Som lugnet före stormen

2012-11-23 11:58:57




Den svenska kapitalismen dyker snabbt nedåt.
Konjunkturinstitutets (KI) senaste konjunkturbarometer ”indikerar att tillväxten i svensk ekonomi för närvarande är påtagligt svagare än normalt” (KI: Konjunkturbarometern, oktober 2012).
I såväl ekonomin som i alla landsdelar sätter nedgången sina spår. Även i tidigare tillväxtregioner märks en tydlig avmattning. Stockholmskonjunkturen fortsätter att mattas av och växer i långsammare takt än tidigare, konstaterade Stockholms handelskammare i förra veckan.
Oktober blev en svart månad vad gäller varsel och arbetslöshet. Antalet varsel om uppsägning ökade under oktober till cirka 10 300 personer, jämfört med 5 700 för ett år sedan. Det totala antalet inskrivna arbetslösa ökade också till 400 000 personer i slutet av oktober (8,6 procent av den registerbaserade arbetskraften). En utdragen jobbkris hotar till följd av kapitalismens globala kris och den inhemska åtstramningen.
Det blir allt tydligare att det undan för undan sker en försvagning på arbetsmarknaden. Den totala arbetslösheten ökar allt tydligare. Till detta kommer de snabbt stigande varselvolymerna, säger Clas Olsson, Arbetsförmedlingens analyschef, i ett pressmeddelande från Arbetsförmedlingen den 14 november.

Efter att under lång tid försökt måla upp en bild av Sverige som en oas av stabilitet och ekonomisk tillväxt säger finansminister Anders Borg att regeringen nu ska revidera ned höstbudgetens uppskruvade BNP-prognoser.
I höstbudgeten, i september, var Sverige på ”rätt väg”, enligt regeringen. Men efter att höstbudgeten lagts har ”Borg på två månader inte sagt flaska om vad som händer med jobben och tillväxten nästa år” (Dagens Industri den 16 november). Total tystnad trots varselvåg och ständiga indikationer om att ekonomin tvärbromsar. Regeringens tystnad och paralysering är en bekräftelse på att man står politiskt tomhänt efter att den så kallade ”arbetslinjen” har lidit skeppsbrott.
Som en omvändelse under galgen tvingas regeringen nu öppna för att slopa de differentierade A-kasseavgifterna, vilka är en av ”arbetslinjens” hörnpelare.
Men omvändelsen kommer efter att regeringen reducerat arbetslöshetsförsäkringen till en låg grundförsäkring som omfattar allt färre. Idag är det endast var tredje arbetslös som får någon ersättning från A-kassan och prognoserna pekar mot att den andelen snart minskat till en femtedel. Det är en social katastrof i vardande.

”Arbetslinjens” totalhaveri skulle ha följts av djup kris för regeringen om det inte vore för de ”rödgrönas” och fackens svaga opposition.
Socialdemokraternas nya ledning är mer benägen att hålla sig väl med ”näringslivet”, slå vakt om vinstintresset i välfärden samt värna högerpolitikens budgetregler än att formulera alternativ till regeringen. Samtidigt som LO och TCO har bakbundit sig själva genom sin strävan att sluta en pakt med regeringen.
När uppgiften är att rusta till strid mot kapitalism och högerpolitik, signalerar facktopparna fortsatt underkastelse och passivitet, vilket regeringen naturligtvis tackar och bugar för.

Men etablissemangets alla företrädare går allt mer i otakt med opinionen. Det finns en allt mer uttalad och ackumulerad ilska mot den riktning samhällsutvecklingen har tagit, vilket bland annat visat sig i det kraftiga motståndet mot vinstuttag i välfärden. Under ytan växer en folklig reaktion fram mot det marknadskaos som följt i nyliberalismens spår och som har försvagat samhällets möjligheter att dämpa verkningarna av en ny ekonomisk kris.
Läget i Sverige idag kan beskrivas som ett bedrägligt lugn före stormen.
Såväl ekonomiskt som socialt och politiskt håller Sverige på att närma sig resten av Europa.