Efter tio dagars granatbeskjutning från den syriska regimens militär mot civila i Homs, ökar trycket att Västmakterna måste ”göra något”. Men även om USA, Storbritannien, Frankrike m fl inte tvekat om tidigare krigsinsatser i Irak och Libyen, har de hittills sagt nej denna gång. Men om öppna krigsinsatser inleds skulle imperialismen inte ingripa på det syriska folkets sida, utan av sina egna intressen.Stadsdelen Bab Amr i Homs, inklusive tre vårdcentraler, är närmast totalförstörd, el och vatten har stängts av. Dödstalet i Syrien överstiger nu 7 000 och över 100 000 är flyktingar inom landet eller i Turkiet och Libanon.
Men politiker i USA och andra länder som kräver militärt ingripande (t ex förre presidentkandidaten John McCain) är själva ansvariga för 100 000-tals döda på grund av USA:s invasion i Irak. Och för etnisk rensning, tortyr och massakrer som idag sker i Libyen.
Massdemonstrationer och protester i Syrien inleddes för ett år sedan, inspirerade av revolutionerna i Tunisien och Egypten. Kraven liknade de i dessa länder – mot arbetslöshet, prisökningar, elavbrott och bostadsbrist. En annan likhet var att regimen sedan flera decennier – nuvarande presidenten Bashar al-Assad efterträdde sin far – närmat sig Väst och sågs som en stabiliserande faktor, inte minst av Israel.
Regimen svarade med brutalt våld i de städer där motståndet mot regimen var starkast, i Homs, landets tredje största stad, Hamah och Zabadani. Revolten fortsatte, men hade svårt att få fotfäste i de två största städerna, Damaskus och Aleppo.
Det var miljontals arbetare i tusentals strejker som fällde avgörandet i Egypten och Tunisien, tillsammans med massprotesterna på torgen.
Syrien saknade fackföreningar och strejktraditioner. Regimens brutala våld gjorde att torgprotesterna varade i högst 10-15 minuter i taget.
Men som i Libyen utnämnde andra krafter sig själva till ledare för motståndet. Två ”nationella råd” har bildats i exil och ”Syriens fria armé” har formerats av officerare och soldater som deserterat från regimens styrkor. Syrien har en enorm armé, 500 000 man, men har ändå inte kunnat hindra rebellstyrkor att upprätta vägspärrar även i närheten av Damaskus.
Media i Väst har fokuserat på att Ryssland och Kina sa nej till Arabförbundets förslag till beslut i FN:s säkerhetsråd. Moskva och Peking är så klart inga försvarare av demokratiska rättigheter, men vad var Arabförbundets lösning? De ville att Assad skulle efterträdas av landets vicepresident sedan 40 år, och ha en dialog mellan regim och opposition.
Västs allierade, t ex Qatar och Saudiarabien, som också vill ha ett militärt ingripande, är själva diktaturer.
Imperialismen vill helst inte ingripa militärt i Syrien, som är ännu svårare och riskerar ännu större kaos än Libyen. Landet har dessutom inte oljereserver som Libyen.
Ett militärt ingripande skulle direkt dra in Libanon i konflikten, och troligen även Iran och Irak.
I första hand är det därför vapenleveranser och någon sorts ”korridor för vapenvila” på gränsen mot Libanon som är aktuellt.
Vägen framåt för kampen i Syrien finns i lärdomarna från revolutionerna i Egypten och Tunisien. Katastroferna för civilbefolkningen i både Irak och Libyen visar att ett militärt ingripande från imperialismen inte innebär någon befrielse. Det som behövs är demokratiska kommittéer i bostadsområden och på arbetsplatser, bland unga och arbetare, för att försvara sig och ta demokratisk kontroll över vapen och väpnade strider. Kommittéerna behöver länkas samman i varje stad, region och i hela landet.
Revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern visar upp en otrolig kraft hos massan av befolkningen. Diktaturer kan störtas. Men revolutionen måste gå vidare. Så länge den ekonomiska makten finns kvar hos nationella och globala kapitalister kommer utsugning och lidande att fortsätta, och så länge den gamla militärapparaten finns kvar hotar en ännu blodigare kontrarevolution.
