Endast en enad kamp för att lägga all politisk och ekonomisk makt i arbetarklassens händer kan undvika ett tragiskt nederlag för Venezuelas revolution.
Den 1 maj tillkännagav president Nicolas Maduro sammankallandet av en konstituerande församling i syfte att skriva en ny grundlag. ”För att uppnå den fred som republiken behöver […] för att besegra den fascistiska kuppen […] så att det blir folket och dess suveränitet som genomdriver fred, harmoni och verklig nationell dialog”.
Detta tillkännagivande kommer mot bakgrund av att landet befinner sig en extremt svår ekonomisk och social kris, med en inflation på över 700 procent (3 000 procent för matpriser) och i ett läge där de sociala landvinningar som har uppnåtts rullas tillbaka och tusentals arbetare avskedas. Fattigdomen, som minskade under den tidigare presidenten Hugo Chavez, växer på ett spektakulärt sätt, vilket leder till ett ökat våld i städerna samt osäkerhet och marginalisering.
Venezuelas höger (förenad i MUD) försöker på ett opportunistiskt och hycklande sätt dra fördel av krisen. Men de borgerliga parasiterna inom MUD kan inte erbjuda något alternativ till arbetarna och folket. Deras program representerar samma mardröm som presidenterna Temer i Brasilien och Macri i Argentina.
Den kontrarevolutionära högern kan dock till sist segra. Det avgörande skälet till detta är att Maduros regering inte bedriver en socialistisk politik, utan snarare motsatsen. Maduro gör den ena eftergiften efter den andra till de inhemska och internationella kapitalisterna, samtidigt som han genomför stora nedskärningar som eroderar den sociala bas som den revolutionära processen har vilat på.
Arbetarklassen och de fattiga har gjort allt som står i deras makt för att genomföra en socialistisk revolution baserad på arbetardemokrati och besegra kontrarevolutionärerna. Men regeringen genomför – trots att den fortfarande talar om socialism och revolution – en kapitalistisk politik som endast tjänar till att demoralisera och demobilisera massorna.
De internationella kapitalisterna och MUD har reagerat med förfasade skrik inför sammankallandet av den nya konstituerande församlingen. Samma borgerlighet som organiserade kuppen år 2002, låste in Hugo Chavez (demokratiskt vald av folket), upplöste parlamentet och upphävde konstitutionen (godkänd av 87 procent av befolkningen i en folkomröstning) talar nu om ”statskupp” och ”diktatur” och fäller krokodiltårar över de hotande ”friheterna”.
MUD:s mål är att så snabbt som möjligt få Maduro avsatt, tåga in i presidentpalatset och genomföra brutala nedskärningsplaner och attacker på arbetarna och de fattiga samt att avveckla alla de progressiva åtgärder som har genomförts under Chavez. Detta skulle tillgodose kraven från deras herrar – Internationella valutafonden (IMF) och de multinationella företagen.
Det sittande parlamentet, som valdes i december 2015 och som har dominerats av MUD, är ett av huvudinstrumenten för genomförandet av dessa planer. Den nya konstituerande församlingen innebär förkastandet av detta fundamentala instrument som både kan ge regeringen tid och utrymme för manövrerande, men också att demoralisera den kontrarevolutionära högerns sociala bas.
Högsta domstolens beslut den 30 mars om att ta ifrån parlamentet den lagstiftande makten provocerade fram en ny vändning i situationen. Inom regeringen och bland statsapparatens toppar tilltog splittringen och högern gick, uppmuntrad av denna splittring, återigen ut på gatorna. Men högern mötte samma problem som tidigare – MUD-ledarna kan, trots det växande missnöjet, inte få till stånd en verklig förbindelse med massorna i allmänhet och de fattigaste i synnerhet.
MUD:s ursprung och klassintressen samt dess nära band till kapitalisterna och imperialisterna gör det än så länge svårt för dem att bygga upp ett tillräckligt starkt tryck på gatorna för att få till stånd en djup oöverkomlig klyfta inom ledningen för staten och armén.
Regeringen har övergett många av de åtgärder som Chavez vidtog, samtidigt som man har börjat genomföra en rad av de krav som länge har stått på högerns dagordning. Bland dessa finns prishöjningar, begränsningar i arbetarnas medinflytande, nya hinder mot vänsterns försök att skapa revolutionära fackföreningar, prioritera avbetalningen av statsskulden samt bildande av allianser med inhemska och utländska kapitalister i syfte att skapa ”blandade företag” och ”särskilda ekonomiska zoner”.
En majoritet av MUD-ledarna och delar av det imperialistiska lägret har på grund av de begränsade möjligheterna till att höja graden av gatumobilisering eller få till stånd framgångsrika ekonomiska blockader börjat använda sig av fascistiska gäng som går till storms mot offentliga byggnader och attackerar Nationalgardet. I slutet av maj hade dessa attacker resulterat i 45 dödsfall. Men i internationella media skildras de fascistiska våldsbanden som ”ungdomars försvar av demokratin”.
Att döma av offentliga uttalanden sluter de militära ledarna hittills upp bakom planerna på att sammankalla en ny konstituerande församling. En av de första och mest explicita stöduttalandena kom från försvarminstern och arméöverbefälhavaren Vladimir Padrino. Situationen är dock väldigt instabil och läget kan snabbt förändras i den ena eller andra riktningen, vilket vändningen efter Högsta domstolens beslut ger en bild av.
Helt klart finns det splittringar och motsättningar inom statsapparaten. Chefsåklagaren Luisa Ortega Diaz, som opponerade sig emot Högsta domstolens beslut, har kritiserat sammankallandet av den konstituerande församlingen och även rättfärdigat en del aktioner som har genomförts av oppositionella protesterande samt vid olika tillfällen gett regeringen skulden för våldet.
I framtiden kan det inte uteslutas att den nuvarande splittringen inom statsapparaten leder till en kris inom både regeringen och statsledningen.
Men om regeringen skulle vara beredd att driva en verkligt socialistisk politik, som ger arbetarna och de fattiga initiativet till att ta makten och göra slut på korruptionen samt kapitalisternas och statsbyråkratins sabotage, skulle det vara relativt lätt att besegra de kontrarevolutionära planerna och rädda den bolivariska revolutionen. Den politisk som tillämpas går emellertid i den andra riktningen.
Efter valnederlaget i december 2015 krävde tusentals chavistiska arbetaraktivister på spontana massmöten en vändning till vänster och folkmakt. Inte bara för att bekämpa den MUD-ledda Nationalförsamlingen, utan också för att få slut på makten hos den byråkratiska femtekolonn som talar om chavism, socialism och revolution, men som avvecklar revolutionens landvinningar.
Kravet på en utveckling av verklig folkmakt kom efter att de organ, ”kommunparlamentet” och ”Fäderneslandets kongress”, som regeringen sade skulle stimulera till ett ökat gräsrotsdeltagande lett till det motsatta. Det alternativa kommunala parlamentet blev aldrig vad aktivisterna hoppades och därmed heller inget hot mot högern. Vad gäller ”Fäderneslandets kongress” kom det att bli ett stort massmöte i vilket det talades i det oändliga om folkmakt och ”arbetarklassens ledning av revolutionen”, men där inte en enda konkret åtgärd vidtogs för att möjliggöra någondera.
När grupper av de kritiska gräsrötterna försökte höja sina röster eller lägga fram sina förslag klassades de som ”för radikala”, ”ultravänster” och än värre ”skitprat”. Medan det i den officiella retoriken talades om ”arbetarklassens ledning av företagen” sparkades tusentals revolutionära arbetare från butikskedjan RABSA och fackliga val stoppades i rädsla för att kritiska vänstergrupper skulle vinna.
Samtidigt genomför regeringen en politik av prishöjningar och lönesänkningar som bryter mot de lönenormer som etablerades under Chavez. Dessutom har regeringen visat tolerans mot företag som vägrar att erkänna fackföreningar.
Andra uttryck för skiftet högerut har varit punktliga betalningar av statsskulden till bankirerna samtidigt som fonderna för matimport till de fattiga har skurit ner, öppnandet av den oljerika Orinocoregionen för samägda – statliga-privata – företag (joint ventures) samt bildandet av ett konsortium under arméchefens kontroll som har makten att ingå avtal med privata företag för exploateringen av mineraltillgångar. Även multinationella bolag som Gold Reserve, som kastades ut från Venezuela av Chavez, får nu åter chans att exploatera landets mineraltillgångar.
Den tidigare politiken som sades ha målet att bygga socialismen under arbetarnas och folkets ledning har helt övergivits. Istället försöker regeringen bygga upp en statskapitalistisk modell i allians med rysk och kinesisk imperialism (som presenteras som det venezolanska folkets vänner) samt delar av Latinamerikas härskande klass.
Kommer sammankallandet av den konstituerande församlingen att innebära en förändring av den nuvarande politiken? Även bland kritiker inom PSUV, det parti som Chavez bildade, och bland den bolivariska rörelsens gräsrötter som kritiserat regeringspolitiken finns hopp om att så ska vara fallet. Men det är en förhoppning som inte delas av revolutionärer.
Maduro och andra PSTU-ledare har talat om en konstituerande församling av arbetarklassen och folket och att åtminstone 250 av församlingens medlemmar ska väljas direkt från olika samhällssektorer och områden. De har talat om representanter från exempelvis de olika sociala projekten och kommunala församlingar, men också från arbetarklassen och pensionärerna. Men ännu har inget sagts om hur många delegater var och en av dessa sektorer och grupper kommer att ha.
Paradoxalt nog har en del högerextrema kritiker av revolutionen hamnat på samma sida som en del av regeringens mest okritiska hejaklack till vänster, som har jämfört den konstituerande församlingen med sovjetdemokratin! Men har den verkligen någon likhet med sovjeterna – organ med valda representanter möjliga att återkalla, som gjorde det möjligt för arbetarklassen och bönderna att ta makten i Ryssland och börja bygga en revolutionär socialistisk stat för 100 år sedan?
Om så vore fallet skulle det naturligtvis vara ett enormt steg framåt. Svaret är dessvärre negativt. Den konstituerande församling som föreslås har ingenting att göra med utvecklandet av organ för arbetarmakt. Arbetardemokrati i form av sovjeter – med andra ord arbetar-, bonde- och soldatråd som har upprättats som revolutionära maktorgan för övergången till socialism och som utgör den socialistiska demokratins (arbetarstatens) ryggrad – kan endast vara produkten av starka och oberoende aktioner underifrån av arbetarna själva.
Detta kan aldrig uppnås med åtgärder ovanifrån, särskilt inte av en regering som samtidigt försöker få till stånd avtal med den härskande klassen.
För att bygga folkmakten måste den borgerliga statsmakten brytas ner och ersättas av arbetarklassens maktutövning genom demokratiskt valda och återkallningsbara råd av delegater, underställda permanent kontroll av de som har valt dem. Ingen vald representant eller officiell företrädare skulle kunna tjäna mer än en yrkesutbildad arbetare. Detta måste gå hand i hand med expropriationen av huvudkällorna till produktionen av rikedomar (industrier, land och banker) som kan förvaltas demokratiskt inom en planerad ekonomi för att tillgodose folkets behov.
Sammankallandet av en konstituerande församling är ingen revolutionär åtgärd. Den har ingen av de tidigare nämnda målsättningarna. Den ingår inte i någon plan för att ställa industrier, mark eller banker under arbetarnas och de fattigas direkta demokratiska förvaltning – snarare motsatsen.
Målet med den nya konstituerande församlingen och andra åtgärder som regeringen har vidtagit är att stärka såväl statsapparaten, som fortfarande är borgerlig, som befäster de överenskommelser som har gjorts med den inhemska kapitalistklassen och kapitalismen globalt. Det är en politik som måste förkastas av alla de som kämpar för ett slut på kapitalismen.
Socialismen finns inte med i de nio mål som har angetts för församlingen. Istället talas det om en ny ”postoljeekonomisk modell”. Det finns heller inget om behovet av folkmakt, arbetarkontroll och om att mobilisera mot byråkratin. Vad som nämns är en uppmaning till en allians med den härskande klassen för att bygga ett ”Venezuela för alla”.
Ett av argumenten från försvararna av den konstituerande församlingen är att givet den kontrarevolutionära offensiven och internationella påtryckningar ”kan inget annat göras”. Men stämmer det? Nej! Vi kan och måste göra någonting annat. Vi kan och måste göra vad gräsrötterna länge har krävt och vad även Chavez förde fram före sin död: Vänd er vänsterut och genomför en revolution inom revolutionen som tar makten ifrån de som idag utövar den och drar ner ekonomin i en katastrof – kapitalisterna och byråkraterna.
Endast arbetarna och de förtryckta kan emellertid genomföra detta. Hur? Upprätta en revolutionär församling av valda och avsättbara delegater, i fabrikerna, på landsbygden och inom de väpnade styrkorna samt anta ett socialistiskt program för att bekämpa kapitalisterna och den ”bolivariska” byråkratin, som påstår sig vara socialister, men som gör affärer med kapitalisterna och vars stora inflytande över statsapparaten förgör revolutionens landvinningar.
Om valen till den konstituerande församlingen äger rum och detta endast tjänar till att utmåla ledare som har agerat emot arbetarklassens makt som ”folkets representanter”, kommer inget av de problem som har fått kontrarevolutionen att avancera att lösas.
Arbetarna och de fattiga, som fick revolutionen att avancera i det förflutna och som försvarade den mot imperialismens och kontrarevolutions attacker, måste mobilisera och organisera sig självständigt för att kämpa för våra rättigheter och krav, samt försvara de revolutionära framsteg som idag hotas.
På 1 maj diskuterade olika chavistiska gräsrotsorganisationer som är kritiska till regeringspolitiken om att bilda en enad front och uppmana de inom PSUV som är emot allianser med den härskande klassen att kämpa tillsammans för en revolutionär politik. Detta är vägen framåt. Endast en enad kamp för att lägga all politisk och ekonomisk makt i arbetarklassens händer kan undvika ett tragiskt nederlag för Venezuelas revolution. ■
