Med brutal krigsföring mot oppositionen och dess fästen har Libyens Gaddafi lyckats klamra sig fast vid makten. Samtidigt växer revolten i Mellanöstern och Nordafrika, samt i andra delar av den afrikanska kontinenten.De senaste veckornas historiska omvälvningar i Mellanöstern och Nordafrika har gett besked om den väldiga kraft som masskampen besitter. Det var massorna själva som störtade diktaturerna i Tunisien och Egypten. Diktaturer som stöddes av såväl USA som EU. Masskampens kraft och revolutionens snabba spridning har skrämt och allvarligt oroat Västimperialismen.
När detta skrivs cirkulerar många motstridiga uppgifter om hur kampen utvecklas på slagfältet. Med allt intensivare strider i de östra delarna av Libyen och efter onsdagens kamp om kontrollen över Zawiyah, 5 mil från huvudstaden, går revolutionen in i en ny fas där nyckelfrågan blir: Hur erövra Tripoli?
Det är först under de senaste veckorna som Västimperialismen har dragit undan sitt stöd till Gaddafi. Om Väst skulle ingripa militärt i Libyen skulle det vara för att skydda sina intressen – säkra oljetillförseln och garantera ett fortsatt inflytande i Libyen med omnejd. Ett eventuellt militärt ingripande skulle vara ett led i imperialismens (USA och EU) försök att återta den makt och ställning man har förlorat till revolutionen i denna geostrategiskt så viktiga del av världen och begränsa protesrörelsernas strävan. ”En militär intervention riskerat att bli ett knivhugg rakt i hjärtat på de revolutioner som nu sveper över arabvärden”, som den brittiska tidningen Guardian påpekade den 2 mars.
Även om förhållandena är olika och det finns särdrag i varje lands revolutionära utveckling, är det slående hur protesterna har fött nya organisationer som åtminstone i embryonal form utgör början till en folkmakt i ordets egentliga mening.
Massornas självorganisering och beväpning är början till en rörelse som kan svepa undan de gamla regimerna samt bryta kapital- och jordägarnas makt.
Nästan i samma ögonblick som de libyska massorna reste sig började massorna organisera sig i olika kommittéer, som t ex Benghazis folkkommitté. (Det var morden på demonstranterna i Benghazi, landets näst största stad, som blev den gnista som tände revolutionen.) Liknande kommittéer sattes sedan upp i andra städer som befriades.
Dessa kommittéer måste, för-utom att se som sin uppgift att organisera ett folkförsvar, också beväpnas politiskt för att kunna samla till en avgörande slutstrid mot Gaddafi.
I Tunisien och Egypten var det främst kampen i huvudstäderna som fällde avgörandet och i det sistnämnda landet spelade arbetarklassen en avgörande roll för att till sist fälla Mubarak.
Det till ytan gigantiska Libyen hyser dock betydligt färre invånare än Kairo. I Libyen bor 6,3 miljoner invånare, varav 1,2 miljoner i Tripoli där Gaddafis terrorregim hittills har kunnat hindra att revolten fått momentum. Med hjälp av oljepengar har också Gaddafi kunnat köpa såväl fortsatt stöd från klanhövdingar som olika mördarband.
Dessutom har regimen ett fortsatt övertag i luften.
Detta har i sin tur gjort processen mer utdragen och i Libyen rasar nu ett inbördeskrig.
Det är omöjligt att förutse
hur utdragen kampen blir innan Gaddafi störtas. Den fortsatta utvecklingen kommer oundvikligen att präglas av både framgångar och bakslag, samtidigt som regimen tenderar att bli än mer isolerad och desperat.
I USA och Europa reser allt fler politiker, som mest gjort sig kända som krigshökar och välfärdsslaktare, krav på ett flygförbud över Libyen. En av dem är John McCain, republikanernas presidentkandidat 2008. Det är samme McCain som efterlyst än större upptrappning av USA:s krig i Afghanistan och vars parti vill skära bort 700 000 offentliga jobb.
Frågan om en flygförbudszon diskuterades i veckan av USA:s president Obama och Storbritanniens premiärminister Cameron, som bär huvudansvaret för kriget i Afghanistan. Det var inte mer än för några veckor sedan som Obama och Cameron blundade för Gaddafis brott.
Men ett flygförbud, liknande det som upprättades över irakiska Kurdistan, hindrar inte helikopteranfall och skulle med tan- ke på landets stora yta vara svårt att upprätthålla.
Revolutionens framtid avgörs av huruvida massorna kan öv-ervinna de stammotsättningar som finns och ytterligare splittra de väpnade styrkorna. Det kan bara göras om kampen för verklig demokrati också kopplas till de sociala frågorna – jobb, utbildning och välfärd.
Ett militärt ingripande från USA och EU skulle allvarligt försvaga bygget av den eniga kamprörelse som krävs för att erövra Tripoli, störta diktaturen och forma ett nytt Libyen efter massornas egna önskningar och behov.
Om ett internationellt deltagande i den väpnade kampen krävs måste detta först och främst sökas från de revolutionära rörelserna i Egypten och Tunisien.
Offensivs redaktion den 9 mars
