Björn Afzelius liv i Tusen bitar

2014-11-13 14:26:12


Tusen bitar är en sevärd rulle, enligt recensenten.

Björn Afzelius fick hela Sverige att sjunga och dansa till sina socialistiska och antiimperialistiska sånger. Historier om inspirationsresor till Latinamerika och Italien, kärleksaffärerna, föräldrarnas bortgång och turnélivet varvas genom filmen Tusen bitar och gav inspiration till hans omåttligt populära musik.

I filmen får vi följa Afzelius resor till ett Nicaragua i revolt, där Sandinisterna försöker att störta den av USA-imperialismen understödda Somoza-diktaturen. Det var även då han skrev sången Hälsning från Nicaragua. Tillsammans med sin vapendragare Mikael Wiehe turnerade han land och rike runt för att samla in en miljon kronor till Sandinisterna – en procent av de 100 miljoner kronorna som Somoza fick av USA som ett led i president Ronald Reagens globala antikommunistiska kampanj.
Kampen mot imperialismen och den svidande kritiken mot kapitalismen återges i många utav de sånger som Afzelius och hans band – Hoola Bandoola Band och Globetrotters –  spelade genom åren, däribland undertecknads personliga favorit Keops pyramid, som tyvärr inte är med i filmen.
Resorna till Kuba, tillsammans med Wiehe, gav ett politiskt uppvaknande. Inspirationen av kubanernas kampanda och solidaritet – som uttrycktes i sången Tankar i Havanna – förbyttes i samband med stalinismens kollaps mot en pessimism över hur den kubanska revolutionens nödvändighet och landvinningar hade degenererats till en ”ny diktatur”.

Afzelius liv, både i inspelningsstudion och utanför, var till viss del motsägelsefullt. Optimismen över de politiska omvälvningarna och kampen i Latinamerika varvades med sorgen över att hans mor övergav honom i ung ålder, när hon begick självmord. Allt detta kom att prägla hans musik.
Trots att han hyllats och upphöjts som en av de stora svenska stjärnorna på musikhimlen, framställs han stundtals som en amatör när hans sånger sågades och ratades på löpande band av hans bandkollegor. Han blev till exempel överväldigad över att Wiehe, för en gångs skull, godkände och till och med berömde en sång som han hade skrivit till deras gemensamma skiva.
I filmen berättar hans norske vän, artisten Åge Aleksandersen, att Afzelius tog det mycket hårt när musikkritikerna gjorde det till en vana att såga hans musik. Däremot stoltserade Afzelius gärna över att han sålde fler skivor än sin kompanjon och rival Wiehe och även fler än någon annan under den tiden.
Filmen porträtterar på ett förtjänstfullt sätt kontrasten i Afzelius liv mellan hans ständiga sökande efter en trygg och stilla tillvaro, exempelvis i hans bergiga smultronställe i italienska Ligurien, och hans stundtals turbulenta och kringflackande turnéliv.

Artistporträttet Tusen bitar – titulerad efter en av hans kändaste sånger – är långt ifrån en hyllnings­kavalkad. Afzelius framställs som en nedstämd och näst intill tråkig och något arrogant person för den som själv inte har följt honom. Å andra sidan var han utan tvekan en historisk musiker med ett sympatiskt rättvisepatos.
Filmen är absolut sevärd för oss som kämpar för och längtar efter ett annat samhälle. Tyvärr förblir viktiga delar om Afzelius livshistoria okända för den oinvigde. ■