1908 – när Anton Nilson blev Amaltheamannen

2008-07-09 14:03:45




En ljus sommarnatt mellan den 11 och 12 juli för 100 år sedan lyckades den 20-årige ungsocialisten Anton Nilson få tag i en liten roddbåt och placera en dynamitladdning vid lastluckan utanpå den tremastade så kallade ”lumplenan” Amalthea i Malmö hamn, där ett 80-tal engelska strejkbrytare var förlagda. Avsikten var att skrämma bort de strejkbrytare som importerats i stor skala för att knäcka den pågående hamnarbetarstrejken.
Skrällen efter explosionen, som av misstag dödade en av strejk­brytarna och skadade ett tjugotal (de hade utan ungsocialisternas vetskap förlagts på ett nytt mellandäck), påstods ha hörts ända bort till Lund 20 kilometer därifrån. Och den har fortsatt att eka genom arbetarrörelsens historia.

Två av de tre huvudåtalade ungsocia­listerna för bombdådet, Anton Nilson och Algot Rosberg, dömdes till döden. Avrättningen skulle ske med en importerad giljotin från Frankrike. Den tredje, bara perifert inblandade, Amaltheamannen Alfred Stern fick livstids straffarbete. Detta blev till sist straffen även för först Rosberg och sedan Nilson, efter en massiv ­reaktion mot de barbariska dödsstraffen.

Amaltheas bakgrund

Att Anton Nilson hedrats av ­Offensiv betyder inte att vi därmed ställer oss okritiska till sprängningen av Amalthea, även om det är viktigt att förstå hur handlingen provocerats av de en­orma trakasserierna mot dåtidens arbetarrörelse.
Till och med den dåvarande civilministern, Greve Hugo Hamilton, konstaterade i ett tal att det är ”ett bedrövligt faktum, att vårt land under de senaste åren blivit strejkernas, bojkottningarnas och lockouternas land framför alla andra. Vi har i det hänseendet slagit världsrekordet…”
Det var en utveckling som året efter Amalthea skulle kulminera med att ett hot om masslockout ­besvarades av storstrejken 1909, som av Lenin kallades ”en av samtidens största strejker”.
Att spänningarna på Sveriges arbetsplatser hade trappats upp till bristningsgränsen redan under de föregående åren av snabb industriell ­tillväxt bara för att skärpas ytterligare under den inledda krisen var utan tvekan den viktigaste orsaken till Amalthea.
Både fackföreningarna och socialdemokraterna, som på den tiden var socialister, hade under den första hälften av årtiondet efter år 1900 gått kraftigt framåt. Särskilt framgången för den tre dagar långa politiska storstrejken för allmän rösträtt 1902 och den fackliga segern över verkstadsföretagens storlockout under unionsstridens och den första ryska revolutionens år 1905 hade fått arbetarklas­sens självförtroende att växa.
Till detta bidrog också den ­lysande segern över kungahögerns krigshets mot Norges frigörelse samma år. Att kriget undveks berodde till viktig del på en heroisk antikrigskampanj av framförallt den socialdemokratiska ungdomsrörelsen. Ungdomsförbundets medlemstal dubblerades till 15 000 mellan 1905 och 1907.
Det var en uppmarsch som kapitalisterna och kungahögern med dess stat var fast beslutna att knäcka. Sven­ska arbetsgivarföreningen, SAF, hade bildats 1902 som en reaktion mot både bildandet av LO år 1898 (innan dess hade fackförbundens ­samordning skötts av det socialdemokratiska partiet), rösträttsstrejken samma år och fackföreningarnas snabba tillväxt efter sekelskiftet. Efter arbetsgivarsidans nederlag i verkstadskonflikten 1905 och en rad mindre strider påbör­jades samma år en centralisering av SAF, som ställde krav på att alla medlemmar ­måste få sina avtal ­godkända av SAF:s styrelse.

Arbetsgivarnas offensiv

Sedan högerns Arvid Lindman tillträtt som statsminister (1906-11) påbörja­des en motoffensiv för att återställa arbetsgivarnas enligt SAF ”naturliga herravälde” på arbetsplatserna och ”kungamaktens renässans”, något som också sporrades av en ny ekono­misk kris med snabbt växande arbetslöshet.
Kapitalägarnas motoffensiv handlade inte bara om att med hjälp av strejkbrytare, vräkningar, svartlistning, polis, militär och domstolar driva igenom lönesänkningar. Som ett led i en kampanj för att försvaga fackföreningarna krävde SAF att §23 ur organisationens stadgar skulle skrivas in i de nya kollektivavtalen: ”Att arbetsgivaren äger rätt att fritt antaga och avskeda arbetare, att leda och fördela arbetet och att begagna arbetare stående utanför förening” (d v s även strejkbrytare).
Enligt den dåvarande Transportar­betarbasen Charles Lindleys Memoa­rer besvarade SAF den upphetsade förbittring detta väckte inom LO och hela arbetarrörelsen, med ­argumentet att man måste skydda ”arbetets frihet” och rädda oorganiserade arbetare från tvångsanslutning till de socialistiska fackföreningarna.
Men tonen skulle skärpas än mer. Under hot från SAF om att annars besvara ett antal långvariga och olösta lokala konflikter i slutet av 1906 med en storlockout av 200 000 arbetare, godtog LO i den så kallade ”decemberkompromissen” att införa SAF:s §23 i avtalen. Som plåster på såren för att underlätta LO-ledarnas förmåga att stå emot de utbredda kraven på storstrejk gick SAF med på ett tillägg om att föreningsrätten av båda sidor skulle lämnas okränkt.
Enligt Ragnar Casparssons kröni­ka LO under fem årtionden blev arbetsgivarna närmast överraskade över LO-ledningens defensiva uppträdande.
Strax därefter godtog LO även arbetsgivarnas rätt att tillgripa sympatilockouter med företagare som förklarats i blockad, även under ­gällande avtal.
För SAF:s hökar betydde dessa lättköpta ”kompromisser”, som väckte stark kritik inom arbetarklassen, endast ”blodad tand” – en visad svaghet hos LO som inbjöd till aggression. Interna motsättningar om en strid vid Kosta glasbruk ledde till reviderade stadgar och en ännu mer hårdför ledning i SAF under den f d polismästaren Hjalmar von Sydow.
Sedan konjunkturen börjat vika i slutet av 1907 blev rena lönesänkning­ar, som besvarades av lokala strejker, allt vanligare. Antalet arbetare som berördes av 1908 års 293 strejker eller lockouter uppgick till             40 000, 30 procent av LO:s medlems­tal.
Inte sedan storstrejksåret 1902 hade konflikterna varit så talrika. Störst var en byggnadskonflikt i Stockholm och den bittra transportarbetarstrejk som börjat i Norrlands hamnar, där hamnarbetarna som lyckats ­tillkämpa sig företrädesrätt för de organiserade arbetarna vägrade godta §23, och i Norrköping, där hamnarbetarna stred för att försvara en kooperativ kontroll av sitt arbete. Via sympatiaktioner spred sig striden till hela landet. I Sydsverige jagades samtidigt stämningarna redan upp av en konflikt på sockerbruken som bemöttes med galiziska strejkbrytare.

 Beväpnade strejkbrytare

Med hjälp av flottans kanonbåtar och kryssare samt brittiska Shipping Federations båtleveranser av ­beväpnade engelska strejkbrytare till hamnar landet runt brutaliserades konflikten i hamnarna än mer.
Så här beskriver Transportarbetarbasen Charles Lindley läget: ”Myndigheterna var som vanligt villiga att hjälpa arbetsgivarna genom avspärrningar, fridlysningar och insats av militär. Göta och Svea livgarden hölls i full beredskap för att rycka ut och besätta hotade platser. Civilminister Hamilton meddelade mig per telefon att om inte demonstrationerna på Malmön upphörde skulle han sända militär och ’då smäller det!’. Det inträf­fade också. Kanonbåten Skäggald och militären sköt flera lösa skott mot folkmassan. I Göteborg bröt allmän hamnarbetarstrejk ut då ­hamnen avspärrades för att skydda strejkbrytare. Detsamma inträffade i Hälsingborg och Malmö. Logementsfartyg placerades i ett stort antal hamnar”.
Strax innan smällen mot Amalthea natten mot den 12 juli hotade SAF med en allmän lockout mot en kvarts miljon arbetare den 20 juli om inte stuvarekonflikten i hamnarna och sockerbrukskonflikten i Skåne skulle vara lösta före den 16 juli.
För Anton Nilson, en arbetslös byggnadsarbetare som tvingades hanka sig fram på ströjobb, och dennes vänner på Café Utposten handlade diskussionerna om hur detta skulle stoppas.
Fick bombdådet någon effekt? Ett resultat blev i alla fall att de ­engelska strejkbrytarna hade fått nog och ­åkte hem, och att trafiken med importerade strejkbrytare aldrig återupptogs.
Under 1909 års storstrejk var uppslutningen total. Till och med den arbetsgivarstödda ”gula” fackförening­en Svenska Arbetarförbundet deltog i strejken!
Trots att Transportarbetarförbundet, som organiserade ­hamnarbetarna, in i det sista vägrade att godta §23 pressades detta efter Amalthea fram under masslockoutens bila. Ändå fortsatte striden i Malmö hamn, då de kommunalanställda kranmaskinister­na spontant vägrade att lasta av järnvägsvagnar som lastats av engelska strejkbrytare. När kranförarna avske­dades och ersattes av ny personal, vä­grade hamnarbetarna att gå i ­närheten av dessa. När snart alla kommunalarbetare i Malmö omfattades av striden tog en borgerlig samling för en tid över renhållningen och tjänsterna. Först efter nya lockouthot lyckades den ditresta LO-ledningen tvinga fram en kapitulation.
Höstens val 1908 resulterade till högerns stora besvikelse i en fördubblad representation av socialdemokraterna, med utebliven ”Amaltheaeffekt”. Men inget av detta ­kunde heller hindra SAF:s fortsatta förbere­delser för en avgörande kraftmätning följande år.

Ungsocialistisk anarkism 

Bomben mot Amalthea var några unga arbetares desperata reaktion mot de enorma övergrepp som begicks mot arbetarklassen som kulminerade under hamnarbetarstrejken 1908. Äv­en om Anton Nilson själv tonade ned detta och bara var medlem i ett år, kan man dock inte bortse från att han själv och hans ungsocialistiska vänner i Malmö hade inspirerats av den ”handlingens propaganda” som förhärliga­des både av tidningen Brand och de anarkistiskt inspirerade ung­socialistis­ka klubbarna. Själv ansåg dock ­Anton Nilson att det var fråga om en ­enstaka akut och illa planerad handling, som inte motiverades av något principiellt ställningstagande för vare sig anarkism eller indviduella terroraktioner.
Hur som helst hade den socialistiska ungdomsrörelsen i Sverige splittrats 1903, sedan majoriteten i dess starkaste fästen i Malmö och Skåne hade brutit sig ut och bildat ett nytt socialdemokratiskt och till en början mer partitroget ungdomsförbund, de så kallade ungdemokraterna. Även om de själva värjde sig för etiketten, hade det Socialistiska ungdomsförbundet som bildats 1896-97 så småningom blivit alltmer påverkat av anarkistiska idéer.

Finns ingen kungsväg

Debattfrågorna var inte nya. Redan på den andra partikongressen i Norrköping 1891 hade det nybildade social­demokratiska partiet i Marx fotspår markerat kraftigt mot de anarkistiskt inspirerade idéer som förespråkades av en grupp oppositionella kring Hinke Bergegren.
Dessa motsatte sig den politiska kampen för allmän rösträtt och ”parlamentarism”, och förespråkade i stället direkta aktioner och ”generalstrej­ken” som kungsväg till den sociala revolutionen.
Bergegren underlättade inte sin position genom att förklara stöld berättigad när den har sociala skäl och deklaration ”att småmord vara alldeles utmärkta” som ett sätt att ingjuta skräck bland de härskande, förutom att under alla förhållanden vara emot deltagande i val.
Med Axel Danielsson i spetsen avfärdade den unga ­socialdemokratin 1891 framförallt anarkismen som ”o­förenlig med socialismens fordran, att produktionsmedlen ska övergå i samhällets hand och samhället regle­ra produktionen”.
Socialdemokratin medgav att ”det organiserade våldet” till sist kan bli nödvändigt för en grundlig omvälvning av det bestående borgerliga samhället. Men innan dess måste ett försök först göras att pröva den ­allmänna rösträttens fredliga medel, varför kongressen avvisade ”all slags dynamit­agitation” och våldshandlingar mot enskilda.
I kampen för den allmänna röst­rätten förordades både förberedelser för den politiska storstrejken och arbetarnas utbildning i frivilliga skytteföreningar…
Anarkismens skepsis mot ­kampen för rösträtten och allt vad politisk makt heter hade svårt att slå igenom åren innan och under den enorma kraftsamlingen bakom 1902 års röst­rättsstrejk den 15-17 maj, då ungso­cialisterna också kämpade lojalt sida vid sida med moderpartiet.
Redan året därpå splittrades dock ungsocialisterna sedan dess ­majoritet på sin kongress ville bryta banden mellan facken och det socialdemokra­tiska partiet, ta strid mot ”påveväldet” i partiet, samt bekämpa religionen och all slags militarism, inklusive folkbeväpning.
Sedan ungsocialisterna vunnits för idén om den allt överskuggande ”generalstrejken” uppmanades de av Einar Håkansson i tidningen Brand till att ta steget fullt ut till ett ställningstagande i den avgörande frågan om ”statssocialism eller anarkistisk kommunism”.
Med Albert Jensen som redaktör fortsatte dock Brand liksom ung­socia­listernas majoritet ända fram till 1908 att vackla mellan marxistiska och an­arkistiska idéer. Inspirerad av både den tyske socialdemokraten Kautsky och amerikanen Daniel De Leon beskrev Jensen så sent som 1907 generalstrejken som ”den avgörande attacken” för att sätta sig i besittning av staten och möjliggöra dess ”avskrivning”.
Under kampen mot krig med Norge 1905 hade för övrigt ungsocialisternas idéer om värnpliktsvägran, som även Anton Nilson hade bestämt sig för, stått sig slätt mot den antimilitaristiska agitation som det nya socialdemokratiska ungdomsförbundet med stor framgång tog ända in till de militära förläggningarna. Det av Zeth Höglund författade manifestet Ned med vapnen! spreds till exempel i 100 000 exemplar.

Mot en brytning

Som ett svar på de så kallade Staafflagarna, vars udd riktades mot hela ungdomsrörelsens antimilitarism, hade det 1906 gjorts ett försök att ena de båda socialistiska ungdomsförbun­den – men det stupade dock åter på ungsocialisternas käpphästar om nej till storstrejk för rösträtten samt på oenigheten i militär- och religions­frågan.
När den socialdemokratiska partiledningen till sist genomdrev först en suspendering 1906 och sedan en uteslutning av de båda ”anarkisterna” Hinke Bergegren och Carl Schröder på partikongressen i maj 1908, blev brytningarna mellan de båda rörelser­na definitiv.
Mot uteslutningen agerade trots de politiska skillnaderna den snabbt växande vänstern inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet, som med rätta fruktade att ­uteslutningarna skulle möjliggöra ett bibehållet grepp för den alltmer opportunistiska partiledningen. Samma år (1908) bildades Sveriges ungsocialistiska parti och då tog även Albert Jensen definitivt farväl till kampen för rösträtt och ”erövrandet av makten”.
Trots den imponerande stora generalstrejk som faktiskt stannade Sverige redan året därpå, reds denna i en tid av ekonomisk kris och stor arbetslöshet relativt lätt ut av storföretagen och den militärt förberedda kungaregeringen, vilket underlättades av de ”korslagda armarnas taktik” som påbjöds av LO:s och socialdemo­kraternas ledning. Kritiken inom LO mot den alltför sent utlysta och sedan bristfälliga ledningen av storstrejken var omfattande. Ändå var det ytterst få som i efterdyningarna av ­nederlaget var beredda att hörsamma ungsocialisternas kallelse till bildandet av SAC som en ny anarkosyndikalistisk fackföreningsrörelse vid sidan av LO år 1910.
Fokus flyttades nu från den fackliga till den politiska kampen mot krigsförberedelser och politiskt klasssamarbete. Medan de nya syndikalis­terna isolerade sig själva med endast 696 medlemmar första året och ytter­ligare 479 andra året skulle i stället det nya, aktiva och alltmer revolutio­nära socialdemokratiska ungdomsförbundet gå i spetsen för en massiv agitation för att återuppbygga arbetarrörelsen och framförallt fackföre­ningsrörelsen 1911 och 1912.

Ett liv i kamp

För revolutionära marxister är händel­serna kring Amalthea och det tidiga 1900-talets politiska strider mellan högersocialdemokratisk och facklig opportunism och å andra sidan socialistiska ungdomsrörelser i ­korsdraget mellan anarkistiska och marxistiska idéer rika på viktiga erfarenheter.
För dagens marxister understryker erfarenheterna framförallt nödvändigheten av en erfaren revolutionär ledning med massförankring i tider av stormiga klasstrider.
Själv skulle Anton Nilson dra liknande slutsatser och under sin tid i Röda armén ansluta sig till de ryska bolsjevikerna, i likhet med många av världens dåvarande anarkosyndikalis­ter. Där avgjorde hans egna erfarenheter frågan om nödvändigheten att erövra den politiska makten för att med Röda armén som verktyg ­kunna krossa den väpnade kontrarevolutionen och påbörja uppbygget av ett socialistiskt samhälle.
Anton Nilson delade också ­Lenins och Trotskijs marxistiska idé om att den nya arbetarstaten som ett klassförtryckande instrument i den revolutionära majoritetens tjänst efter kriget skulle börja dö bort och ersättas av demokratisk självorganisering. Att detta efter den tyska revolutionens nederlag skulle omintetgöras av Stalins kontrarevolution kostade många av Anton Nilsons bästa vänner livet.
Anton Nilsons liv kom på ett unikt sätt att personifiera och levandegöra den svenska och internationella arbe­tarrörelens stormiga historia.

Arne Johansson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!