Den nya regeringens egna agenda bekräftade nödvändigheten av Lenins teser.
Med februarirevolutionen 1917 sveptes nära 400 år av tsarvälde bort av Rysslands arbetare, bönder och soldater. Revolutionens viktigaste krav var ”Fred!” men också bröd, jord, 8 timmars arbetsdag och republik. Vid sidan av den nya provisoriska regeringen – som tvärtemot revolutionens krav fortsatte Rysslands deltagande i första världskriget – hade en mycket starkare kraft växt fram: arbetarnas, böndernas och soldaternas egna demokratiska råd, sovjeterna.
Lenins ”aprilteser” var ett förslag till handlingsprogram för bolsjevikpartiet vilket kom att bli avgörande då dess sammanfattande paroll om ”All makt åt sovjeterna” vann majoritet över hela Ryssland. Med arbetarklassens maktövertagande i oktober kunde äntligen det första fredsavtalet i det imperialistiska kriget slutas och arbetare, kvinnor samt minoriteter för första gången på jorden vinna historiska rättigheter.
Under kampen i februari hade sovjeterna – vilka växt fram under 1905 års revolution – återuppstått. Valda representanter för arbetsplatserna samlades för att demokratiskt diskutera, fatta beslut och organisera kampen. I slutet av mars fanns det 82 sovjeter som utgjordes av tusentals representanter.
Leo Trotskij konstaterade i sin analys av februarirevolutionen att den kraft som hade lett februarirevolutionen var klassmedvetna arbetare, mestadels bolsjeviker, men inte bolsjevikpartiet: ”Gräsrotsbolsjevikernas ledarskap kunde säkra seger för upproret men inte politisk makt åt bolsjevikerna”.
Mensjevikerna (högersocialdemokraterna) och Socialrevolutionärerna (SR, främst ett radikalt landsbygdsbaserat parti) hade fler representanter i sovjeterna än bolsjevikerna. Alla revolutionära processer genomgår perioder där majoriteten av de som kämpar för en förändring har illusioner om ledare och partier vars egentliga intressen är de motsatta. I februari 1917 kallade sig alla för ”revolutionärer” och det fanns en tilltro att dessa representanter skulle förverkliga revolutionens krav på fred och bröd.
Resultatet blev att arbetarklassen som hade störtat diktaturen inte själv tog makten. Istället bildades en borgerlig provisorisk regering med prins Lvov (medlem i det liberala, dock monarkistiska, kadettpartiet) som premiärminister. Till regeringen anslöt sig också representanter för mensjevikerna och SR som blev ett vänsteralibi för de borgerliga ministrarna.
Den provisoriska regeringen bestod främst av den borgerlighet som inte hade något intresse alls av att omfördela samhällets rikedomar till de fattiga eller att avsluta det krig som berikat dem så väl. Mensjevikerna och SR anpassade sig och gjorde sitt bästa för att lägga ut dimridåer för att dölja att regeringens intressen de facto var helt andra än sovjeternas. Inför massorna framställdes den provisoriska regeringen som revolutionär, inför de allierade i världskriget (England och Frankrike) framställdes regeringen som en pålitlig partner.
Att regeringen inte var revolutionens regering var tydligt. Samma kväll som revolutionen kom att segra på, den 27 februari, genomförde en av kadettpartiets ledande medlemmar Vladimir Nabokob sina vanliga rutiner vid sitt skrivbord, vilket han även beskriver själv: ”Telefonen fortsatte att fungera, och jag minns att mina vänner höll mig underrättad om vad som pågick under dagen. Vi gick till sängs vanlig tid.” Nästa dag kom denne liberal vars insatser i revolutionen varit lika med noll att inneha posten som huvudadministratör i den nya provisoriska regeringen.
Partikollegan Pavel Miljukov, som kom att bli utrikesminister i regeringen, hade strax innan kampanjat aktivt för att en ny tsar skulle efterträda den avsatte Nikolaj II.
Mensjevikledaren Matvey Skobelev klagade till en borgerlig journalist mitt under februariupproret om hur ”oroligheterna hade karaktären av plundring” och att det var ”nödvändigt att slå ned dessa”. En månad senare blev han arbetsminister i den provisoriska ”revolutionära” regeringen.
”Revolutionen föll som blixten ur skyn”, kunde socialrevolutionärernas ordförande Zentsinov konstatera – en väldigt felaktig analys, men som passade de som inte ville förklara att de stått vid sidlinjerna.
Bolsjevikernas partidistrikt i Viborg, den arbetarstadsdel i Petrograd där revolutionen startade, förespråkade att sovjeterna skulle förbereda sig på att ta makten. Men de var i minoritet inom partiet. Den ledning med Kamenev och Stalin i spetsen som fanns på plats gick högerut och drev en kompromissvänlig linje gentemot den borgerliga regeringen. I partitidningen Pravda argumenterade de för att bolsjevikerna skulle ge regeringen sitt stöd samt att man skulle släppa parollen ”Ned med kriget” och istället vara för ett ”försvarskrig”.
Stalin och Kamenev hade bara fyra dagar före Lenins ankomst i en ledare skrivit att ”den provisoriska regeringen har inför hela folket klart och bestämt tillkännagivit, att Rysslands målsättning inte är att härska över andra nationer”.
Detta skrev de i vetskap om att provisoriska regeringen redan den 23 mars hade lanserat planer på att invadera Konstantinopel samt Armenien, Österrike, Turkiet och norra Persien.
En del bolsjeviker, inklusive Stalin, förespråkade i mars 1917 att bolsjeviker och mensjeviker borde återförenas. I en artikel av Stalin från den 25 mars, ”Om avskaffandet av nationella begränsningar”, tillskrivs feodalismen och den jordägande aristokratin orsaken till allt nationellt förtryck. Inte någonstans nämndes kapitalismen eller dess imperialistiska epok. I Stalins analys hade revolutionen segrat och vad som återstod var ”upprättandet av lagar” och ”dess författningsenliga bekräftelse”. Artikeln gav full legitimitet till den provisoriska regeringen, som ironiskt nog leddes av storgodsägare som prins Lvov och Rodzianko – en del av den feodala aristokratin.
Den 3 april anlände Lenin till Ryssland, frustrerad över den hållning som partiets ledarskap hade intagit. Lenin mottogs av Petrogradsovjeten på tågstationen, tillsammans med tusentals arbetare och matroser. I motsats till de förhoppningar om Lenins stöd och av vissa även deltagande i den provisoriska regeringen som uttrycktes i välkomsttalen svarade Lenin med en bomb: inte vår regering, inte vårt krig. Lenin deltog i slutet av den konferens med Moskvasovjeterna där Stalin och Kamenev några dagar tidigare röstat för den resolution om stöd till kriget som majoriteten – mensjevikerna och SR – hade lagt fram.
Lenin var i förkrossande minoritet inom sitt eget parti när han lade fram teserna. Detta faktum är i sig ett svar på förtalet att Lenin skulle ha styrt partiet diktatoriskt.
Pravdas redaktion skrev: ”Vad gäller kamrat Lenins allmänna schema så är det oacceptabelt för oss på så sätt, att det utgår ifrån antagandet att den borgerligt demokratiska revolutionen slutförts och räknar med en omedelbar omvandling av denna revolution till en socialistisk revolution”.
Förvirringen som rådde i partiet vid Lenins ankomst berodde på att bolsjevikernas perspektiv hittills varit att revolutionen skulle vara borgerlig, med tanke på Rysslands feodala efterblivenhet. Högerflygeln i partiet, baserad på vad som kallades ”gammelbolsjevikerna”, klarade inte av att omorientera sig till den nya situationen i landet. Att arbetarklassen skulle ta makten trodde de var en omöjlighet.
Sovjeterna och regeringen var två separata maktcentra med helt skilda klassintressen. Detta innebar att Ryssland befann sig i en ”dubbelmaktssituation”. Lenin insåg att den sjukliga ryska kapitalismen inte hade råd med någon stabil parlamentarisk regim. Risken var stor för en återkomst för tsarismen eller en militärregim – som general Kornilovs kuppförsök senare i augusti bevisade. I februarirevolutionen och i sovjeterna såg Lenin dock arbetarklassens styrka och möjligheten att ta revolutionen framåt.
Leo Trotskij hade dragit slutsatser om arbetarklassens roll i relation till den objektiva situationen i Ryssland redan under revolutionen 1905, då han ledde den första sovjeten i Petrograd och utvecklade sin teori om den ”permanenta revolutionen”. Till skillnad från de borgerliga revolutionerna i Frankrike och England under 1600- och 1700-talen menade Trotskij att den ryska borgarklassen både var för svag för att ta makten och dessutom var dess ekonomiska intressen sammanvuxna med tsarismen. Mest av allt var arbetarklassen borgarnas största rädsla och ett fortsatt tsarvälde blev därmed en garanti för deras egen makt.
Februarirevolutionen visade på arbetarklassens kapacitet och därmed förutsättningarna för socialismen. Lenin förespråkade inte att bolsjevikerna skulle gå till offensiv för att störta den provisoriska regeringen på en gång. Det skulle vara nödvändigt att ”tålmodigt förklara” ett socialistiskt program och vinna en majoritet för det i takt med att händelser, förräderier och besvikelser synliggjorde verkliga klassintressen och maktförhållanden.
Den 18 april (1 maj i vår kalender) meddelade utrikesministern Miljukov sina allierade krigsmakter om den provisoriska regeringens plan att invadera Konstantinopel, Armenien och Persien samt att dela Österrike och Turkiet. Två dagar senare svarade 30 000 beväpnade soldater med en demonstration mot invasionsplanerna genom Petrograd. Försök att linda in offensiven i paroller om ”krig för fred” fick inget gehör. Dessa så kallade aprildagar slutade med att Miljukov fick avgå. I takt med att mensjevikerna och SR tog över regeringen alltmer kom deras rätta färger att avslöjas i massornas ögon.
Revolutionens krav kom allt tydligare att bekämpas av dess självutnämnda regering: det avskaffade dödsstraffet återinfördes, nya krigslån togs istället för steg mot fred och självständighet åt förtryckta nationer, de välbärgade fortsatte att hamstra medan kraven på bröd åt de hungriga sopades undan. Kampen för genomförandet av revolutionens krav fortsatte däremot, som ordervägran på kasernerna och vägran att gå i strid i kampen för fred och att tusentals arbetare sågs lämna sina arbetsplatser efter åtta arbetade timmar i kampen för åtta timmars arbetsdag.
Lenin fick ta en hård strid för sina teser samt mot gamla scheman och dogmer. Allteftersom den borgerliga regeringen själv kom att bekräfta nödvändigheten av Lenins teser, och eftersom bolsjevikerna var ett genuint demokratiskt, verkligt arbetarparti med en bas på arbetsplatserna, kunde partiet utvecklas genom diskussionerna och genomföra en kursändring. Distrikt efter distrikt inom bolsjevikerna antog aprilteserna och slutligen även kongressen den 24 april, med undantag för förslaget att bilda en ny international.
En del av partiledningen teg utan att för det ha ändrat uppfattning. Däribland Stalin som senare kom att bli revolutionens dödgrävare.
Bolsjevikpartiet växte lavinartat under denna period, från drygt 8 000 medlemmar i februari till 79 000 i april och 200 000 i juni. Under revolutionens mognad
vann bolsjevikerna under höstenmajoritet i sovjeterna i hela Ryssland, vilket kom att leda till arbetarklassens maktövertagande i oktober.
General Ludendorff, tyskarnas ÖB, medgav själv i sina memoarer att beslutet att släppa Lenin genom Tyskland från sin exil i Schweiz var hans livs misstag: ”Jag kunde inte ana att den [ryska revolutionen] skulle vara dödsstöten för vår egen makt”.
Lenins aprilteser kom därefter att bli en brutal påminnelse för Stalin med tanke på hans position och roll vid denna avgörande vändning i revolutionen. Därför kom Stalin att begrava tesernas existens under den diktatur som följde efter Lenins död. I otaliga revolutionära situationer runtom i världen kom Stalin och hans efterföljare att förorda arbetarklassens ovillkorliga undergivenhet och stöd till borgerliga krafter med resultatet att revolutioner dränktes i blod. Byråkratin kom att förlöjliga teorin om den permanenta revolutionen som ”äventyrspolitik” samtidigt som de gjorde sig till falska talespersoner för den oktoberrevolution som i själva verket var den permanenta revolutionens främsta produkt.
Den 4 april föredrog Lenin sina förslag – aprilteserna – på bolsjevikernas konferens vilka i korthet var följande:
- Vår inställning till kriget är att det på grund av regeringens kapitalistiska karaktär förblir ett imperialistiskt rövarkrig. Även den ringaste eftergift åt ”den revolutionära försvarsvänligheten” är otillåten. Ett revolutionärt krig kan det revolutionära proletariatet endast gå med på om makten övergår i händerna på arbetarklassen och de till dem anslutna fattiga bönderna. I ett sådant krig finns inga landerövringar eller kapitalistiska intressen.
- Det säregna i det nuvarande läget i Ryssland består i övergången från revolutionens första etapp, som till följd av proletariatets otillräckliga klassmedvetenhet och organisation förde borgarklassen till makten, till dess andra etapp, som måste komma att lägga makten i händerna på proletariatet och de fattiga bondeskikten.
- Inget stöd åt den provisoriska regeringen. Hela falskheten i alla dess löften, särskilt ifråga om att avstå från annekteringar (landerövringar i kriget), måste klarläggas.
- Erkänn det faktum att vårt parti i de flesta arbetardeputerades sovjeter är i minoritet, en svag minoritet. Så länge vi befinner oss i minoritet kan vi bara tålmodigt och systematiskt kritisera massornas fel. Samtidigt propagerar vi för nödvändigheten av att hela statsmakten ska övergå till arbetardeputerades sovjeter (arbetarsovjeter).
- Inte en parlamentarisk republik utan en republik av arbetar-, lantarbetar- och bondesovjeter i hela landet, nedifrån och upp. Ersätt polisen, armén och ämbetsmannakåren med en allmän beväpning av folket. Alla tjänstemän ska vara valda och när som helst kunna avsättas och leva på en lön som inte överstiger en kvalificerad arbetares snittlön.
- All godsägarjord konfiskeras och storgodsen ombildas till mönsterjordbruk. All jord i landet nationaliseras: förfoganderätten över jorden tillkommer de lokala lantarbetar- och bondesovjeterna.
- Alla banker i landet sammansmältes omedelbart till en nationalbank som underställs sovjeternas kontroll.
- Det är inte vår omedelbara uppgift att ”införa” socialism utan endast att ofördröjligen ställa den samhälleliga produktionen och produkternas fördelning under kontroll av arbetarnas sovjeter.
- Uppgifter för partiet:
– omedelbar partikongress;
– en ändring av partiets program, framför allt vad gäller synen på imperialismen och det imperialistiska kriget, vad gäller förhållandet till staten och vårt krav på en ”kommunstat” (sovjetstat), och vad gäller ändring av det föråldrade minimiprogrammet;
– ändring av partiets namn från socialdemokratiskt till det kommunistiska partiet.
- För en ny international. Initiativ till att skapa en ny revolutionär international.
