foto: © Carlos Garcia Rawlins / Reute
Nicolas Maduros kurs mot nationalism och bort från nödvändigheten om att fullborda den socialistiska revolutionen har straffat sig.
Högern vann söndagens val till Venezuelas nationalförsamling (parlament). Valet blev det första valnederlaget för Chavistas och vänstern på 16 år. Högerns valseger har fått de kapitalistiska regeringarna världen över att jubla.
Valet stod mellan en vänsterallians kallad Stora patriotiska polen (GPP) som innefattade 16 partier och sociala rörelser varav regeringspartiet PSUV, Venezuelas förenade socialistparti, var störst och högeroppositionen MUD, Bordet för demokratisk enighet.
I MUD förenas 21 höger- och extremhögerpartier samt det gamla socialdemokratiska partiet. Det är en blandning av konservativa och fascister som har förenats i hatet mot chavismen. MUD är inget annat än den rika elitens parti.
Att den socialistiska revolutionen aldrig fullbordades i Venezuela har möjliggjort för högern att komma tillbaka.
En varning kom redan i parlamentsvalet 2010 då MUD nästan var lika stora som PSUV. MUD fick då 5,32 miljoner röster och PSUV 5,42 miljoner. I presidentvalet 2013 sågs samma utveckling. Nicolás Maduro, som efterträdde Hugo Chávez, vann med en marginal på blott 265 000 röster. ”Valresultatet skickar en verklig varning om högerns valresultat och PSUV-väljarnas röstskolk”, skrev Offensiv då.
Den internationella borgarklassen jublar över valresultatet och hoppas att de nu ska kunna återta kontrollen samt att revolutionen i Venezuela ska ha nått sitt slut. Men de kan jubla för tidigt. Den samlade oppositionen lyckades vinna majoriteten av rösterna, men inte majoriteten av folket. Det är inte en valseger för högern, utan en förlust för vänstern som inte har lyckats uppfylla befolkningens förväntningar på att ta revolutionen vidare.
Ett av MUD:s projekt efter segern är att utlysa en folkomröstning för att avsätta president Maduro i förtid. Nästa presidentval äger annars rum år 2019.
Den bolivariska revolutionen växte fram med en otrolig entusiasm i Venezuela sedan Hugo Chávez valseger 1998. De sociala program som lanserades höjde levnadsstandarden för en stor majoritet av befolkningen och fattigdomen minskade. Chávez förlorade därefter inte ett enda val, trots högerns och det internationella kapitalets högljudda förtalskampanjer och skrämselpropaganda.
Efter statskuppen i april 2002 radikaliserades revolutionen av kontrarevolutionens piskrapp. Kuppen kollapsade efter bara 48 timmar och Chávez återvände till Caracas och makten. Kuppen hindrades av massornas ingripande som motsatte sig den nya högerregimen, samtidigt som en revolt svepte fram genom armén och dess yngre officerare. Detta innebar ett avgörande slag mot den härskande klassen och kapitalismen.
Arbetarklassen och fattiga hade då möjlighet att ta över driften av hela samhället. Tyvärr valde Chávez att uppmana till ”nationell enighet” och en överenskommelse med delar av kapitalistklassen. Masslockouten mellan december 2002 och februari 2003 bröts efter massiv kamp. Vid varje attack från högern räddades Chávez av massrörelsen underifrån.
De sociala programmen gynnade landets fattiga massor, men utmanade aldrig den ekonomiska makten på allvar som istället kom tillbaka med sin revansch. Rättvisepartiet Socialisterna och CWI varnade för denna utveckling: Att behålla kapitalismen intakt skulle undergräva varje framsteg.
I Venezuela fanns ett starkt stöd för att genomföra revolutionen och avskaffa kapitalismen. Massorna gav gång på gång sitt stöd till en total samhällsomvandling, men sveks av det bolivariska ledarskapet.
Chavistas har, fram till i söndags, vunnit varje val som har hållits sedan år 1998, vilket ger en bild av stödet. De vann också exempelvis folkomröstningen 2004 om Chávez skulle avgå i förtid. År 2013 avled Chávez i cancer och över en miljon deltog på hans begravning. Spontana slagord på fördjupad revolution ekade då i huvudstaden.
Maduro har aldrig lyckats nå den popularitet som Chávez hade och han förändrade retoriken från socialism till nationalism. Han lyckades med knapphet behålla makten för PSUV i valet 2013. Den bolivariska regeringen satte hela sitt hopp till oljeinkomsterna och inte på att förstatliga ekonomin och ställa om hela samhället. När oljepriset halverades minskade regeringens utrymme snabbt och fattigdomen började öka igen.
Samtidigt som regeringen mötte allt större svårigheter gick högern till offensiv med omfattande våld och protester. Politiska mord riktat mot vänstern samt mot sociala och fackliga rörelser har varit en metod från högern i dess försök till att destabilisera landet och återta kontrollen.
Den internationella mediabilden efter valet är att ”väljarna har tröttnat på att ekonomin har kollapsat”. Vad det i hög grad handlar om är en ekonomi som har saboterats. Venezuela har utsatts för något som närmast kan liknas med en handelsbojkott, vilket tillsammans med den inhemska kapitalistklassens ekonomiska krigsföring har skapat varubrist och hyperinflation.
I valet har vi kunnat se öppen inblandning från den latinamerikanska högern, USA och EU samt den katolska kyrkan. Vänstern förlorade valet till nationalförsamlingen, men innehar ännu presidentsposten, 20 av 23 delstatsguvernörer samt 70 procent av landets 335 kommuner.
Venezuelas arbetare och fattiga kan dock inte förlita sig på dessa, utan måste genom sin egen medvetna kamp organisera sig för att fullborda den revolution som inleddes för 17 år sedan genom att bygga samhället från gräsrotsnivå, ta makten i lokalsamhällena, på fabrikerna och över armén. På så sätt kan hotet från kontrarevolutionen och högern slås tillbaka. ■
