Stoppa Erdoğans krig

Turkiska marinsoldater. Erdoğan vill en gång för alla krossa det kurdiska självstyret i Rojava. Nej till Turkiets krig – solidaritet med kurdernas kamp (Foto: Wikipedia CC).

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Stoppa den turkiske presidenten Erdoğans nya krig för att krossa det kurdledda självstyret i nordöstra Syrien, Rojava. Kriget inleddes bara några dagar efter att Trump förklarat att USA inte längre kommer att stå i vägen och försvara sina tidigare allierade i kriget mot IS och att amerikanska trupper dras bort från gränsen.

Turkiets öppet deklarerade mål är inte bara att knäcka de kurdiska YPG-styrkorna, som de kallar ”terrorister”. Planen går ut på att därefter upprätta en 32 kilometer djup ”säkerhetszon” längs hela gränsen öster om Eufrat till Irak. Där vill Erdoğan-regimen, liksom efter förra årets inmarsch i den nordvästliga Afrin-kantonen, ändra befolkningens sammansättning genom att repatriera en stor del av de sunnimuslimska flyktingar från det syriska inbördeskriget som tagit sig till Turkiet. 

Enligt Al Jazeera är de turkiska förberedelserna redan klara för en stor militär operation tillsammans med syriska jihadistgrupper, samtidigt som kurdiska civila i alla åldrar samlas i städerna Ras al-Ain, Tal Abyad och Kobane för att upprätta en ”mänsklig sit in-sköld” i stora tältläger nära gränsen. 
Det säger sig självt att en turkisk invasion, som kommer att möta hårt motstånd från den kurdiska YPG-milisen och dess allierade i de Syriska demokratiska styrkorna, SDF, kan leda till ett nytt ohyggligt blodbad och nya flyktingkatastrofer i den enda del av Syrien som hittills har varit förskonat från krigets förstörelse. Inte minst Europas makthavare oroas också över att det kan leda till en massflykt av tillfångatagna IS-soldater när YPG tvingas samla sina styrkor mot den turkiska inmarschen.

Det var begripligt att de syriska YPG-styrkorna för fem år sedan inte kunde tacka nej till flygunderstöd från USA, när de hotades med utplåning i slaget mot IS i Kobane och Turkiet blockerade gränsen för de frivilliga kurder och andra som var beredda att ansluta sig till kampen.
Men som Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna har varnat för skulle USA-imperialismen knappast vara beredd att stödja några ambitioner om att upprätta ett mer demokratiskt och jämlikt mönstersamhälle, utan när som helst kunna hugga kniven i ryggen på dem. 
Dessutom skulle en fortsatt allians med USA-imperiet, till exempel som fotfolk i USA-ledda militära operationer utanför egna kärnområden, också försvåra det nödvändiga uppbygget av ett förtroendefullt samarbete med andra folkgruppers arbetare och förtryckta massor. USA lyfte heller inte ett finger till kurdernas försvar under Turkiets tidigare inmarsch i den nordvästliga kantonen Afrin.
Enligt Trump är det nu dags för USA att dra bort sina trupper från konfliktzoner där USA enligt presidenten inte har något nationellt intresse att försvara: ”Turkiet, Europa, Syrien, Iran, Irak, Ryssland och kurderna får nu klara upp situationen själva och vad de vill göra med de tillfångatagna IS-kämparna i sina ’grannskap’… Jag höll isär dem i nästan tre år, men det är dags för oss att dra oss ur dessa löjligt ändlösa krig, många av dem mellan stammar, och ta hem våra soldater”.

I ett Turkiet, vars ekonomi redan går på knäna, kommer Erdoğans krig sannolikt att möta starkt motstånd från stora delar av den kurdiska minoriteten och anhängare till vänsterpartiet HDP. Även det största borgerliga oppositionspartiet CHP, som nyligen vann stora framgångar i turkiska lokalval, har fördömt krigsplanerna: ”[Regeringen] kan inte styra landet. De har lett ekonomin till ruiner: vårt land faller isär. De letar efter en väg ut och avstår inte från att köra ner [Turkiet] i Mellanösterns träsk”, citeras partiets talesperson i turkiska Hurriyet.
Trumps besked oroar Europas regeringar, som fruktar nya flyktingvågor och IS-terrorister. Det förstärker också oron hos USA:s reaktionära allierade i Mellanöstern, som redan skakas av att Trump först har infört en sådan ekonomisk blockad mot Iran och militär uppladdning att det trappat upp spänningen till bristningsgränsen, för att sedan inte slå tillbaka när Saudiarabiens oljefält har bombats av drönare. 

Även i USA har Trumps beslut väckt skarpa reaktioner inom det politiska etablissemanget. Inte bara Demokraterna tar avstånd. Det gör nu även en uppsjö av det republikanska partiets tidigare Trump-lojala höjdare, som senatens majoritetsledare Mitch McConnell, Marco Rubio och Lindsey Graham – figurer som Trump är beroende av för att kunna frias av senaten om den riksrättsprocess som Demokraterna i representanthuset har inlett i den så kallade Ukrainaaffären skulle leda till åtal. 
Graham, som leder senatens juridiska utskott, har inte bara kallat Trumps agerande ”en begynnande katastrof”, som hotar ”säkerställa en comeback för IS” och ”tvingar kurderna att liera sig med Assad och Iran”. Han tänker också lägga fram en gemensam resolution med Demokraterna för sanktioner och suspendering av Turkiet från Nato om de attackerar de kurdiska styrkor som USA stött sig på mot IS-kalifatet, och som kan få mer än den två tredjedels majoritet som krävs för att den inte kan stoppas av presidentens veto.
I ett försök att dämpa kritiken har Trump än en gång framkallat spekulationer om sitt mentala tillstånd genom att twittra att han i sin ”stora och oemotsvarade visdom” har fattat detta beslut, men att han kommer att ”fullständigt förstöra och utplåna” Turkiets ekonomi om de gör något som enligt honom vore ”otillåtet”.
Frågan är nu om allt detta på något sätt kan hejda eller begränsa Erdoğans krigsplaner, eller rentav kan bli ett avgörande moment i det gryende upproret mot den oberäknelige Trump i USA:s egna ”djupa stat”.

Ett turkiskt krig mot kurderna i Syrien kommer att leda till snabba och omfattande protester världen runt där Rättvisepartiet Socialisterna och övriga CWI-sektioner deltar i solidaritet med de attackerade kurderna i Rojava. För den kurdiska frihetskampens slutliga seger ligger det största hoppet för framtiden i de möjligheter som förr eller senare måste födas ur nya, mäktiga antikrigsprotester och sociala proteströrelser i såväl Turkiet som i det redan sönderslagna Syrien, liksom i Irak, Iran och övriga Mellanöstern och som vi redan har sett nya tendenser till i Sudan och Algeriet. 
Till syvende och sist kan deras nationella, demokratiska och sociala rättigheter bara vinnas om regionens förtryckta massor förenas i gemensam kamp för en demokratisk och socialistisk konfederation.

Rättvisepartiet Socialisterna kräver:

  • Stoppa Erdogans krig – solidaritet med Rojavas kämpande kurder och Syriens förtryckta folk och flyktingar
  • Bojkotta den turkiska regimen – internationella fackliga bojkotter mot all handel med den turkiska krigsmaskinen, solidaritet med alla kurdiska och turkiska fackföreningar och vänsterorganisationer som motsätter sig kriget
  • Inget samarbete med imperialistiska stormakter varken där eller här
  • Avbryt allt svenskt militärt samarbete med NATO och all vapenexport till Turkiet, inte en krona till Erdogans krig
  • Allt stöd till den kurdiska kampen för rätten till nationellt självbestämmande, liksom för allas demokratiska rättigheter och kvinnors frigörelse  
  • Ned med Erdogan och alla regionens förtryckarregimer – kämpa för en frivillig, demokratisk och socialistisk federation av alla förtryckta folk i Levanten och hela Mellanöstern

LÄS MER: