foto: Gigi Ibrahim / Flickr CC
Trots kontrarevolutionens blodsplilla och den förlamande effekten på massorna som det innebar har miljontals fått en medvetenhet om att det går att störta makthavare och påverka händelseutvecklingen när man går samman.
Den arabiska vårens revolutionära våg sopade bort diktatorer i Tunisien och Egypten. Den svepte fram genom Mellanöstern och inspirerade arbetare och unga runtom i världen. Den har sedan dess emellertid ebbat ut och lämnat efter sig en region förödd av krig och sekteristiska konflikter.
För fem år sedan skakades de härskande familjerna, affärsmagnaterna, kungarna, shejkerna och diktatorerna i Mellanöstern och Maghreb (Nordafrika norr om Sahara, det vill säga Marocko, Algeriet och Tunisien) tillsammans med sina internationella motsvarigheter av explosionen av miljontals arbetare som strömmade ut på gatorna, från Tunis till Sanaa, från Manama till Kairo.
Den gnista som tändes av den tunisiske gatuförsäljaren Mohamed Bouazizi när han i desperation över fattigdomen och polistrakasserierna satte eld på sig själv tände eld på hela regionen. Demonstrationsparollen ”Folket vill att regimen faller” förkroppsligade den djupgående törsten efter ett uppbrott med den gamla ordningen.
Massorna kunde inte leva på det gamla sättet längre under outhärdlig fattigdom, korruption, kronisk arbetslöshet och konstant förödmjukade av uppsvällda och tunga statsapparater. De styrande eliterna kunde inte heller styra på det gamla sättet längre. Förhållandena var mogna för en sammanstötning mellan klasserna.
Det revolutionära fenomenet den arabiska våren – en otillräcklig beskrivning därför att den inte inkluderar icke-arabiska folkgrupper som kurderna och amazigherna (berber) – kom inte som en plötslig storm från en klarblå himmel. Tunisien och Egypten, där revolutionerna först bröt ut, hade upplevt intensiv arbetarkamp under de föregående åren. De fattiga och arbetarklassen hade möjligheter att visa musklerna under den tidsperiod som föregick de kolossala explosionerna under åren 2010-11.
I vår tes för CWI:s världskongress år 2010 observerade vi: ”Massmotstånd mot auktoritärt styre och försämrade levnadsvillkor är också ett allt mer framträdande drag i Mellanöstern. Viktigast ur CWI:s synvinkel är att den senaste perioden också bär vittnesmål om tilltagande arbetarkamp och ansträngningar att bygga oberoende massorganisationer för arbetarklassen i Egypten, Turkiet, Libanon, Algeriet och på andra håll. Denna utveckling indikerar framtida masskamp i hela regionen. Alla regionens despotiska och auktoritära regimer fruktar med rätta massoppositionsrörelser som skulle kunna agera som inpiration för deras egna förtryckta befolkningar.”
I skarp kontrast till detta tog den blixtsnabba händelseutvecklingen många kapitalistiska politiker och så kallade Mellanösternexperter med överraskning. Västimperialistisk politik och dess spinndoktorers pinsamma prognoser slogs sönder av revolutionens häftiga storm. ”Vår bedömning är att den egyptiska regeringen är stabil”, sade Hillary Clinton den 25 januari 2011, mindre än tre veckor innan den egyptiske presidenten Hosni Mubarak störtades. Tjugotre års styre av hans despotiske tunisiske kollega Zagn al-Abidin Ben Ali hade redan avslutats den 14 januari 2011, efter en månad av protester.
I båda fallen var det arbetarrörelsens inträde på scenen som ströp kapitalismens ekonomiska artärer genom masstrejkaktioner, vilket fällde de hatade tyrannerna.
Årtionden förefaller ha förflutit sedan dess. Idag är den initiala optimismen och hoppet om en snabb förändring ett avlägset minne. Illusionen om att allt kommer att bli allt bättre har inte överlevt den dramatiska kontrarevolutionära rekylen. Jemen, Libyen och Syrien genomlider samtliga olika varianter av inbördeskrig. Egypten har gått tillbaka till militärstyre. Levanten (Anatolien, Syrien, Libanon, Jordanien, Israel och Palestina) är förknippad med födelseplatsen för IS (Islamiska Staten, på arabiska Daesh), den mest monstruösa jihadistiska organisation som världen någonsin har skådat och som genomför terroristattacker från Paris till Jakarta.
Arbetarklassen och de förtryckta folken väljer inte de villkor under vilka de genomför en revolution. Vänstern och fackföreningarna var allvarligt försvagade i de flesta av länderna efter att ha kommit ut ur en lång, mörk tunnel av tyranni och statligt förtryck. Det förflutnas mäktiga kommunistpartier var diskrediterade på grund av sina stalinistiska ledningars misstag. Massorna ställdes inför allvarliga bakslag efter sina initiala offensiver mot dessa regimer på grund av en avsaknad av starka organisationer och politiska ledningar som var kapabla att tillhandahålla ett klart och tydligt alternativ till det gamla diktatoriska styret.
Omfattningen av sådana bakslag är direkt relaterat till läget för respektive länders arbetarrörelser. Den auktoritativa brittiska journalisten Robert Fisk påpekade nyligen att: ”Där fackföreningarna var starka – i Egypten och Tunisien – var det revolutionära blodbadet långt mindre omfattande än i de länder som antingen hade förbjudit facklig verksamhet överhuvudtaget – till exempel Libyen – eller byggt in fackföreningsrörelsen i regimen, vilket hände för länge sedan i Syrien och Jemen”.
Syrien ger en förödande bild – en talande varning för den våldsorgie som bankrutta regimer är beredda att släppa lös i syfte att behålla makten. Vad som under de första månaderna började som en folklig kamp för demokratiska rättigheter och social rättvisa i spåren av de tunisiska och egyptiska revolutionära vågorna föll offer för sina egna svagheter. Bashar al-Assads alawitiska styre hade till skillnad från Ben Ali eller Mubarak en del sociala reserver av stöd och arbetarnas rörelse tystades i stor utsträckning.
Regimen gick vidare till att fragmentera och skoningslöst undertrycka rörelsen. Genuina aktivister fångades in, torterades eller dödades medan fängelseportarna öppnades för frigivandet av al-Qaidakrigare – av vilka somliga idag leder de jihadistgrupper som bekämpar regimen. Massakrer genomfördes i syfte att frammana sekteristiskt hat.
Under de kombinerade effekterna av det hämningslösa våld som användes av Assads styrkor och allierade grupper samt av sunniextremistiska element inom oppositionen, generöst assisterade av gulfstatseliterna, den turkiska staten och en del västliga organ, gick konflikten in i ett mångsidigt krig. Syrien har idag blivit en blodig korsväg för regionala och internationella makters rivaliserande geopolitiska ambitioner. Olika scenarier av militär upptrappning är på grund av det intrikata myllret av inblandade aktörer tänkbara.
Samtidigt blir flyktingkrisen allt mer akut för varje dag som går. Miljontals syrier har flytt till Libanon, Jordanien och Turkiet där lokala bossar använder dem som billig arbetskraft. I Europa skyller de styrande politikerna på såväl varandra som på flyktingarna själva för en kris som de har hjälpt till att skapa genom att jämna hela länder med marken via bombning, exploatering av deras arbetskraft och genom att alliera sig med mordiska diktatorer.
Tendensen till religiös sekterism och de facto-uppbrytandet av arabiska stater är en förgiftad frukt som tillhandahållits av imperialistmakternas och de lokala envåldshärskarnas söndra och härska-metod som har använts i decennier för att garantera deras kontroll över och plundring av regionens resurser. Etniska och nationella frågor har nu, efter att tidigare ha hållits i schack av totalitarismens järnnäve, kommit tillbaka förstärkta av de katastrofala konsekvenserna av invasionen av Irak år 2003.
Befälhavarna för IS ultrareaktionära armé har alltför väl lärt sig hur de ska använda sig av det imperialistiska arvet för sina egna syften. Deras tillkännagivande av ett ”slut på Sykes-Picot-avtalet” (det hemliga arrangemang som gjordes upp av franska och brittiska diplomater år 1916 för att dela upp Mellanöstern när väl det ottomanska imperiet var besegrat) har fått många att se det som en utmaning mot imperialistiska planer och dessas påföljande fasor.
Den historiska ironin ligger i att IS ”andliga fäder” kan spåras tillbaka till det oärliga spel som spelades av västimperialismen och dess regionala allierade, med början i USA:s och det saudiska stödet till mujaheddin i Afghanistan under 1980-talet, i deras kamp mot de sovjetiska styrkorna.
Vid sidan av en tilltagande ilska från folk under dess bestialiska styre har IS också ställts inför ett växande militärt tryck under de senaste månaderna. Detta har förmått deras överkommando till att halvera sina krigares löner. Påtvingandet av militära nederlag för en grupp och eliminerandet av grundorsakerna till dess tillväxt är dock två helt olika saker. Den mänskliga och materiella förstörelse som finns inbyggd i kapitalistismen lägger enbart grunden för framväxten av nya monster i framtiden – om inte en enad folklig massrörelse för att radikalt förändra samhället byggs.
Libyen har blivit en knutpunkt för jihadisters ”import-export”-affärsverksamhet samt ett totalt dysfunktionellt land som är sönderslitet av hundratals miliser. Transparency International (organisation mot korruption) rankar nu landet som det femte mest korrupta i världen. Där har IS erövrat ett territorium på cirka 240 km längs kusten som profiterar på såväl landets allmänt laglösa och fragmenterade tillstånd som det formella tillkännagivandet av en skakig ”nationell enighetsregering” i december förra året. Formerna för en ny militär operation övervägs nu av västliga regeringar.
De styrande i EU och USA slits mot bakgrund av imperialistisk konkurrens mellan sin försiktighet ifråga om att öppna upp en ny krigsfront i regionen och sin vilja att skaffa sig ett bättre fotfäste där. Detta skulle göra det möjligt för dem att begränsa massinflödet av flyktingar till Europa via den libyska kusten – ett jobb som tidigare lades ut till underleverantörer i Muammar Gaddafis regim – vid sidan av att åter få igång oljefälten utom räckhåll för jihadistiska gangstrar.
Amerikanska och brittiska specialstyrkor finns redan på plats i förhoppningen om att kunna använda sig av lokala miliser för att göra jobbet mot IS, men röster inom den härskande klassen och de militära kretsarna höjs med påtryckningar om mer. Det skulle förvärra situationen ytterligare, då bränder som tänts av den tidigare militära interventionen fortsätter att rasa.
IS barbari är ett symptom på en mycket mer djupgående kris – krisen för det kapitalistiska systemet, ett system som är strukturellt oförmöget att ta samhället framåt. Den revolutionära kris som öppnades upp under åren 2010-11 i Mellanöstern och Nordafrika erbjöd en möjlighet att lösa denna kris i de förtryckta klassernas intresse. Istället har gamla despoter, religiös extremism och sekteristiska blodbad, samt de upptornande krigsmolnen, kommit tillbaka.
Detta representerar det pris som arbetande och fattiga människor i hela regionen idag får betala för att kapitalismen inte har avskaffats – och därigenom öppnandet av en ny socialistisk väg för de miljontals som strävar efter en verklig förändring, vilket innebär revolutionens genomförande fullt ut till dess logiska slutpunkt. Det illustreras bäst av antalet tunisiska ungdomar vars revolutionära hopp har förbytts till kontrarevolutionär desperation.
Tunisier utgör den största andelen av utländska kontingenter inom IS: arbetslöshet och social exkludering är oftast de pådrivande faktorerna bakom unga människors motivation till att ansluta sig till deras led.
Detta är emellertid bara ena sidan av myntet. Protester i 18 tunisiska provinser i januari av arbetslösa ungdomar som krävde ”jobb eller en ny revolution” har påmint alla om att den revolutionära andan fortfarande lever och frodas, samt att kraven under åren 2010-11 på jobb och värdighet inte alls har blivit mötta. ”Vi har frihet, men man kan inte äta frihet”, var hur en ung protesterande sammanfattade situationen.
Inte ens friheten kan faktiskt garanteras av den kapitalistiska eliten, vilket illustreras i återgången till polisens användande av tortyr, hejdlösa statliga övergrepp och tilltagande attacker på demokratiska rättigheter i namn av ”kampen mot terrorismen”.
Den unika plats som innehas av fackföreningsfederationen UGTT har därutöver, även om den inte utnyttjats fullt ut av dess byråkratiska ledare, tvingat även den tunisiska regeringen – i vilken anhängare av den gamla regimen finns inkluderade – att fortsätta med att använda revolutionens språkbruk för att få igenom sin kontrarevolutionära agenda. Detta är en indikator på vad som jäser under den ”demokratiska” ytan.
Abd al-Fattah al-Sisis diktatur i Egypten har varit fruktansvärt repressiv. Många politiska aktivister har fängslats, torterats, dödats eller tvingats i exil. Inte desto mindre planterades idén om att massorna har den potentiella makten att påverka händelseutvecklingen i miljontals människors medvetanden för fem år sedan. Aldrig kan så mycket repression och propaganda radera ut den värdefulla lärdomen.
De oberoende fackföreningarna som växte fram ur revolutionen representerar en värdefull tillgång för pågående och framtida kamp och det är en lång väg att gå för militärregimen innan den kan kuva arbetarrörelsen. Det har ägt rum en relativ nedgång i antalet arbetarstrejker under förra året jämfört med 2014. Detta kan till stor del tillskrivas juntans nedslag.
Inte desto mindre blev Egypten, ”arabvärldens lunga”, vittne till 1 117 strejker under år 2015, i genomsnitt tre strejker om dagen. Under de senaste två månaderna har en ny våg av oroligheter bubblat upp inom många sektorer i bland annat textil-, cement- och energisektorn. Även religiösa predikanter har genomfört protester med krav på fastanställningskontrakt. Wall Street Journal varnade sina affärssinnade läsare: ”Utvecklingen i Egypten reser frågor om ytterligare en omvälvning håller på att gro”.
Den snabba kollapsen för världsmarknadspriset på olja har lett den saudiska regimen in på ett bekymmersamt territorium och tvingat den att genomföra oemotsvarade nedskärningar. Den saudiska teokratin befinner sig ett träsk av växande existentiell kris, vilket den styrande klicken desperat försöker exportera utomlands. Att de västliga ekonomiska sanktionerna mot dess vildsinta rival Iran har lättats har medfört ytterligare panik i Riyadhs palats.
Den dödsdom som nyligen verkställdes mot den framträdande shiamuslimske prästen Nimr al-Nimr var en åtgärd från saudiernas sida för att visa deras missnöje med USA:s och västs ”ombalanseringsstrategi”. Den syftade också till att åter bekräfta deras styrka och skoningslöshet gentemot sin alltmer rastlösa befolkning på hemmaplan, särskilt den diskriminerade shiaminoriteten som bebor den oljerika östra provinsen.
USA-imperialismen har, försvagad som den är sedan Irakfiaskot och tvingad till skyndsamma omstruktureringar i efterspelet av 2011 års konvulsioner, inte kunnat spela samma roll som ”regionens gendarm” som den tidigare har kunnat göra. Detta har lett till att andra stormakter på ett mer aggressivt sätt har bejakat sina egna agendor. Den omfattande ryska militäroffensiven för att backa upp Assad illustrerar detta.
Kinas president Xi Jinping har också varit ute på turné i Mellanöstern och Gulfen för att se efter Kinas politiska och ekonomiska relationer, samt säkerställa att kinesiska företag inte blir förbigångna på den iranska marknaden. Många västföretag vänder sig nu faktiskt i sin desperata jakt efter lukrativa investeringar till Iran för affärsöverenskommelser.
Slutet på sanktionernas regim kommer sannolikt samtidigt att skapa mer fördelaktiga villkor för klasskampens tillväxt. Iranska arbetare och fattiga kommer i sina förväntningar på snabba förändringar av sin ekonomiska situation att kräva sin del, medan regimen inte längre kommer att kunna gömma sig bakom utländska sanktioner som förevändning för att avleda den växande sociala ilskan. Redan under förra året triggade de höga levnadskostnaderna och innestående outbetalda löner en ökning av antalet protester och strejker genomförda av lärare, transport-, gruv- och fabriksarbetare.
Mellanöstern är ett landskap fullt av faror. Opinionsundersökningar indikerar ofta pessimism och skepticism inför framtiden. Även om kontrarevolutionära trender för tillfället har övertaget skulle det vara fel att antingen ta denna stämning för given eller jämställa den med reaktionens triumf. Med den palestinska poeten Mourid Barghoutis ord: ”Revolutionen kan kanske ses som ett totalt misslyckande och en ledsam händelse. Men en revolution är inte en händelse. Revolutionen är en process – en långvarig, arbetsam och krävande sådan. Den har sina upp- och nedgångar och också sina många överraskningar”.
Regionerna i Mellanöstern och Nordafrika har de högsta arbetslöshetsnivåerna i världen. Ojämlikheterna i inkomst har fortsatt att öka under de senaste fem åren och stora delar av befolkningen i Gulfstaterna arbetar som halvslavar. Kort sagt har alla de objektiva orsakerna som ledde till de revolutionära resningarna för fem år sedan kommit att bli än mer akuta och de kommer att uppmuntra till ny kamp och till sökandet efter ett politiskt alternativ till kapitalismens fasor bland arbetarnas och de ungas mest avancerade skikt.
Idén om revolutionär förändring har säkerligen tryckts tillbaka i länder som Libyen och Syrien, där medvetenheten hos ett skikt av befolkningen har pressats tillbaka på grund av den beklagliga idén om att revolutioner är synonymt med otyglat kaos och nytt lidande för massorna. Men andra länder har fortfarande en inflytelserik arbetarklass som kommer att ge regionens härskare sömnlösa nätter och påverka händelseutvecklingens generella dynamik.
Även i Irak provocerade den korrupta elitens misslyckande med att tillhandahålla jobb och adekvat el- och vatteninfrastruktur fram omfattande protester i de södra provinserna under förra sommaren. ”Officiella företrädare förväntar sig att sommaren 2016 kommer att bli den mest söndrande protestsäsongen som har registrerats”, argumenterar Will Crisp, ekonomisk kommentator för Middle East Economic Digest.
Det har varit tal om en generalstrejk inom de marockanska fackföreningarna och lärarpraktikanterna har lett viktiga gatuprotester i otaliga städer mot nedskärningar av deras ersättningar. Algeriet, Maghrebs sovande jätte, behöver också hållas under noggrann uppsikt. Landets beroende av kolvätesexport, med halverade intäkter under förra året, kommer att tvinga regimen att skära ned på de sociala utgifterna, vilket kommer att exponera den för mer konfrontationer med sin egen befolkning.
De senaste fem årens erfarenheter har varit avgörande test som visat att revolutionär spontanitet i sig självt inte är tillräckligt för att uppnå verklig förändring. I Egypten och Tunisien hade de arbetande och de fattiga säkerligen mer än vid ett tillfälle kunnat gripa den politiska makten, om det hade funnits ett massparti utrustat med en adekvat revolutionär ledning. Nya tillfällen som dessa kommer åter att komma upp till ytan i framtiden, allteftersom kapitalismens återvändsgränd oemotståndligen kommer att knuffa arbetarklassen tillbaka till att storma himlen.
Den naiva och initialt populära idén om en ”ledarlös revolution” bar, ställd inför statlig repression, militära konflikter och jihadister, ett stort ansvar för att rörelsen inte kunde utvecklas vidare. Förutom det hade en del vänstergrupper, som Revolutionära Socialister i Egypten och Folkfronten i Tunisien, kunnat utvecklas till massrevolutionära krafter om det inte hade varit för deras ledares oförlåtliga attityder som opportunistiskt ställde sig bakom prokapitalistiska fraktioner vid avgörande och kritiska ögonblick. Det hindrade utvecklingen av nya arbetarpartier i deras respektive länder.
Dessa bistra lärdomar håller nu på att smältas av en ny generation arbetare och unga aktivister. Många av dem kommer att dra slutsatsen att den ”gamla” idén om att organisera sig i politiska partier inte är så gammal, samt att en ledning utrustad med ett program och strategi är av avgörande betydelse för genomförandet av deras kamp till seger. ■
