Valmaskiner utan förtroende

2006-07-28 16:39:03




Samtidigt med att Almedalsveckan startade presenterades en rapport som visade att förtroendet för riksdagen rasar. Allt färre väljare är dessutom nöjda med vad riksdagsmännen gör. Enligt undersökningen, som gjorts av SOM-institutet (Samhälle, Opinion, Massmedia) vid Göteborgs universitet har förtroendet för riksdagen sjunkit dramatiskt under de senaste fyra åren. Bara 22 procent av de tillfrågade säger att de har stort eller mycket stort förtroende för riksdagen, mot 34 procent 2002.
Endast 29 procent är nöjda med hur riksdagsledamöterna sköter sina uppgifter.
Vid tidigare undersökningar har förtroendet alltid varit som högst under ett valår, för att sedan sjunka och därefter åter vända uppåt. Men under den senaste mandatperioden har i stället förtroendet fortsatt att sjunka. Trots högkonjunktur och olika valfläsk.
Riksdagens och politikernas förtroendekapital är lägre än någonsin tidigare.
I en goddag-yxskaftliknande kommentar säger riksdagens talman Björn von Sydow (s) att: ”Jag är bekymrad över de här siffrorna, men jag har ingen bra förklaring till dem. Detta är ju en väldigt negativ utveckling, men min förhoppning är att den kan brytas när Sveriges Television ökar sina sändningar från riksdagen” (Svenska Dagbladet 3 juli). Som om det var brist på TV-tid och sändningar från riksdagen som ligger bakom förtroenderaset. Orsaken är politikens innehåll, de allt mindre skillnaderna partierna emellan och det allt större gapet mellan politikernas livsvillkor och vanliga människors.

Inget av de etablerade partierna har längre någon folklig förankring i form av medlemmar och aktivt stöd. Riksdagspartiernas medlemsantal har halverats sedan 1991. Om medlemsraset fortsätter i samma takt som nu kommer antalet partimedlemmar att nå nollpunkten omkring år 2017. Partierna har reducerats till stats- och kommunfinansierade samt toppstyrda valmaskiner som egentligen inte behöver några medlemmar.
”Offentliga bidrag har gjort partierna nästan ekonomiskt oberoende av medlemmarna. Politiken blir mer och mer ett yrke, allt fler anställda sköter allt större del.” (Dagens Nyheter 30 oktober 2005).

Politikerna tillhör en maktelit som gör allt för att hänga med i direktörernas lönejakt.
Moderaterna tjänar mest av kandidaterna till kommunvalet. Av riksdagskandidaterna är det emellertid socialdemokraterna som har högst inkomster. Nästan fyra av tio socialdemokratiska kandidater tjänar mer än 400 000 kronor om året.
Inget annat parti har heller så få låginkomsttagare på valsedlarna. Knappt två av tio s-kandidater tjänar under 200 000 kronor om året.
Socialdemokraterna ”har i stort sett mist sin folkrörelsekaraktär och liknar mer ett kampanjparti av amerikanskt snitt … När Persson går och köper sig en stor gård i Sörmland uppfattas det med rätta som en ideologisk överklasssignal. En partiledare nedbäddad i en levande folkrörelse skulle aldrig vågat ge sig in på en sådan godsägarkarriär”, skrev Göran Greider förra året.
Men Göran Greider är, sin träffsäkra kritik till trots, fortfarande kvar i socialdemokratin istället för att dra den enda och nödvändiga slutsatsen – att det krävs ett nytt arbetarparti.
Rättvisepartiet Socialisterna (RS) står för bygget av ett nytt stort arbetarparti.
I valet ställer RS upp, som enda parti, med kandidater på arbetarlön. Vi slåss mot varje form av politikerprivilegier.
Genom att erbjuda ett socialistiskt och kämpande alternativ i valet bidrar Rättvisepartiet Socialisterna till att lägga några grundstenar i bygget av ett nytt arbetarparti och återupprättandet av arbetarrörelsens socialistiska traditioner.