Sri Lanka: Går kriget att stoppa?

2006-11-22 15:26:22




Över 3 300 har dödats i militära strider i Sri Lanka under 2006, enligt regeringen.
Av de dödade är över 500 civila. Omkring 45 civila dödades när armébomber träffade en skola i Vakarai på öns östra delar den 7 november.

Norra och delar av östra Sri Lanka, som kontrolleras av de tamilska tigrarna, är förutom själva krigshandlingarna under blockad av både mat och mediciner.
I huvudstaden Colombo patrullerar polis och militär på gatorna. Ändå genomförs kidnappningar och mord dagligen på dessa gator, vilket visar att mördarna skyddas av staten.
Den 10 november mördades parlamentsledamoten Nadarajah Raviraj på öppen gata i Colombo. Han var tamil (minoritetsbefolkningen) och ingick i den kommitté (Civil Monitoring Committee) som kritiserar kriget och morden i städerna, samt försvarar tamilernas nationella rättigheter.
Rättvisepartiet Socialisternas systerparti, United Socialist Party, spelar en viktig roll på Sri Lanka. Partiets ordförande Siritunga Jayasuriya är också ordförande i Civil Monitoring Committee. RS och CWI driver just nu en solidaritetskampanj för kamraterna på Sri Lanka.
Peter Taaffe från CWI:s ledning besökte Sri Lanka i oktober. Artikeln nedan publicerades den 25 oktober.


Beskrivningen att Sri Lanka har formen av en tår har aldrig varit mer träffande än idag.
Efter ett förödande etniskt inbördeskrig, som skördat fler än 120 000 människors liv, väcktes för fyra år sedan hoppet om att en överenskommelse var möjlig mellan Sri Lankas regering och de tamilska tigrarna (LTTE) för att få ett slut på de singalesiska och tamilska folkens lidande. Men sedan dess har denna ”fredsprocess” flera gånger avbrutits av strider mellan Sri Lankas armé och tigrarnas soldater i landets norra och östra delar.

När jag var i Sri Lanka i början av oktober var nyhetsmedia i Colombo fulla av påståenden om att armén och flottan började få övertaget över tigrarna. Sri Lankas regering hade lyckats splittra LTTE genom att en före detta befälhavare, Vinayagamoorthi Muralitharan (alias Karuna), och hans styrkor hoppade av.
Bushs och Blairs världsomspännande ”krig mot terrorismen” ledde även till att EU, i ett kortsynt beslut, till slut stämplade tigrarna som en ”terroristisk” organisation även om den inte är förbjuden i Sri Lanka. Men inte ens Thatcher förbjöd IRA:s politiska gren Sinn Fein under Storbritanniens 30 år långa krig med IRA. Detta var inte av altruistiska orsaker utan på grund av att den brittiska kapitalismen insåg att ett förbud skulle driva organisationen under jorden och göra den mycket svårare att bekämpa och i slutänden att förhandla med.

Skyddas av regeringen

Karuna och hans lilla grupp av beväpnade gerillasoldater är enligt rykten tryggt förskansade i ett regeringsskyddat läger i Colombo. En olycksbådande serie kidnappningar och bortrövanden, de flesta av tamiler, har skett under de senaste månaderna. Under tre månader fram till i början av oktober hade 33 bortrövanden rapporterats, de allra flesta i och kring Colombo. Nio av de bortförda dödades, 18 hittades och sju släpptes, många sedan de betalat stora lösensummor.
United Socialist Partys (USP, CWI i Sri Lanka) generalsekreterare, som är ordförande för Folkets övervakningskommitté, citerades i tidningen Morning Leader i början av oktober. ”Siritunga Jayasuria [Siri] anklagade i veckan regeringen för att skydda kidnapparna och påstod att Kotahenapolisen ’fått order uppifrån’ att släppa en misstänkt som gripits.”
Siri har öppet kritiserat regeringen för att ha använt Karunas grupp till detta skräckvälde. Konsekvensen av detta blev att (medan jag var där) Siri mottog många dödshot för att han tillsammans med medlemmar i USP och andra modigt försvarat terroriserade tamiltalande människor, såväl rika som fattiga. Efter det att jag återvänt från Sri Lanka berättade Siri i ett telefonsamtal om sina plågsamma erfarenheter när ett fattigt tamilskt par i Colombo uppmanade honom att komma till platsen där deras tonårsson bortförts och mördats av fega kidnappare vid en sjö. Hans sörjande föräldrar sa att han lämnat Jaffna och de norra områdena för Colombos ”säkerhet”!
Siri har outtröttligt försvarat en belägrad och terroriserad tamilsk befolkning, speciellt i söder, och fördömt de kidnappningar som hotar att förvandla Colombo till en version av Bagdad med etniska och sekteristiska mord ”öga för öga”. Han har därför nästan fått en hjältestatus i tamilernas ögon. Av samma skäl bemöts han av ett evigt hat från de singalesiska chauvinisterna.
Men både Siri och USP agerar i detta fall i de bästa traditionerna från det trotskistiska masspartiet Lanka Sama Samaja Party (LSSP). LSSP bedrev också en heroisk kampanj mot kommunalism, särskilt splittring mellan arbetare längs etniska linjer. LSSP existerar inte längre som en kraft, delvis därför att de frångått denna princip, försvaret av förtryckta minoriteter, som samtidigt stärkte enigheten hos Sri Lankas arbetarklass.
Måttet på den nuvarande rasistiska polariseringen visas av presidenten Rajapakse och hans parti Sri Lanka Freedom Partys (SLFP) ståndpunkt och karaktären av den stat han leder. Enligt Siri är det ”den ensidigaste singalesiska regeringen i statens historia”. När jag var i Colombo trodde regeringens påhejare och anhängare att de hade vind i seglen, att LTTE var på flykt. Det var därför inte längre nödvändigt, hävdade de, att ge stora eftergifter till tamilernas legitima krav på nationella rättigheter i de fredssamtal som planerats i slutet av oktober i Genève.
LTTE:s ledare Vellupillai Prabakharan har redan tonat ner tigrarnas krav. I och med att man inte längre kräver omedelbar självständighet för norr nöjer sig tigrarna med en vittgående autonomi för norr och öster inom en federal ram, vars detaljer ska förhandlas. Dessa krav är helt ok för befolkningen i norr, men oacceptabla för betydande delar av befolkningen i öster. Denna region är i grova drag uppdelad i en tredjedel singaleser, en tredjedel tamiler och en tredjedel tamiltalande muslimer. Singaleserna och muslimerna (som är tamiltalande) har uttryckt en önskan om att inte tvingas in i en ren tamilsk autonom enhet i norr och öster, utan vill ha autonom status för sig själva, vilket är deras demokratiska rättighet.

Militärt nederlag?

Idén om att tigrarna står inför ett militärt nederlag motsägs paradoxalt nog av regeringens lakej Karuna som varnade: ”En skadad tiger är en farlig tiger” (Sunday Times, 1 oktober). Tanken att tigrarna kan krossas genom enbart militära medel skakades när 139 regeringssoldater dödades 11 oktober, 103 av flottans personal dödades 16 oktober och två dagar senare av en attack från ”havstigrarna”, LTTE:s flottenhet, vilken resulterade i 26 skadade och 3 dödade ur flottans personal i Galles hamn. Den attacken var betydelsefull då tigrarna inte någon gång tidigare under 23 års inbördeskrig kunnat slå till så långt söderut. Detta innebar även ett svårt slag så snart efter tsunamikatastrofen för Sri Lankas turistindustri, som hoppades kunna locka till sig 600 000 turister i år.
Att denna konflikt kan lösas på enbart militär väg är en av de singalesiska nationalisternas illusioner: ”Militärt sett har LTTE ingen motsvarighet i den sydasiatiska regionen” (Hindustan Times, 21 september). Sri Lankas försvarsutgifter ligger nu på motsvarande 5 miljarder kronor om året och kan öka till 7 miljarder, vilket finansierar en armé på 150 000 man. Ställt mot detta uppskattas LTTE:s militära gren till endast 10 000 man och dessutom 2 000 ”havstigrar” men med stöd från den tamilska befolkningen. LTTE spenderar åtminstone motsvarande 60 miljoner kronor årligen på vapen och militär utrustning. Dess inkomster ligger på ”allt mellan 1,25 miljarder och 2,8 miljarder kronor”; åtminstone 290 miljoner kronor av detta kommer från tamiler utomlands. Betecknande nog beräknas tigrarna ha 300 000 raketer, fler än det antal raketer Hizbollah i Libanon beräknas ha, vilka var en betydande faktor i att stoppa den israeliska arméns offensiv i det senaste kriget.
Detta har gjort Sri Lanka till det mest militariserade landet i södra Asien. De som dragit nytta av allt detta är dödens handelsmän i vapenindustrin och de korrupta statstjänstemän som roffat åt sig enorma mutor för ”framgångsrika anbud”. Förlorarna är arbetarna, bönderna och de fattiga – både singaleser och tamiler – som fått betala med sitt blod och avsevärt försämrade levnadsvillor.
Sri Lankas tillväxt på åtta procent är en illusion. Ekonomer jag talat med beräknar den till inte mer än hälften av den officiella regeringssiffran. Inflationen närmar sig 20 procent och påverkar de matvaror som är den grundläggande dieten för Sri Lankas befolkning.

Privatiseringar

Ovanpå detta kräver Världsbanken obevekligt – och får igenom – privatiseringar av den offentliga sektorn. Denna hänsynslösa företrädare för den nyliberala kapitalismen har skamlöst påstått att: ”Sri Lanka fäster överdriven uppmärksamhet vid arbetarskydd” (Morning Leader 4 oktober). När jag var i Colombo meddelade Sunday Times att Asian Development Bank, en annan av världskapitalismens agenter, återkallade ett bidrag motsvarande 210 miljoner kronor till Ceylon Electricity Board på grund av att ”reformer [läs privatiseringar] hade förhindrats tack vare fackliga påtryckningar”.
Regeringen har svarat med hot om att ”strejkande fackföreningar kommer att förbjudas” (Sunday Times, 24 september). Under täckmantel av fredsprocessen försöker Rajapakse att genomföra den lankesiska kapitalistiska elitens program i samarbete med imperialismens. Han ger också sken av att hans regering denna gång till slut kommer att lösa den etniska konflikten och avsluta kriget. Genom stödet från majoriteten av den singalesiska eliten försöker han få med sig det andra stora kapitalistiska partiet United National Party (UNP) i regeringen, antingen ”officiellt”, genom att locka med ministerposter, eller utifrån som stödparti. Både SLFP och UNP försöker formulera en ”gemensam nationell minimidagordning”. Detta gäller även det singalesiska rasistiska Janatha Vimukthi Peramuna (JVP) som är splittrat i en del som stöder Rajapakse ”för att han gör jobbet”, som det påstås, och ”besegrar” eller åtminstone lovar att ”avväpna” tigrarna. En annan flygel hotar att dra tillbaka sitt stöd till regeringen om den gör oacceptabla eftergifter till LTTE.

Sri Lankas ”de Gaulle”

Några tror – liksom tidigare även en del inom vänstern i Sri Lanka – att Rajapakse skulle kunna bli en slags lankesisk ”de Gaulle”, som först kom till makten som en representant för dem som sade att Algeriet alltid skulle vara franskt. Han gav dem självständighet, vilket gjorde honom hatad av fransk-algeriska ultranationalister, uttryckt i flera mordförsök. Även om Algeriets självständighet innebar ett progressivt steg, både för folk i det landet och i regionen som helhet, innebar detta inte att socialister och marxister stödde de Gaulle.
Till och med om Rajapakse skulle förhandla fram en instabil ”fred”, med stöd av de tamiltalande och deras organisationer, vore detta ett steg framåt. Om han skulle ta ytterligare ett steg och UNP, SLFP och JVP, eller resterna av dem, skulle förena sig till en kapitalistisk politisk formation skulle detta förenkla arbetarklassens kamp och gynna arbetarklassens möjlighet att skapa en ny politisk masstyrka på socialistisk grund.
Det kan inte uteslutas – givet det enorma tryck som imperialismen och ”storebror” Indien kommer att utöva – att man trots det nu pågående våldet till slut kommer fram till något slags skraltig överenskommelse. Men detta kommer att bli svårt på grund av de singalesiska nationalistiska krafternas motstånd mot ett sådant avtal. Och även om ett avtal kan slutas kommer detta inte att lösa den underliggande nationella frågan, som inte kan lösas på kapitalistisk grund. Men också tillfälliga överenskommelser kan skapa ett andrum för arbetarklassen och utvecklingen av klasskampen, som förvridits i Sri Lanka på grund av kriget och den nationalism som skapats därigenom. Detta kommer att ge socialister och marxistiska krafter möjligheten att förena arbetarklassen och de fattiga i kampen mot kapitalismen och Sri Lankas elit.
USP utgör de lankesiska massornas bästa hopp att bygga grunden för en kämpande organisation som kan återskapa de bästa socialistiska och revolutionära traditionerna från förr. Partiet har redan klarat av ett svårt test i presidentvalet och frågan om kidnappningar. Det har det klaraste programmet när det gäller att bekämpa nationalismen och att lösa den nationella frågan. Ett socialistiskt Sri Lanka kopplat till en socialistisk konfederation i Södra Asien, till att börja med, är vägen framåt.

Peter Taaffe,
Committee for a Workers’ International, London