| BOK | Å alla kära systrar |
| Författare | Ebba Witt-Brattström |
| Förlag/år | Norstedts (2010) |
Grupp 8 startades 1968 som en sluten studiegrupp, för att förstå grunderna till kvinnoförtrycket, men blev 1970 en öppen organisation som snabbt drog stora skaror kvinnokämpar.
Grupp 8 förstod från början att klasskamp och kvinnokamp måste gå hand i hand. I första numret av tidningen Kvinnobulletinen illustrerades det dubbla förtrycket av arbetarkvinnor, med en kvinna som skurar golv och bär upp både en arbetarman och en kapitalist på sin rygg.
Grupp 8 kämpade för kvinnors rätt till sina egna kroppar och mot kapitalismens utsugning av kvinnor som billig arbetskraft.
1971 hade kvinnogrupper bildats över hela landet som organiserade aktioner för fri abort, (en rättighet som vanns 1975), rätt till smärtlindring vid förlossning, för höjda löner och mot deltidsarbete. 1972 hölls de första demonstrationerna på Internationella kvinnodagen. En av de stora stridsfrågorna gällde barnomsorgen. I början av 1970-talet stod de flesta utan dagisplats, vilket låste fast kvinnor i hemmet.
I boken får vi läsa om hur kampen togs mot den kvinnoförtryckande porrindustrin. Den 8 mars 1974 samordnades en aktion i hela Norden. I Sverige var de ett sextiotal åttor som klistrade över porraffärer, -klubbar och biografer med affischer med budskapet ”Stoppa kapitalismens porrindustri” och ”stoppa utnyttjandet av kvinnor som varor”. Flera av aktivisterna blev nedslagna av porr-klubbsvakter eller arresterade av polisen.
Samma år gick städerskorna på järnverket i Borlänge ut i strejk för fem kronor mer i timmen. Det blev startskottet på en strejkvåg som skulle vara ända till början på 1980-talet, med bland andra städerskor i Malmberget och sömmerskor i Västerbotten.
Strejkerna hade en enorm bety- delse för att synliggöra arbetarkvinnorna och gav styrka till hela kvinnorörelsen. Grupp 8 stödde strejkerna och skrev om dem i Kvinnobulletinen, men de flesta åttor kom själv från medelklassen.
Ebba Witt-Brattström skriver också om backlashen mot kvinnorörelsen som kom på 1980-talet. Tyvärr brister det i analysen av vad den berodde på och vad som skulle ha behövts för att stå emot den.
Under 1980- och 90-talets backlash mot alla vänsteridéer hade ett tydligt socialistiskt program behövts för att stå emot den borgerliga propa-gandan. Grupp 8 visste att sexismen är en del av kapitalismen, men de hade inget tydligt svar på vad alternativet var, på hur det kvinnoförtryckan- de klassamhället skulle avskaffas. Socialister måste ta kampen för jämställdhet och Ebba kritiserar helt kor- rekt de vänsterorganisationer som inte gjorde det, men tyvärr avfärdar hon samtidigt alla socialister som tråkiga teoretiker. I slutet av boken skil-dras feminismens utveckling från den militanta kvinnokampen till att mer handla om kvinnokultur och forskning. Ebba skriver mycket om sin egen väg till kvinnolitteraturhistoriker.
Kvinnokampen på 1970-talet gjorde upp med hemmafruidealet och visar framförallt vad som är möjligt. Jag rekommenderar alla att läsa Å alla kära systrar för att få inspiration till fortsatt kamp.
Karin Wallmark
