S står för ”en grotesk fördelningspolitik”

av Arne Johansson

Kritiken mot S allt mer arbetarklassfientliga politik haglar från allt fler håll (Foto: Socialdemokraterna / Flickr CC).

Att regeringens fördelningspolitik sågas som ”grotesk” av en ledare i S-tidningen Östra Småland är värt att notera. Särskilt som den är skriven av Anne-Marie Lindgren, tidigare utredningschef vid Arbetarrörelsens Tankesmedja, som också varit talskrivare åt Olof Palme och medförfattare till flera av 1970- och 1980-talets partiprogram. ”Hellre extraval än ökade klyftor”, yrar samtidigt det SSU, som nyss gav sitt stöd till januariavtalet.

Det som särskilt upprör Anne-Marie Lindgren är de nya stora skattesänkningarna och ökade förmånerna för de rika och välbeställda, samtidigt som trygghetssystemen försämras för sjuka och arbetslösa.
Värnskatten, den något högre statliga skatten för månadslöner över 61 000 kronor tas bort, samtidigt som RUT-avdraget först för­dubblas från 25000 till 50000 kronor och därefter tredubblas till 75000 kronor. 

När dessutom fastighetsskatten redan innan har gjorts om till en fastighetsavgift med ett tak som sänkt skatten rejält för villor i storstädernas attraktiva områden, men höjt den utanför storstäderna, blir den sammanlagda effekten enorm.
Till detta kommer de 3:12-regler som ändrar beskattningen av fåmansbolag så att arbetande delägare i till exempel revisionsbyråer, advokatbyråer, riskkapitalbolag och konsultföretag kan ta ut en del av sin lön som mycket lägre beskattad kapitalinkomst.
Enligt Anne-Marie Lindgren finns det heller inga studier som styrker att detta kommer att ge vare sig de fler jobb eller fler nya företag som förespeglats. Bara några få procent av RUT-avdragen spräcker till exempel det nuvarande taket på 25 000 kronor, snittet ligger på 5 000 kronor. ”Det höjda taket är rakt på sak bara en subvention av de allra rikaste hushållens privata tjänstekonsumtion.” 

Inget tyder heller på att 3:12-reglerna gynnar jobb och nyföretagande, utan ”den huvudsakliga effekten är att existerande företag gjorts om till fåmansföretag”.
”Fördelningspolitiskt är det groteskt; sämre ersättningar för sjuka och arbetslösa, människor som redan är pressade och kan ha svårt att klara ekonomin får finansiera skattelättnader för ekonomiskt redan mycket priviligierade grupper”, kommenterar Anne Marie Lindgrens ledare, som också anser den bakomliggande samhällssynen vara ”djupt obehaglig”.
”Klasspolitik, någon?”, lyder slutklämmen.

SSU försöker samtidigt döva förbundsledningens dåliga samvete för stödet till januariavtalet med att lansera en Jämlikhetsklausul. I denna kräver förbundet ”betydande jämlikhetsreformer som kompensation” så att de samlade klyftorna i budgetpropositionen 2019 och kommande budgetar ska minska. Om socialdemokratin inte kan förmå C och L att gå med på detta, vilket är helt verklighetsfrämmande, vill SSU ha ett extraval.
Helt visst kommer höstens budget att bli ett smärtsamt nålsöga för alla som med någon som helst trovärdighet vill kalla sig socialdemokrater. 
Men att SSU i sin eftertankes kranka blekhet ska få någon effekt av sin jämlikhetsklausul är lika lite trovärdigt som Vänsterpartiets gula knapp med passivt stöd till januariavtalet i kombination med ”röda linjer” mot försämrat anställningsskydd och de marknadshyror som var centrala delar av januariavtalet.Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson hade också stora problem med trovärdigheten i sin skarpa kritik i SVT:s Agenda mot att värnskatten tas bort. På den punkten har hennes parti inte ens markerat någon röd linje. 

Höstens budgetvotering blir med andra ord ett nytt smärtsamt och gult kval för Vänsterpartiets trovärdighet som oppositionsparti.
Än så länge är det förutom klimatrörelsen bara lärarna bakom vårens lärarmarsch som laddar upp för nya gatuprotester innan höstens budget, med en skolmarsch den 12 oktober. Återstår att se om det också kan komma nya samlande gräsrotsinitiativ till kritik mot den groteska fördelningspolitiken.