”Vi behöver mer än plåster!”

Asylkampen behöver fortsätta och stödjas av fler (Foto: Elin Gauffin).

av Elin Gauffin, Mattias Bernhardsson, Sigbritt Herbert // Artikel i Offensiv

Omkring 1 000 personer samlade på Sergels torg i Stockholm för att demonstrera mot utvisningar till Afghanistan och för rätten att få stanna.

Många var barn och barnfamiljer, varav flera hade kommit till Stockholm med buss, för att delta i demonstrationen som reste kraven: 
• Att barnfamiljer som har bott i Sverige i flera år och barn som är födda i Sverige och har rotat sig beviljas uppehållstillstånd.
• Att Migrationsverket ska göra en ny bedömning av säkerhetsläget i Afghanistan. Internflykt inom Afghanistan är inget alternativ, särskilt inte för barn och kvinnor.
• Att särskilt utsatta grupper som konvertiter, ateister och minoriteter ska ges ny prövning.

Kerstin Johansson (Foto: Mattias Bernhardsson).

– Jag är här för att solidarisera mig med flyktingarna. Vi har råd att ta emot fler om vi tar från de rika, storföretag och banker – vi får minst 6 miljarder kronor mer om vi återinför värnskatten, sa demonstranten Kerstin Johansson. 
Samma dag genomfördes också protester mot den planerade utvisningen av uppemot 80 afghanska flyktingar vid förvaret i Märsta.


Östersund: Hundratals i protest mot utvisningar

Östersund gick återigen ut och visade sin solidaritet (Foto: Andrew Herbert).

Ett hundratal personer samlades den 7 september på Stjärntorget i Östersund för en manifestation mot utvisningar till Afghanistan och till stöd för de strejkande barnfamiljerna på Norra Bantorget i Stockholm. 
Manifestationen anordnades av det lokala nätverket Femövertolv. Talade gjorde representanter för Svenska kyrkan, Frivilliga fadderhem, Ingen Människa Är Illegal, Femövertolv samt Fatema Rasoli, en ung asylsökande tjej från Afghanistan. 
Hon berättade att hon ville komma ifrån det patriarkala förtrycket i hemlandet. Trots en ”feministisk” regering räknas inte det som asylskäl.

Konferenciern under mötet, Kick Leijnse, avslutade mötet på ett mycket känslofyllt sätt. Han berättade om sin barndoms Amsterdam under kriget, hur familjens judiska grannar försvann. 
– När jag var fyra år dog Anne Frank. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva samma sak igen. Nu är vi där, avslutade han. 
Sedan uppmanade han deltagarna att demonstrera ner till den pågående stadsfesten i Badhusparken. De flesta på mötet slöt upp.