus förslag att företagen får vara kvar med ”marknadsmässiga” 8-10 procent i vinster på operativt kapital. Förslagen räckte för att besvaras med en intensiv hetskampanj från Svenskt Näringsliv och högern, utan att tillfredsställa den majoritet som vill ha bort vinsterna helt och hållet.
Arne Johansson från Offensiv och RS rapporterade från Reepalus presskonferens: ”Varför ska Sverige fortsätta att vara det enda land som tillåter aktiebolag och vinstdrivande företag att bedriva skolor? frågade jag sist av alla på Ilmar Reepalus presskonferens om utredningen den 8 november om vinster i välfärden. ’Bra fråga’ svarade han, log snett och sprang iväg till en väntande taxi. Det säger en hel del om tillståndet i svenska media att ingen annan i den enorma horden av journalister på plats hade ställt denna fråga.”
I denna fråga är det också lätt att se skillnaden mellan Vänsterpartiet och Rättvisepartiet Socialisterna. V-ledningen är inriktade på en uppgörelse med Socialdemokraterna, i så hög grad att de nu har accepterat att vinsterna blir kvar, om något begränsade, och att företagen inom vården inte ingår i regeringens förslag. Att dessutom Sverigedemokraterna har gett upp sitt låtsasmotstånd mot vinster i välfärden gör att förslaget troligast också röstas ner i riksdagen.
RS har hela tiden betonat att det är en fråga om kamp, på gator och torg, arbetsplatser och bostadsområden. Det behövs en stark rörelse underifrån för att pressa fram förbättringar och stoppa försämringar. Det krävs kämpande och demokratisk organisering, särskilt i facken, men om den vägen är stängd kan nätverk och kampanjer vara ett alternativ. RS försöker hela tiden ta sådana initiativ till kamp tillsammans med andra, något som också har haft effekt på opinionen och inom facken.
Vårt parti har i en rad lokala kampanjer visat att det går att besegra politiker och privata bolag. Det handlar om att informera och mobilisera så många som möjligt. Inte för att enbart protestera, utan för att verkligen vinna. Våra erfarenheter av tidigare strider har varit oumbärliga, samtidigt som kampanjerna har bedrivits tillsammans med andra, både andra organisationer och oorganiserade.
Kampen mot ”Framtidens skola” i Luleå lyckades rädda fyra av tio skolor som den S-ledda kommunen ville lägga ner. Läsåret 2015-16, rapporterade Offensiv, ”präglades av protester från föräldrar, elever och lärare mot kommunledningens stordriftsplan ’Framtidens skola’ – de största protesterna i någon fråga i Luleå på över tio år, och dessutom sammanhållna över lång tid och ett stort antal områden. Två karnevalståg med omkring 1 000 deltagare var (28 november och 19 mars), flera mindre protester, hundratals på protestmöten, ett oräkneligt antal insändare och febril aktivitet på sociala medier samt inte minst de 8 046 namnunderskrifter som har samlats in för en folkomröstning om hur skola och förskola ska utvecklas – sammantaget ’en ny folkrörelse’ som borde få vilken politiker som helst att tänka om”.
Men för Socialdemokraterna i Luleå räckte inte över 8 000 namnunderskrifter för att de skulle besluta om folkomröstning. ”Framtidens skola” ska genomföras, samtidigt med fortsatt utförsäljning av bostäder och allianser med moderater och storföretag. Att RS behövs i Luleå mer än någonsin är mycket tydligt inför valet 2018. Bland det som RS har uppnått i kommunen återfinns bland annat stopp för rivningar av hus i Svartöstaden, vikariepool i förskolan och förbättringar för hbtq-personer.
Lokal kamp har också präglat Rättvisepartiet Socialisternas styrkefästen i Göteborg: Hammarkullen och hela Angered, där Hammarkullen ingår. I oktober 2013 räddade Rättvisepartiet Socialisternas protester Hammarbadet och Rannebergsbadet i Angered, Göteborg. Efter demonstrationer, stormöten och namninsamling sköt kommunstyrelsen till pengar och de nedläggningshotade badhusen räddades för ett år fram. Men direkt efter valet 2014 var baden på nytt hotade, och en ny kamprörelse räddade Hammarbadet. Samtidigt har RS-initiativ och kampanjer tvingat fram beslut om gratis simskola i hela Göteborg. Kampen mot nedläggningar i Göteborg har också handlat om att rädda fritidsgårdar.
En helt avgörande fråga är kampen mot våldet. RS har tillsammans med andra demonstrerat mot våldet och för upprustning av förorten. På hösten 2015 utsattes RS-medlemmars lägenheter i Angered för brandattentat som besvarades med lokala möten och en demonstration.
RS-medlemmar har tagit hyresgästkampen till en ny nivå. Tillsammans med lokala hyresgästföreningar och hyresgäster kunde RS uppnå att Bredfjällsgatan och Gropens Gård i Hammarkullen återkommunaliserades efter att i många år ha ägts av privata slumvärdar.
I Jordbro i Haninge kommun, där RS liksom i Luleå har två ledamöter i kommunfullmäktige, lyckades en kampanj tvinga bort slumvärden Patrizia Immobilien KAG. Rusta upp Jordbro har blivit en permanent kampanj med stormöten och tydliga krav på vad som behöver göras. I Haninge har RS även drivit kampanjer för ökade resurser till kvinnojourerna, åtgärder mot våld i hederns namn och vunnit fler viktiga segrar i miljöfrågor. Vi har också tillsammans med andra kämpat mot nedläggning av kulturhuset Gula Villan och fritidsgården Lakeside.
RS har också under lång tid drivit kamp mot utförsäljning till privata bostadsbolag och mot ombildning till bostadsrätter. I Husby i norra Stockholm riktades en av många lokala kampanjer mot att bostäder sålts ut till det ökända bolaget D. Carnegie, som i sin tur har köpts upp av USA:s största riskkapitalbolag, Blackstone.
Vintern och våren 2011 inträffade de arabiska revolutionerna. I Egypten och Tunisien störtades envälden. För RS och den international vi ingår i, CWI (Committee for a Workers’ International), visade det masskampens och särskilt arbetarklassens styrka. Samtidigt varnade vi för att revolutionerna var hotade om de inte gick vidare för att krossa militären, kapital och imperialismens intressen.
Vändningen kom i Libyen, där USA, EU och även Sverige ingrep militärt. I Sverige gav Vänsterpartiet stöd åt JAS-plan till Libyen, medan RS varnade för precis den utveckling som har skett sedan dess – kaos med väpnade miliser som strider om makten. Detsamma med utvecklingen i Syrien, där en sund revolt mot diktaturen utvecklades till ett inbördeskrig där ena sida backades av Ryssland och Iran, och den andra av Saudiarabien, Turkiet och USA. För socialister handlar det om att stödja oberoende rörelser av arbetare och unga, mot diktaturer, ISIS och imperialism.
Kurdernas befrielsekrig i norra Syrien/Rojava, särskilt i Kobane, visade vägen. RS-kamrater deltog i de stora demonstrationerna till stöd för kurderna. Även här utfärdade vi varningar, att kurderna inte kan lita på USA-imperialismen, som levererade vapen och flygstöd, utan bara på förtryckta och arbetare i resten av landet, i Mellanöstern och internationellt. Nationell befrielsekamp på kapitalistisk grund ger ingen verklig självständighet – kampen måste leda till ett socialistiskt Kurdistan.
För RS och CWI har de stora valframgångarna för Kshama Sawant i Seattle, USA, bekräftat att ett tydligt socialistiskt budskap kan vinna massivt stöd, till och med i kapitalismens högborg. I det första valet år 2013 med hela staden fick Kshama Sawant över 90 000 röster. Huvudkravet i Socialist Alternatives program handlade om höjd minimilön till 15 dollar timmen, som också har genomförts.
Hösten 2013 arrangerade RS eventet Socialism i Rörelse, med seminarier, debatter och kultur. I Stockholm deltog 260 personer. Ungefär samtidigt kom rapporter om ökad nazistisk aktivitet i Kärrtorp med omnejd. RS-medlemmar deltog i Linje 17 mot rasism, som arrangerade den demonstration som attackerades våldsamt av nazister den 15 december.
Att nazisterna jagades bort och att 20 000 samlades mot nazism den följande helgen la grunden för en vår av protester mot rasism och nazism 2014.
Antirasismen förstärktes av nazisternas överfall på 8 mars-demonstranter i Malmö. Antirasisten Showan Shattak var nära att dö och vårdades länge på sjukhus.
Antirasistiska manifestationer samlades överallt under SD:s valkampanj inför EU-valet på våren 2014, under rubriken ”Åkesson inte välkommen”. Arbetsplatser med brandmän och sjukshuspersonal deltog i protesterna. Dessförinnan hade samma opinion riktats mot polisens REVA-kontroller, som riktade misstankar mot ”rasifierade”.
Rättvisepartiet Socialisterna spelade en viktig roll i Kärrtorp och protesterna som följde. Vi drev samtidigt en rad kampanjer mot utvisningar. Ett viktigt exempel var stödet till de afghanska flyktingarnas hungerstrejk Boden, varav många fick uppehållstillstånd.
Efter valet 2014 var RS ensamt parti på gatorna igen. I toppen fortsatte högerpolitiken, fastän alliansregeringen avlöstes av Socialdemokraterna och Miljöpartiet med stöd av Vänsterpartiet. I Pajala gick gruvbolaget Northland i konkurs. För hela landet inleddes en massiv upprustning av militären. I båda dessa frågor engagerades RS, med krav på riktiga jobb och skydd för miljön i gruvnäringen, och demokratisk nedrustning av militären.
2015 ingrep RS i generalstrejkerna i Norge i januari och Finland i september. Båda riktades mot attacker från högerregeringar mot fackliga rättigheter. Med material på norska respektive finska fick vi bra respons, samtidigt som facken i Sverige fick en lektion i att det faktiskt är möjligt att arrangera politiska strejker.
En klar socialistisk syn var absolut nödvändig för att förstå vad som hände med Syriza i Grekland, ett vänsterparti som vann val och sedan en folkomröstning på löften om att stoppa EU:s fruktansvärda årstramningskrav. RS och CWI stödde detta program, men såg hur Syrizas ledning istället för strid kapitulerade och genomförde EU:s och kapitalets program.
Den största politiska frågan på hösten 2015 var klimattoppmötet i Paris, som RS mobiliserade en delegation till, och den samtidiga kampen mot Förbifart Stockholm, som är ett hot mot klimatet, förstör miljön i flera förorter och är enormt kostsam. Klimat och miljö ställer frågan om kapitalismen på sin spets, med socialistiska lösningar som det enda svaret.
Sverige har haft färre strejker än de flesta andra länder de senaste åren. Trots företagens rekordvinster och försämrade villkor på arbetsplatserna har facken inte tagit strid. I de få fall det har skett, som målarstrejken 2016, hamnarbetarnas kamp mot sämre villkor, särskilt i Göteborg och sopgubbarnas strider på sommaren 2017, har RS direkt gett stöd och besökt arbetsplatserna. Detsamma gäller nätverken för vården som BB-ockupationen i Sollefteå och En Annan Vård är Möjlig, som demonstrerat i september 2016 och 2017. Den fackliga kampen kommer med all sannolikhet att öka framöver.
Under de två senaste åren har flyktingpolitiken helt dominerat som den viktigaste symbolen för högerpolitiken och EU:s politik. Den svenska regeringens chockdoktrin, att landet ”måste” stänga gränserna och inleda massutvisningar, är omänskligt mot flyktingarna och en spjutspets för fortsatt högerpolitik.
RS har deltagit i alla protester mot chockdoktrinen och den införda flyktingpolitiken på EU:s lägsta nivå, tillsammans med Folkkampanj för asylrätt, Etiopiska Flyktingföreningen och enskilda flyktingar.
Ung i Sveriges sittstrejk sommaren 2017 är den mest omvälvande kampen i Sverige de senaste åren, en extremt välorganiserad och imponerande kamp. RS har gett fullt stöd från första dagen.
Parallellt har 2017 dominerats av kvinnokamp och feminism, där RS för fram socialistisk feminism. Det finns en begynnande radikalisering bland unga, med antirasism och antisexism i förgrunden. Där kommer RS att vara på plats, för kamp och socialistisk politik. ■
