Den världsomfattande matkrisen

2008-05-07 13:02:29




Den 31 mars strömmade omkring 2 000 fattiga ut på gatorna i Cote D’Ivoire på Elfenbenskusten under ropen ”Vi är hungriga” och ”Det är för dyrt att leva”, i protest mot de ökande matpriserna och påfallande höga levnadskostnaderna.
Protesterna i Elfenbenskusten uttryckte på ett talande sätt misären hos de hundratals miljoner människor som har knuffats ännu djupare ner i fattigdom av den pågående globala matkrisen.

Under de senaste veckorna har det ägt rum protestmarscher i Senegal, Kamerun, Burkina Faso, Indonesien, Egypten, Filippinerna och i andra fattiga länder. Protesterna har talande nog fällt regeringen på Haiti.
Globalt sett har priserna på basvaror som vete, ris och majs stigit, vilket har lett till en generell matprisökning på 83 procent under de tre senaste åren, enligt Världsbanken.
Enligt Bloombergundersökningen, som gjordes mellan mars 2007 och mars 2008, har priset på majs gått upp med 31 procent, ris med 74 procent, soja med 87 procent och vete med 130 procent.
Och det finns inte någon ljusning i sikte; enligt Världsbankens prognoser förväntas matvarupriserna förbli höga under 2008 och 2009 för att sedan börja gå ner igen, men för de flesta matvaror kommer de sannolikt att ligga kvar en bra bit över 2004 års nivå fram till 2015. De fattiga kommer att tvingas fortsätta skinna sig in till bara benen för att ha råd med mat.

Ilskan växer

Det har inte ägt rum några protester i Nigeria, men under ytan på den synbart behärskade sociala stämningen kokar en växande vrede hos arbetarna och de fattiga massorna som har börjat vackla under det hårda trycket av höjda levnadskostnader.
Priserna på basvaror som socker, majsmjöl, vete och ris har ökat avsevärt under de senaste månaderna. Priset för 50 kilo ris har gått upp från 6 000 naira (300 kronor) i december 2007 till 10 000 naira (20 naira motsvarar 1 krona). Småbagarnas intresseförening har uppmärksammat att brödpriset gått upp med 25 procent fram till maj, en prisstegring som kommer mindre än ett år efter en lika stor tidigare uppgång.
Den genomsnittliga nigerianska familjen spenderar 73 procent av sin budget på mat och priset på en säck ris är redan nu högre än landets minimilön på 7 500 naira.
Arbetarorganisationerna måste nu omedelbart påbörja en seriös mobilisering för massaktioner bakom krav på löneökningar i nivå med inflationen och slopandet av alla handelsrestriktioner för matimport. Men sådana åtgärder får inte leda till ytterligare sänkningar av inkomsterna för landsbygdens fattiga. Arbetarrörelsen måste förhindra att eliten spelar ”söndra och härska” med städernas och landsbygdens arbetande befolkning. NLC, TUC och andra arbetarorganisationer måste kräva att tillräckliga ekonomiska medel anslås till jordbruket, under öppen demokratisk kontroll, för att kunna få till stånd en utveckling av den lokala matproduktionen.
Bankerna, utsäde och gödningsmedel måste förstatligas för att man ska kunna tillhandahålla billiga krediter och utrustning till bönderna. Detta kommer naturligtvis inte att accepteras av de plundrande eliter som hotar de existerande offentliga resurserna. Den fattigfientliga, nyliberala filosofi som ligger till grund för nedskärningar av statsutgifterna tillhandahåller verktygen för plundring.
Arbetarna och de fattiga massorna måste ersätta de korrupta kapitalistiska politikerna med en arbetar- och bonderegering som underställer de offentliga resurserna – i synnerhet de rekordhöga oljeintäkterna – demokratisk kontroll. Detta för att tillhandahålla en social infrastruktur och tillgodose basbehoven för alla.
Samtidigt som nigerianerna redan dignar under de skyhöga levnadskostnaderna, talar jordbruksministern, Sayyadi Abba Rumi, fortfarande om en ”omedelbart förestående ökning” av matvarupriserna. Detta betyder att sämre tider stundar för Nigerias arbetande massor.

Brist på ris

Nigeria importerar 80 procent av sin riskonsumtion. Det betyder att nigerianerna helt enkelt oundvikligen håller på att hamna ur askan i elden. Varför? Jo, därför att Thailand, Kina, Indien, Vietnam och andra länder Nigeria importerar sitt ris ifrån har infört exportrestriktioner för att säkra den egna tillgången.
Men hur har Nigeria, av vars befolkning uppskattningsvis 70 procent är verksamma på landsbygden, kunnat hamna i en sådan krissituation? Rumi ger oavsiktligt svaret: ”Nigeria har 74 miljoner hektar odlingsbar jord men endast 34 miljoner används … Det finns endast 30 000 traktorer i drift i Nigeria, […] som används av omkring 14 miljoner bondefamiljer som försörjer över 140 miljoner människor i landet. Detta ska ställas mot 4 miljoner traktorer i Indien.”
Nigeria håller redan på att förlora stora delar av sin odlingsbara jord på grund av miljöförstöring. Till detta ska läggas ytterligare ett obehagligt faktum. Småbönder svarar med sina ineffektiva och primitiva jordbruksmetoder för 80 procent av alla jordbruk i Nigeria.
Vem bär då skulden för eländet? Ordföranden för Nigerianska Risodlarförbundet, RIFAN, Abukakar Wodi, anklagade regeringen för att inte ta hänsyn till risimporttullen, som ska stödja utvecklingen av den lokala risproduktionen. Till denna fond har över 300 miljarder naira avsatts sedan 2003, men Wodi sa till This Day den 18 april att: ”Ingen talar om de pengarna eller om hur de ska användas för utveckling av jordbruket. Man är rädd för att pengarna kanske försvinner”.
Han avslöjade dessutom att ”Biståndsorganisationer som FAO, IFAD, Världsbanken, USAID och DFID bland andra under de senaste åtta åren har skjutit till över 600 miljarder naira till jordbruket, vilket inte har gett särskilt mycket effekt”.
Varenda del av den nigerianska ekonomin är en varhärd av korruption. Den pågående utredningen av några av den föregående administrationens transaktioner har bekräftat detta.

Bortslösade resurser

Representantshusets utlåtanden om matkrisen har i någon mån avslöjat vart resurserna till jordbruket normalt tar vägen. Samtidigt som han opponerade sig mot motionen för en tilläggsbudget till jordbrukssektorn för att tackla matkrisen, har en representantshusmedlem, Eta Enang, påpekat att uppskattningsvis 78 miljarder naira årligen har budgeterats till jordbruksstöd – utan resultat. Han sa dessutom att huvuddelen av pengarna aldrig nådde bönderna, utan gick till administrationskostnader eller till jordbruksforskning som inte gett några lösningar.
De årliga jordbruksanslagen är löjligt låga, i år 121 miljarder naira, eller omkring 7 procent av budgeten. Det är fortfarande mindre än Afrikanska Unionens rekommendation på 10 procent – redan det alldeles för lågt för att kunna åstadkomma några genomgripande förändringar. Dessutom missbrukas vanligen anslagen. Därför bör arbetarorganisationer inte endast kräva mer resurser till jordbruket utan också en demokratisk kontroll av de tillgängliga medlen.
Nigeria har fått in långt över 500 miljarder dollar på enbart råoljeförsäljningen sedan landet blev självständigt 1960, men kronisk korruption och en nyliberal ekonomisk filosofi har inneburit att en rad på varandra följande regeringar, i synnerhet från det sena 1970-talet och framåt, inte har spenderat de omfattande resurserna på att utveckla jordbruket och den sociala infrastrukturen för att säkerställa en produktiv ekonomi. Det mesta av dessa enorma resurser har plundrats av landets fullständigt hämningslösa styrande elit.
Liberaliseringen av handeln har också medfört att Nigeria och andra afrikanska länder är nettoimportörer av mat. För att få in utländsk valuta, antingen för att betala av på skulder eller – i mycket mindre utsträckning – utveckla den nationella ekonomin, uppmuntras afrikanska länder att koncentrera sig på produktion av avsalugrödor istället för basvaror.
Men dessa varor säljs till rekordlåga priser på grund av förhållningsorder från multinationella matvaruföretag som Nestlé, som översvämmar marknaderna med billiga, kraftigt subventionerade jordbruksprodukter från USA och Europa. Väst- och Centralafrika förlorar exempelvis årligen 250 miljoner dollar (ca 1,5 miljarder kronor) i intäkter från bomullexport på grund av USA:s jordbrukssubventioner, enligt en studie från Världsbanken.
Allt detta har påverkat jordbruksexportens utveckling i Afrika, vars andel av den globala jordbruksexporten sjunkit avsevärt; från 8 procent under tidsperioden 1971-1980 till 3,4 procent under tidsperioden 1991-2000.
Exportintäkterna räcker inte till att täcka matimportkostnaderna i de flesta afrikanska länder därför att exportpriserna inte har hållit jämna steg med basmatvarupriserna. De kan komma att tvingas in i ytterligare en omgång av skuldslaveri.
Världsbanken talar redan om att fördubbla jordbrukslånen till afrikanska länder från 400 miljoner till 800 miljoner dollar. Även om de är försåtliga fällor, är Världsbankslånen långsiktiga. Då kan lånen från de kommersiella bankerna vara mycket farligare. Den globala finansmarknadskrisen med påföljande kreditåtstramning kan ha inskränkt möjligheterna för Afrika att finansiera sin import genom lån, vilket är lite av en välsignelse för Afrikas fattiga. Deras skrupelfria ledare skulle nämligen inte ha dragit sig för att ta emot de dödliga dynamitlånen om de funnits tillgängliga – och därigenom kastat kontintenten ännu djupare ner i skuldsättningens avgrund.
Även om fattiga länder drabbas hårdast, betyder inte det att västländerna är immuna mot de snabbt ökande matpriserna. I till exempel USA, där den fattigaste femtedelen av hushållen spenderar 16 procent av sina inkomster på mat, har nästan alla basmatvarupriser procentuellt ökat med tvåsiffriga tal under det gångna året. Effekterna av höga matpriser slår särskilt hårt mot dem med lägst inkomster, enligt Business Week 14 april.
Tidningen skriver att varuhyllorna hos matnödhjälpsorgan runt om i landet gapar tomma, medan inströmningen av hungriga människor ökar.

Prisstegring trots överflöd

Ironiskt nog skjuter matpriserna inte i höjden under en period av brist, utan av överflöd. December 2007- och april 2008-numren av FAO-rapporten ”Skördeutsikterna och matsituationen” visar att världens grönsaksproduktion under 2007 uppgick till rekordhöga 2,1 miljarder ton, vilket var en uppgång på 4,6 procent jämfört med det föregående året. Detta års produktion beräknas öka med 2,6 procent till 2,16 miljarder ton.
Trots torka, översvämningar och andra följder av den globala växthuseffekten, ligger världens samlade grönsaksproduktion på en historisk rekordnivå.
Men när den största skörden i historien höjer matpriserna, finns det ett grundläggande problem: den kapitalistiska produktionen för vinst.
I jakten på alternativa, förnybara och miljövänligare energikällor – i synnerhet när råoljepriserna nu skjuter i höjden – vänder sig världskapitalismen till biobränslen. Detta har i stor utsträckning skett på bekostnad av säkrad tillgång till mat.
Trots att ökande efterfrågan på kött i Indien, Kina och på andra håll har gjort att en större andel grödor används till utfodring av boskap, är användandet av grödor till biobränslen en större anledning till de stigande matpriserna. De höga råoljepriserna ger en påslagseffekt på gödningsämnespriserna samt kostnaderna för produktion och distribution av mat, men också denna faktors påverkan på matpriserna är mindre än biobränsleproduktionens.
Världens produktion av grödor har ökat och de grödor som används som biobränslen har ökat mest. I december 2007 rapporterades en jätteskörd av majs i USA, vilken bidrog till att världens spannmålsskörd blev högre än förväntat. I USA och Europa används dock allt större andelar av majsskörden för tillverkning av etanol avsedd att användas som biobränsle.

Mer grödor till etanol

USA, världens största majsexportör, använder nu mer av sin majs till etanoltillverkning än vad man säljer utomlands.
Enligt IMF har den majsbaserade etanolproduktionen i USA under de tre senaste åren svarat för åtminstone hälften av världsefterfrågan på majs. En studie förutspår att hälften av USA:s majsskörd, vilken utgör cirka 40 procent av den gobala majsproduktionen, kommer att avdelas för etanolproduktion i slutet på 2008.
Det finns incitament för grödoproduktion för etanoltillverkning i USA och Europa. Inom EU undantar de flesta länder biobränslen från delar av bränslebeskattningar och lägger på ett tullpåslag för importerad etanol. USA:s etanolsubventioner uppgår till 6 miljarder dollar per år.
Till följd av de enorma vinster som är förknippade med hög efterfrågan på majs lockas många bönder till majsodling på andra matgrödors bekostnad. Med mindre mark tillgängligt för exempelvis vete, ris och sojabönor, uppstår brist på spannmålsgrödor och priserna går upp. Etanolproduktionen har också lett till ökande kostnader för boskap, vilka utfodras med majsrestprodukter.
Samtidigt har biobränslena inte kunnat lösa energikrisen och de har inte heller potentialen att göra det, eftersom det går åt mer energi när etanol tillverkas än när den förbränns.

Små utsläppsminskningar

Ändå håller världskapitalismen fast vid biobränsleproduktionen på svårartad bekostnad av mänsklighetens grundläggande behov av mat.
Enligt Världsbanken kan den mängd spannmål som krävs för att tanka en stadsjeep full med etanolbränsle hålla en person med mat för ett år framåt!
Inte ens argumentet om miljövänligare energi för att minska växthuseffekten håller måttet; majsbaserad etanol ger endast en liten minskning av växthusgasutsläppen i jämförelse med de fossila bränslena.
De explosiva matprisstegringarna, som ytterligare späs på av kapitalistiska spekulanter, har skapat ytterligare ett kapitel i historien om världskapitalismens kris. Redan nu ser vissa analytiker en ny stor depression lura i skuggorna.
När krisen slår ännu hårdare kommer de fattiga som protesterar på gatorna att få sällskap av ännu fler som ifrågasätter kapitalismens förmåga att möta grundläggande behov som mat, jobb och anständiga bostäder. Somliga protester kommer att växa till att hota regeringar, precis som protesterna i Haiti fällde landets premiärminister. Men ingen förändring kommer att betyda en grundläggande lösning så länge den håller sig inom kapitalismens ramar. En invånare på Nya Guinea berättade för IRIN 1 april 2008 att sedan regeringen upphävt bränslesubventionerna; ”Trodde vi att det var [president] Conté som var roten till våra problem och med utnämnandet av [premiärminister] Kouyaté skulle allt ordna sig. Dessvärre fick vi inse att ingen av dem kan erbjuda lycka”. Nya Guineas regering sa att den var tvungen att slopa subventionerna för att det var ett villkor från Internationella valutafonden (IMF) för att man skulle få framtida lån.

Kapitalismen hotad

Världskapitalismens strateger har redan börjat se att matkrisen ställer deras kortsiktiga tänkande om”vinst till varje pris” inför stora problem. IMF:s generaldirektör, Dominique Strauss-Kahn, har slagit larm: ”Som vi vet är lärdomarna från det förflutna att sådana här frågor ibland slutar med krig”. Detta krig är inte det slags krig som utkämpas mellan olika delar av kapitalistklassen, utan det slags krig som utkämpas av de fattiga arbetande massorna och som riktar sig mot själva fundamenten för det system som tar maten, livets grundläggande nödvändighet, ur deras munnar.
De två största händelserna i historien, den franska och den ryska revolutionen, utlöstes av matkriser. Minnet av detta är en mardröm för den globala kapitalismens bastioner.

Peluola Adewale
DSM (CWI Nigeria)

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!