Roonak har jobb, familj och en framtid i Sverige. Ändå vill Migrationsverket utvisa henne till Iran. Roonaks fall är ännu ett exempel på orimligheten i svensk flyktingpolitik, som ställer sina avvisningsmål i främsta rummet och gömmer sig bakom direktiv för att slippa se de enskilda fallen.Roonak föds 1978 i Kurdistan. När den islamiska regimen ett år senare tar makten i Iran, ökar oroligheterna i Kurdistan. Roonaks föräldrar är båda politiskt aktiva och regimkritiska och kämpar emot den islamiska förtryckarregimen ända tills pappan blir skjuten till döds i sammandrabbningar år 1980 och Roonaks farbror avrättas. Roonak och hennes mamma Saeideh flyr nu till Teheran, men finner att läget är livsfarligt för dem båda även där. Saeideh bestämmer sig för att lämna Roonak hos hennes faster, för att ensam fly vidare till bergen. Därifrån fortsätter hon kampen, men år 1990 flyr Saeideh till slut till Sverige – dock utan sin dotter, som hon inte lyckas få med sig.
ROONAK VÄXER UPP upp hos fastern i Iran och när hon är 17 år gifter hon sig och blir hemmafru. Nu börjar också kontakten mellan henne och hennes mamma att förbättras och år 1998 besöker hon Saeideh och hennes nya man Ommar i Sverige. Saeideh och Ommar försöker få henne att stanna i Sverige, men Roonak är nygift, gravid och vill till att börja med utbilda sig till barnmorska i Iran. Hon återvänder hem.
Väl tillbaka i Iran vägrar Roonaks man att betala för hennes utbildning då han inte accepterar en arbetande fru. Roonak hoppas dock att sonens födelse ska göra det enklare att få tillbaka lite av sin värdighet, men det blir istället bara värre. Mannen och hans familj bestämmer allt ifråga om barnets uppfostran och hon blir piga och barnskötare åt sitt eget barn. Roonak, fast besluten att få bestämma över sitt eget liv, får genom Saideh och Ommar hjälp att själv betala för utbildningen och blir till slut barnmorska. Hon börjar arbeta på ett sjukhus, men det dröjer inte länge förrän hennes man förbjuder henne att fortsätta, bland annat för att hon jobbar tillsammans med män. Hon finner nu ingen annan utväg än skilsmässa, trots att det räknas som en synd i Iran. År 2002 är hon skild från sin man och har då automatiskt förlorat vårdnaden om sitt barn.
Roonak flyttar tillbaka till sin faster, men fastern avlider och hon blir nu en ensam, skild kvinna utan sitt barn. I det kvinnofientliga Iran betyder det att hon inte längre är någonting värd. Utöver detta så är hon barn till regimkritiska föräldrar, varför hon inte har rätt till fast jobb, så hon hankar sig fram genom olika praktikantjobb samtidigt som hon kämpar för att få tillbaka sin son.
TILL SLUT FÅR HON INTE ens några praktikantjobb och situationen blir ohållbar. Roonak vill för allt i världen inte lämna Iran och sitt barn, men efter tre år av intensiv kamp inser hon att hon inte har något val. År 2005 flyttar hon till Saeideh och Ommar i Sverige. Roonak söker genast uppehållstillstånd och ingen i familjen kan tro något annat än att det ska beviljas, men i oktober 2006 får hon avslag. Nästa steg för Roonak blir att överklaga beslutet genom en rättegång i migrationsdomstolen. I augusti 2007 får hon reda på att det kommer att bli en rättegång men inte när. Ommar, som har jobbat som tolk på migrationsverket, vet att det kan ta allt från två till sju år innan ett besked kommer.
TROTS DEN OMÄNSKLIGA press som Roonak varit och är under har hon gjort allt för att anpassa sig till sitt nya liv i det svenska samhället.
Tre månader efter ankomsten till Sverige börjar hon praktisera på ett ålderdomshem, samtidigt som hon går på svenskaundervisning. Sedan den 23 januari i år har hon fast jobb som personlig assistent. Utöver detta jobbar hon extra inom handikappomsorgen och som programledare på Rojhelat TV, en regimkritisk kurdisk TV-kanal.
Sveriges behandling av henne har emellertid påverkat henne hårt. Efter avslaget år 2006 drabbades hon av sömnlöshet och förlorad livslust och blev tvungen att börja med antidepressiva mediciner. Roonak hade en tro på att hon äntligen skulle få leva som en fri kvinna i Sverige, men nu känner hon sig inte heller accepterad här. Rädslan och ovissheten över uppehållstillståndet och den enorma saknaden efter sin son bär hon som ett ok på sina axlar varje dag, hon vaknar ofta med mardrömmar och faller allt oftare in i svåra depressioner. Hennes familj i Sverige, Saeideh och Ommar, är ständigt oroliga. Den rädsla som Roonak känner över avslaget, avspeglar sig i hela familjen. De är också medvetna om att när man väl fått avslag, är hoppet om ändring litet – men vad migrationsverket än beslutar tänker inte Saeideh och Ommar acceptera att Roonak åker tillbaka till Iran.
Att Roonak har lämnat en del av sin identitet och sina rötter i Iran, att hon varit tvungen att lämna sitt barn och att hennes enda familj finns i Sverige, borde vara skäl nog för uppehållstillstånd. Att hon kommit till Sverige på laglig väg har dock visat sig ligga henne i fatet, då migrationsverket anser att har man lämnat sitt land ”öppet” så kan man också återvända.
DET FINNS DOCK INGET i migrationsverkets kriterier som talar emot Ronaks möjligheter att få uppehållstillstånd. Det oerhörda förtryck som hon har fått utstå i Iran och hennes rädsla för att behöva åka tillbaka har påverkat hennes hälsa avsevärt, och endast tryggheten som ett uppehållstillstånd innebär kan ändra på det.
Situationen i hemlandet är ju uppenbarligen helt ohållbar. Att hon sedan hon kom till Sverige även varit öppet regimkritisk genom sitt jobb på Rojhelat TV, är ett faktum som faktiskt kan innebära hennes död vid en återflytt till Iran.
Även Sveriges utrikesdepartement slår i sin rapport om mänskliga rättigheter 2006 fast att de mänskliga rättigheterna i Iran ”fortsätter att allvarligt kränkas” och att ”En fortgående försämring måste istället konstateras”.
Roonak har ambitioner att en dag bli läkare, men framför allt drömmer hon om att få hit sitt barn och om ett liv som en fri kvinna, oberoende och självständig.
I vägen för detta står Sveriges omänskliga flyktingpolitik.
Michael Johansson
