Orättvisorna i världen är gigantiska, miljarder människor lever i fattigdom, under enorma umbäranden. Bara under de tre dagar som G8-toppmötet i Rostock ska pågå, kommer 120 000 människor att dö till följd av fattigdom och svält. Detta samtidigt som världen aldrig varit rikare och livet aldrig varit bättre för den lilla klick som äger industrier, storföretag och banker. Ledarna som träffas i Rostock representerar inte världens folk, utan världens multinationella företag.
G8 består av de ledande västmakterna. Förutom den enda kvarvarande stormakten USA deltar också Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Japan, Kanada, Italien och Ryssland. Eliten i dessa stater har tillsammans total makt över världens ekonomi och således även över hur världen ska styras. Det beror inte på att de har störst befolkning: endast 13 procent av världens invånare återfinns i G8-länderna.
Ekonomisk dominans
Det är den ekonomiska dominansen som gör G8 mäktigt. G8-länderna svarar för 65 procent av världens BNP (totala produktion), 79 procent av världens multinationella företag och 85 procent av alla patent. Dessutom dominerar dessa åtta andra internationella organ, som WTO och Världsbanken, där en dollar ger en röst. En del av dem kontrollerar också FN, genom vetorätten i FN:s säkerhetsråd.Allt det här visar att världen inte fungerar som en demokrati, styrd av majoriteten. I vår kapitalistiska världsordning styr vinstintressena och rika människor kan påverka betydligt mer än fattiga.
G8 har sina rötter i krisen i mitten av sjuttiotalet. Kapitalismen befann sig då i ekonomisk nedgång, delvis på grund av att kostnaderna för Vietnamkriget knäckt den amerikanska ekonomin. Tidigare hade stora delar av världens valutor varit knutna till USA-dollarn, och när detta system brakade ihop var krisen ett faktum. USA började tappa greppet, vilket också öppnade för ärkefienden Sovjet att stärka sina positioner. I detta läge slöt västmakterna upp bakom USA i vad som kom att bli G7.
Ganska snart utvecklade G8-gruppen en ny politik som markerade slutet på den keynesianska erans välfärdsreformer, som det ekonomiska uppsvinget efter andra världskriget skapat utrymme för. Men det utrymmet ströps av oljekriserna och fallande vinster. Politikerna kapitulerade snabbt och gav upp alla anspråk på att på politisk väg parera ekonomins svängningar för att säkra människors rätt till sjukvård, bostad och jobb. Allt detta skulle nu skötas av marknaden.
Nyliberalism
De ”reformer” som nu skapades var till just för att hjälpa kapitalismen på fötter. Privatiseringar, exempelvis av statlig egendom, och avregleringar av bland annat valutamarknader fick spekulationen att explodera. Nu kunde man plötsligt göra mer pengar på de pengar man redan hade. Denna politik, som kallas för nyliberalism, innebär att släppa marknaden helt fri, så att statens viktigaste syssla blir att se till så att denna frihet inte hindras.I kamp om makt och inflytande i den fattiga delen av världen, började nu rika oljestater och Världsbanken att låna ut pengar till fattiga länder och diktaturer med krav på marknadsanpassningar. Kraven fick ofta brutala resultat: eftersom ett krav var att exporten till varje pris måste hållas uppe, fortsatte också svältdrabbade länder att exportera sitt spannmål. De lån som diktaturer drog på sig på 80-talet får länderna betala ränta på än idag.
Lånen bidrog starkt till att dels försätta många länder i politisk tvångströja, eftersom lånen har politiska, nyliberala villkor, dels i konstant ekonomisk kris. Skyhöga räntekostnader har ofta tvingat länder att låna ännu mer pengar för att ha råd att betala räntorna. Trots att lånen tagits för att gynna västs multinationella storföretag så är det den offentliga sektorn i de länder som lånat pengarna som tvingas betala tillbaka skulderna. Dessa skuldberg kommer aldrig att gå att betala tillbaka, och de lån som Världsbanken och västmakterna gett upp hoppet om att få tillbaka, tvingas man nu delvis att avskriva för de allra fattigaste. Men det som skrivs av är bara toppen på isberget.
När Sovjet föll i början av 90-talet, blev Ryssland G7:s favoritprojekt. Efter en chockanpassning till marknadsekonomi fick Ryssland bli medlem och G7 blev G8. Sovjets fall innebar också att gruppen inte längre hade någon klar motståndare, och liberaler sa nu att kapitalismen avgått som segrare i den historiska kampen mellan kapitalism och planekonomi.
Sedan dess har högerpolitiken slaktat allt vad välfärd heter världen över. Marknader som tidigare varit reglerade avregleras, skatterna för de rika sänks, samtidigt som kostnaderna för fattiga ökar.
G8-mötet i Gleneagles i Skottland 2005 var historiskt, på flera sätt. Världsfattigdomen placerades högst upp på dagordningen på och ikring detta möte. För första gången fick de stora välgörenhetsgalorna ett politiskt budskap om de rika regeringarnas ansvar. De krävde att de rika nationerna skulle avskriva de fattiga ländernas lån och se till att inte människor svälter eller törstar ihjäl.
Denna rörelse spelade den brittiska Labourregeringen på. Med löften om fattigdomsbekämpning lyckades Tony Blair nästan skymma katastrofen i Irak. Men Blairs löften till trots fyllde 200 000 människor Edinburghs gator i protest mot honom och hans möte.
… men biståndet minskar
På samma sätt som FN hade satt upp milleniummål för att utrota fattigdomen, kom nu G8- ledarna med löften om att förpassa fattigdomen till historien. Man lovade att öka sitt samlade bistånd med 350 miljarder kronor per år till 2010. Verkligheten har hittills blivit den motsatta. Under förra året sjönk OECD-ländernas (de rikaste länderna) bistånd med 5,1 procent. USA som är världens största biståndsgivare minskade sitt bistånd med hela 20 procent. För att frisera dessa inte så uppmuntrande siffror har de rika länderna börjat räkna in skuldavskrivningar till Irak och Nigeria i biståndet, fastän de egentligen tillhör en annan post.De enorma skuldberg som fattiga länder är begravda under gör att de bidrag de får kommer att ätas upp av räntekostnader. De rika nationerna tar med ena handen för att senare ta tillbaka pengarna med den andra. Bidragen som betalas ut är dessutom ofta för att gynna givarlandets intressen och givarlandets företag.
Enorma resurser strömmar ut ur de fattiga länderna – utan att dessa rikedomar kommer befolkningen till del. I IMF:s låneavtal är just kraven på ökat inflöde av utländskt kapital och ökad export fortfarande en viktig del.
Det är möjligt att de fattiga länderna inte längre är kolonier, men de sitter kvar i en rävsax av förtryck och utsugning. Ett exempel är Nigeria, där människor svälter och miljontals lever i absolut fattigdom – trots att landet är världens åttonde oljeexportör. Oljepengarna kommer aldrig i närheten av befolkningen innan de strömmar ut ur landet.
För att lösa fattigdomsfrågan kommer det att krävas andra åtgärder än bara bistånd.
Att den rika världen har 95 procent av världens alla patent, drabbar den fattiga världen hårt. Det värsta exemplet är patent på medicin, där bland annat bristen på bromsmediciner för HIV och Aids kostar tusentals människor livet.
Denna medicin är fullt möjlig att producera till ett extremt mycket billigare pris, men det strider mot patentreglerna. Medicinen finns där men kommer inte till dem som behöver den, vilket är helt enligt marknadens kapitalistiska logik, som innebär att varor och tjänster produceras för att maximera vinsten, inte för att täcka behoven – även om det sker till pris av människors liv.
Den 4-7 juni kommer G8-ledarna att sammanträda i en liten kurort utanför Rostock. Denna träff är framför allt en maktdemonstration. Ledarna vill visa oss vanliga människor att allt är under kontroll och att de handskas med problemen, och att nyliberalism och kapitalism är vägen vi måste gå.
Dagordningen kommer att fokusera på hotet från klimatet, och det förväntas att steg för ett nytt internationellt samarbete efter Kyotoavtalet ska komma fram. Redan har Tyskland som är värd för mötet skärpt sina målsättningar.
Dessa ledares ord ekar dock tomt. De senaste åren har utsläppen fortsatt att öka, samtidigt som naturens förmåga att ta hand om växthusgaserna minskat. I snitt har utsläppen för de 40 industriländerna som skrivit på Kyotoavtalet ökat med 1,6 procent sedan 1990. Den största ökningen av utsläpp har dock inte varit i dessa länder, utan där tillverkningsindustrin växer starkast som i Kina och Indien.
USA, klimatboven
Den största klimatboven är fortfarande USA som släpper ut mest koldioxid per invånare.På G8-mötet vill makthavarna med sina handskakningar visa att de tar klimatproblemet på allvar, men de är själva maktlösa inför marknadens logik, där de billigaste produktionssätten kommer att konkurrera ut de mer dyrbara. Och att förstöra miljön kostar inga pengar.
Kostar pengar gör dock ett förändrat klimat – den summan räknar Nicholas Sterns (f d chefsekonom för Världsbanken) ut i en uppmärksammad rapport som kom i höstas.
När jordbruksmark förvandlas till öken, när floder inte längre når sina utlopp, när översvämningar dränker miljonstäder och när orkaner förstör infrastruktur kostar det enorma summor. Global uppvärmning kan i värsta fall enligt Sternrapporten kosta 51 biljoner kronor år 2050 och krympa världsekonomin med upp till 20 procent om ingenting görs. I storleksordning är det jämförbart med kostnaden för ett världskrig.
Dessa kostnader skulle leda till att den egentliga tillväxten skulle bli negativ, vilket skulle kasta världsekonomin in i en depression.
Klimatförändringarnas hemskaste konsekvenser är ändå inte de enorma ekonomiska kostnaderna, utan att de kommer att drabba jordens fattiga absolut hårdast. De som idag lever direkt av det jorden ger finns sällan med i några ekonomiska kalkyler, men de kommer att få betala med sina liv när deras levebröd försvinner. Hundratals miljoner människor kommer att få sina livsmiljöer förstörda under detta århundrade om trenden håller i sig.
G8-ledarnas försök att sätta en prislapp på miljöförstöringen; dels med utsläppsrättigheter, dels med miljöavgifter, har hittills inte lett någon vart. Utsläppsrätter har inte hindrat utsläppen från att öka och miljöavgifterna har istället dykt upp som en extra utgift på elräkningarna.
Att miljöfrågan kommer högst upp på dagordningen är ingen slump. Det är ett område där man än så länge kan gå ut och ge löften utan att det kostar särskilt mycket. Men huvudskälet är att det är en fråga som människor nu ställer allt hårdare krav på. Allt fler inser att detta är frågor som dessa ledare inte har något svar på.
De frågor G8-länderna väljer att sätta på dagordnignen, säger ingenting om vilka frågor som är viktigast. Hur vi ska se till att utrota fattigdomen så att de 40 000 människor som dog idag och alla andra dagar på grund av svält och brist på vatten ska klara sig, är en fråga som inte kommer upp. USA:s krig mot Irak kommer inte heller upp, trots att det är en av de mest akuta frågorna i världen. Hundratusentals människor har satt livet till i detta krig, och miljontals flyr nu landet. Irak har för USA blivit ett nytt Vietnam, ett krig som inte går att vinna. Ju fler amerikanska soldater som skickas dit, desto fler kommer hem i liksäckar. Detta krig har gjort George W Bush till USA:s mest hatade president genom tiderna. USA har världens största militära apparat med enorma utgifter som växer för varje år.
I övrigt så är de årliga G8-sammankomsterna mer av en ”pr-träff” än ett politiskt viktigt möte. Totalt är det 4 000 journalister som har anmält sig till Heiligendamm. Bilderna på handskakningar mellan dessa herrar och deras väl sammansatta uttalanden om miljöskydd och fattigdomsbekämpning kommer att kablas ut i världens medier. Vad som egentligen sägs bakom de låsta dörrarna är det ingen som vet då inga protokoll skrivs och ingen utomstående tillåts delta.
Makt till låns
Men också dessa till synes mäktiga makthavares makt är bara given dem till låns av de multinationella företagen som i slutändan gör som de själva vill.De globala problemen med miljöförstöring, svält och krig är inget som kapitalismen kan råda bot på. Kapitalismen är ett system som gynnar en liten elit på majoritetens bekostnad, de vinster som vårt samlade arbete skapar går till några få individers plånböcker. Resurser som idag går till krig och vapenrustning skulle räcka flera gånger om för att utrota världssvälten.
Joel Eriksson
