Tiden är den eld i vilken vi alla brinner: en recension av Blodträdet (El Árbol de la Sangre)

av Åsa Karlsson // Artikel i Offensiv

Filmen Blodträdet hade premiär 2018 och kan just nu ses på bland annat Netflix och på Göteborgs filmfestivals Drakenfilm (100 kr/månad på nätet).

Den utspelar sig i Baskien, Katalonien och Madrid, och börjar med att paret Marc och Rebeca bestämmer sig för att gemensamt söka och skriva om sin släkthistoria, finna alla hemligheter och få fram sanningar som ska göra deras kärlek möjlig. 
Naivt kommer de överens om att ”inte ta med politik eller ideologier” i sin historiska familjekrönika. Naturligtvis misslyckas de fullständigt när det gäller det. 

I ett Spanien som fortfarande har aktiva fascister och folk som längtar tillbaka till Francodiktaturen medan katolska kyrkan slåss mot alla reformer och steg som skulle ge kvinnor rätten till sina kroppar och sina liv är det här en film som känns både nödvändig och intressant. Den är också otroligt vackert filmad och originalmusiken är skapad av Louis Vidal, som prisbelönades 2019 för den.
Regissören Julio Medem har gjort filmer sedan 1970-talet, först Super-8-filmer parallellt med studier i medicin och psykologi. Han var tidigt fascinerad av att utforska människans mörka sidor, de val vi gör. 
Det stora genombrottet kom med den baskiska släkthistorien Vacas (Kossor) 1992, en berättelse om en släktfejd i tre generationer 1875 till 1936 där han också skrev manus. Några av hans filmer har på ytan mest verkat handla om sex och fått viss kritik för att visa mycket naken hud, men det är nog lite orättvist. 
I filmen Sex och Lucia (2001) som blev en kassasuccé har visserligen huvudpersonen både sex och visar sig naken, men det gäller de flesta andra i filmen också. Passion, besatthet, fantasi som drivkraft och för befrielse är något som återkommer. 

I Julio Medems universum lyder kärleken under manikeiska lagar; med den ljusa sidan som är präglad av trofasthet och äkta, eviga känslor, och den mörka sidan som består av otyglad parningsdrift och otrohet. Han leker med den romantiska grundsatsen att kärleken besegrar allt och är fascinerad av destruktiva relationer som inte håller sig inom ramen för det tillåtna.
I Blodträdet berättar Marc och Rebeca om sina familjer, med början i 1930-talets inbördeskrig. Ett Baskien som bombades och där baskiska myndigheter tvingades skicka bort 20 000 barn, bort från svält och krig. Sovjetunionen tog hand om några tusen av dessa och det är en komplex historia som berättas, även hur de som var glada av att Franco och hans fascister tog över, bevarade sina privilegier och byggde sitt konservativa Spanien. 
Såren efter krigen, efter Francos diktatur och även efter ETA:s historiska kamp för ett Baskien, förtryckt och förnekat av Franco, som urartade till terrorism. 

I Blodsträdet är det individer som berättar och handlingar får konsekvenser, kan allt förlåtas?

I Blodträdet är det individer som berättar och handlingar får konsekvenser, kan allt förlåtas? Finns det en väg framåt i att säga sanningar, alla sanningar? De tystades röster gör sig hörda och de som köpt tystnad, bara tänkt på sig själva, förfaller. Katolska kyrkans hyckleri och undfallenhet skildras. 
Julio Medem gör filmer som inte alltid är så lätta, han tycker om att komplicera och krångla till. Ibland blir han missförstådd och feltolkad, men för mig är det lite av en röd tråd, att vi människor skapar meningsfullhet genom våra gärningar och lite i stil med manikeismens tidlösa radikala värderingar och tankar, om det goda samhället och den goda viljan som drivkraft, där handling krävs för förändring och allas frihet är beroende av kamp mot ondskan.

Filmerna är konstnärligt lekfulla, vackra, ibland måste vi ge upp all logik och bara följa med i Julio Medems värld, en vacker yta som döljer sorg, kärlek existerar bortom döden. Och i detta vävs hbtq+-frågor in, att upptäcka sig själv genom att fråga ”Vad skulle jag göra om jag var de?”. Om att våga upptäcka mörka sidor, följa instinkter, fantasi som sanning. 
Förutom Blodträdet finns hans filmer att hyra och köpa, exempelvis dokumentärer om Baskien, nationalism och ETA. La pelota vasca är en av dessa och värd att hålla ögonen öppna för.

PS. 1998 tackade Julio Medem nej till Steven Spielbergs erbjudande om att regissera Zorro – Den maskerade hämnaren, något vi nog ska vara glada över.