Valuta- och räntekriget ökar motsättningarna och istället för en verklig tillväxt växer bubblorna.
Måndagen den 9 mars inledde Europeiska Centralbanken (ECB) sin nya linje med kvantitativa lättnader. Ett omedelbart resultat var att ytterligare skärpa det pågående valuta- och räntekriget mellan centralbanker världen över.
Enbart i år har över 20 länders centralbanker sänkt sina räntor. Dit hör – förutom Sverige (läs mer på s 4) – Danmark, Kanada, Israel, Kina, Thailand, Indien, Ryssland, Chile och Australien. Alla med syftet att pressa ner värdet på sina valutor. Att sänka värdet på valutan syftar till att få fart på den ekonomiska tillväxten. Det ska ske dels genom att exporten ökar när valutan faller och dels genom att avvärja risken för deflation, det vill säga fallande priser. Om valutans värde sjunker ökar priserna på det som importeras och inflationen stiger.
Både USA och eurozonen har haft fallande priser det senaste året, något som har förstärkts av att oljepriset har halverats sedan i somras. I Sverige sjönk också priserna från december år 2013 till december år 2014.
ECB reviderade nyligen ner sin egen prognos på 0,7 procents inflation i år till noll. Banken tror inte att inflationen de närmaste tre åren når upp till målet ”nära två procent”.
Rädslan för deflation beror på att den signalerar en nedåtgående spiral för ekonomin. Investeringar och konsumtion skjuts upp, produktionen sjunker och arbetslösheten ökar.
Fallande priser leder till att skulder blir dyrare. Den verkliga, reala, räntan är nämligen den officiella räntan minus inflationen. Om räntan är en procent och inflationen två procent blir realräntan minus en procent. Men om räntan är kvar på en procent och inflationen är -0,5 blir realräntan plus 1,5 procent.
Det varnande exemplet för världens länder är hur deflationen bitit sig fast i Japan i två decennier. Japan är idag det land som har den största statsskulden jämfört med BNP utan att tillväxten ännu har återvänt.
Centralbankernas svar har blivit kvantitativa lättnader (QE). Men effekterna är omstridda, även bland kapitalistiska ekonomer. I USA har QE genomförts i tre olika omgångar
under nästan sex år, från 2008 till 2014. Centralbanken, Federal Reserve, har köpt obligationer för totalt 4 500 miljarder USA-dollar. Bank of England och Japans centralbank har genomfört aggressiva QE-åtgärder, varav den japanska fortfarande pågår.
Dessa enorma belopp har ökat penningmängden i hela världen. Finansmarknaderna i länder som Indien och aktiebörserna i USA har gynnats, och enorma kapitalreserver har byggts upp hos banker och storföretag. En av konsekvenserna av att Fed:s QE avslutades i höstas är det upptrappade valuta- och räntekriget.
ECB:s kvantitativa lättnader, som just har börjat, omfattar 60 miljarder euro i månaden i närmare två år, totalt 1 100 miljarder euro. ECB ska köpa statspapper (obligationer) från alla länder i eurozonen utom Grekland och Cypern. Inköpen ska ske på ”marknaden”, det vill säga från banker och finansbolag, inte direkt från staterna. Meningen är att det extra kapitalet ska gå vidare till investeringar och tillväxt.
Men precis som i USA är den stora effekten av QE att aktiebörserna har rusat. ”Intresset för europeiska aktier har sällan varit större än det är idag”, konstaterade Sveriges största börsmäklare, Avanza, under rubriken ”Europa glödhett”. Dax-index på den tyska börsen i Frankfurt ökade med 24 procent från årsskiftet till mitten av mars. Avanzas krönikör konstaterar samtidigt att det inte finns någon motsvarande ökning i efterfrågan på industrivaror. Svenska Dagbladets Tomas Lundin menar även att ”marknaderna kommer att ha svårt att absorbera 60 miljarder euro i månaden”. Det vill säga, det blir bara ytterligare kapital som läggs på hög.
Nästa steg är negativa räntor. ”Ekonomer har länge utgått från att det i praktiken skulle vara omöjligt med nominella räntor ’under nollgränsen’. Men sådant är allvaret i situationen att vissa centralbankirer nu är beredda att ge negativa räntor en chans”, skriver den världsledande affärstidningen The Economist.
Danmark har haft negativa räntor sedan år 2012 och nu har Sverige och Schweiz anslutit sig. ECB har formellt en styrränta på 0,05 procent, men sedan ifjol har man infört en negativ ränta för banker som deponerar kapital hos ECB. Först var denna -0,1 procent och sedan höjdes den till -0,2.
Meningen är att den negativa räntan ytterligare ska sporra bankerna till att öka utlåningen. Men i Danmark har ingen sådan effekt kunnat mätas. Och i eurozonen minskade utlåningen andra halvåret ifjol, efter att den negativa räntan hade annonserats.
Bankerna har snarare valt att trots negativ ränta fortsätta att försvara sitt kapital hos centralbankerna. Detta eftersom andra alternativ är ännu sämre. Det finns ingen stor efterfrågan av kapital till produktiva investeringar. The Economist beräknar att oanvända reserver i eurozonen ökade från 1,8 miljarder euro år 2008 till 158 miljarder år 2013. Med ECB:s QE kommer summan nu att växa ännu snab-bare, liknande utvecklingen i USA som beräknas ha 2 600 miljarder USA-dollar i reservkapital.
Bank for International Settlements (BIS) i Schweiz, som övervakar centralbankerna, varnar för att fortsatta sänkta räntor och låg inflation kan pressa gränserna för ”ekonomisk och politisk stabilitet” närmare brytpunkten. De pekar på att den här ekonomiska politiken, som aldrig har prövats tidigare, redan har lett till underskott i många pensionsfonder och lägre vinster för bankerna. I Danmark har vissa banker redan infört negativ ränta även för vanliga sparare. The Economist menar också att institutioner på finansmarknaden försvagas, vilket minskar möjligheterna att få fart på ekonomin.
Sju år efter den stora recessionen åren 2008-10 har ingen verklig återhämtning skett. Istället för verklig tillväxt växer bubblorna igen, samtidigt som valuta- och räntekriget ökar motsättningarna. Att kapitalismen som system inte kan hitta en gemensam väg framåt blir uppenbart för allt fler. Antikapitalistiska stämningar kommer att öka, liksom sökandet efter ett verkligt, socialistiskt alternativ. ■
