Det bittra arvet från Margeret Thatcher

Artikel i Offensiv // av Mike Forster, Socialist Alternative (ISA England, Wales & Skottland)

För trettio år sedan avgick Margaret Thatcher efter 11 år som brittisk premiärminister med tårar i ögonen. Som en pionjär för nyliberalismen kämpade hon för sin klass intressen, de rika, medan arbetarklassen kom att hata henne så mycket att många firade hennes död.

Den 28 november 1990 avgick Thatcher som ledare för Tories (motsvarande Moderaterna) och därmed också som premiärminister för Storbritannien. Hon tvingades bort av en kabinettkupp och insåg att hon inte skulle klara sig vid en eventuell utmaning om ledarskapet.
Hennes avgång markerade slutet på ett styre som helt hade förändrat den brittiska och internationella politiken. Det blev också enorma firanden i arbetarklassområden, som hade lidit mycket av hennes brutala politik. Det skulle dock dröja sju år innan Tories till slut miste makten. Thatchers rykte och arv har lämnat djupa ärr i hela det brittiska samhället som känns av än idag.

Thatchers antiarbetarklassregering var en biprodukt av den långsamma nedgången för den brittiska kapitalismen från 1900-talets början, men som accelererades av efterkrigsrecessionen under 1970-talet. Labour (motsvarande Socialdemokraterna) satt vid makten 1972-1979, men var under den perioden den första kapitalistiska ekonomin som vek sig för Internationella valutafondens (IMF) krav på att skära i de offentliga finanserna, införa lönerestriktioner och begränsa fackens makt.

Attackerna på jobb och offentlig sektor ledde till de ökända ”smutsiga jobb”-strejkerna under 1978, med utdragna och koordinerade strejker från några av de lägst betalda arbetarna – däribland vårdpersonal, dödgrävare och byggnadsarbetare – mot den antifackliga politiken som Callaghans Labourregering stod för.
Resultatet blev att många arbetare tappade förtroendet för Labour, vilket ledde till att Tories med knapp marginal vann valet 1979 och förde fram Storbritanniens första kvinnliga premiärminister till makten.

Det finns många myter kring Thatchers tid vid makten, varav en är att hon hade ett stort offentligt stöd. Inom bara ett år var hon redan den mest impopulära premiärministern någonsin.
Arbetslösheten växte stort under hennes styre; från 1,5 miljoner till 3,5 miljoner 1984. Hon hävdade att hon dämpade inflationen, men även om den var över 20 procent när hon kom till makten låg den för det mesta mellan 5-10 procent under hennes ämbetstid.

Fackföreningsrörelsen anordnade massprotester mot hennes styre som samlade hundratusentals, och Labour kallade faktiskt till demonstrationer i Liverpool, Glasgow, Cardiff och London som gjorde att en miljon gick ut på gatorna.
En stämning av motstånd och trots låg i luften. Upplopp bröt ut i Bristol, London och Liverpool mot den rasistiska polisen och att det i nedgångna innerstadsområden fanns en enorm arbetslöshet.

Thatchers innersta cirkel, som representerade den brittiska härskande eliten, hade ändrat kurs ekonomiskt. De övergav konsensuspolitiken och införde stränga monetaristiska doktriner – föregångaren till nyliberalismen. De förespråkade att krympa den offentliga sektorn och avveckla tung industri till förmån för finansiell marknadsorientering.
Detta var en approach som gick emot hela den brittiska kapitalismens historia, som hade blivit en stormakt genom tillverkning och industriell utveckling. När Thatcher kom till makten stod tillverkning för 40 procent av BNP, som sedan föll dramatiskt under 1980-talet och fram till idag, då den endast står för 10 procent av BNP.

Offentliga utgifter sjönk från 44 procent av BNP till blott 39 procent när hon avgick. Istället blev det skattesänkningar och påtvingat beroende av finansmarknaderna.
Tories avskaffade valutakontrollen och utländskt kapital började flöda in till Londons finansdistrikt. Thatcher fullbordade denna revolution när Londonbörsen avreglerades 1986 och blev ett av de största finansiella centrumen för spekulation och vinstjakt i hela världen.
Även om denna ”Big Bang” orsakade stora illusioner i att välstånd skapas på börsen öppnade det i verkligheten vägen för finanskraschen 2007-09. Finansmarknaden blev uppblåst av skulder och spekulation.

Marxister varnade då för att Thatcher sådde fröna till en stor katastrof. Trots att det tog lång tid har kraschen 2007-09 och dagens djupa recession sina rötter i Thatchers monetära experiment.
Denna ”berika er”-mentalitet uppmuntrades av Thatcher, tydligt på bekostnad av de fattigaste i samhället. En ny brutal och hjärtlös ideologi drevs på av Thatcher, som ledde till att hon uttalade att ”det finns inget som heter samhället”.
Dessa idéer har visat sig vara tomt och ihåligt nonsens. När mänskligheten mötte covid-19-pandemin har arbetarklassen gått samman i en rörande uppvisning av solidaritet och samarbete.
Thatchers politik ödelade arbetarklassområden och hon var på väg mot en valkatastrof redan 1982, men historien gav henne en chans att spela ut det nationalistiska kortet när Argentina invaderade Falklandsöarna samma år.

Thatcher tog en risk när hon valde att skicka en krigsarmada för att ”befria” folket på Falklandsöarna från deras militärdiktator, president Galtieri. Men Galtieris unga värnpliktsarmé var ingen match för den överlägsna luftstyrkan, och när Thatcher beordrade sänkningen av det flyende argentinska krigsskeppet Belgrano och 700 miste livet var segern klar.
I själva verket var Thatchers framtid helt knuten till en militär seger och hon såg den brutala sänkningen av Belgrano som nödvändigt. Att de argentinska trupperna gav upp gav Thatcher titeln Järnladyn. I det efterföljande valet klädde hon sig i den brittiska flaggan och svepte bort Labours sorgliga ledare Michael Foot, och vann en ny mandatperiod. 

Under tidigt 1980-tal genomgick Labour något av en förvandling. Vänsterflygeln var på uppgång och medlemskapet växte snabbt. Vänsterns fackliga ledare och aktivister tvingade igenom automatiska omval av parlamentsledamöter, så att medlemmarna kunde kontrollera vilka deras kandidater skulle vara, och andra åtgärder för att kontrollen över partibeslut skulle ligga i partikonferensens (kongressens) händer.
Vänsterns frontfigur Tony Benn uppmanade till att bygga Labour som ett socialistiskt massparti och ställde upp som vice ordförande för partiet. Med knapp marginal förlorade han på partikonferensen 1981.

Kort därefter övergav fyra parlamentsledamöter Labour för att bilda ett nytt parti (Socialdemokratiska partiet, som leddes av ”de fyras gäng” som de blev kända som). Denna kalkylerade manöver, som var designad för att underminera vänstern, splittrade också Labourrösterna i valet 1983 och gav Thatcher en 144-mandats majoritet.
Vi har sett liknande förräderi av dagens högerflygel som medvetet underminerade Corbyn i valet 2017 och visade att de föredrar en Toryregering framför en vänsterledd Labourregering.

Gruvarbetarstrejken. Foto: Wikimedia Commons

Thatcher hade siktet inställt på att utmana den mäktiga brittiska fackföreningsrörelsen. Tories hade aldrig glömt förödmjukelsen från gruvarbetarna 1972 och 1974, där två framgångsrika strejker tvingade Tories på reträtt.
År 1974 kallade dåvarande Toryledaren Eward Heath till val mitt under strejken, vilket reste frågan ”vilka styr landet, regeringen eller gruvarbetarna?”. Resultatet blev en Labourseger och Tories sparkades bort från makten.
Thatchers ökända kabinettmedlem, Nicholas Ridley, hade utarbetat en plan för hur gruvarbetarna kunde besegras om det blev en till strejk. Hans hemliga plan stöddes av Thatcher, där det ingick att rekrytera nationella strejkbrytarpoliser, lagra kol, rekrytera strejkbrytande lastbilschaufförer, dra tillbaka alla förmåner för de strejkande, och ge regeringen mer antifacklig makt.
Tories provocerade fram en strejk 1984 genom att hota med att stänga flera gruvor, och en årslång strejk tog sin början. Detta var en av de bittraste perioderna av klasskamp i Storbritanniens efterkrigshistoria.

Den härskande klassen ville besegra Storbritanniens mäktigaste fack, NUM (Nationella gruvarbetarfacket), som vid den tidpunkten korrekt beskrevs av Militant (föregångaren till dagens Socialist Alternative) som ”ett inbördeskrig utan kulor”.

Utfallet av strejken blev ett tragiskt nederlag för gruvarbetarna, men en seger för NUM skulle ha förändrat historiens gång till arbetarklassens fördel. Därför är det desto mer tragiskt att både Labours och fackföreningarnas ledare tittade på och tillät den brittiska staten att tillfoga arbetarklassen detta fruktansvärda slag.
Dåvarande Labourledaren Neil Kinnock fördömde strejkvaktskedjornas ”våld” och vägrade stödja deras kamp. Uppmaningar till strejkaktioner från TUC (brittiska LO) viftades på samma sätt bort av dess ledare, Norman Willis, och gruvarbetarna fick kämpa ensamma.

Trots detta var gruvarbetarna nära seger; Thatcher avslöjade senare att hon hade sökt efter en väg ut när strejken blåstes av. Gruvarbetarna återgick till jobbet utan avtal. Thatcher slösade ingen tid på att förstöra industrin: en arbetsstyrka på 230 000 reducerades till mindre än 4 000 idag.
Vad som följde var stora nederlag för andra stora industriarbetsplatser och fack: hamn-, bil-, stål-, tryckeri- och ingenjörsarbetare fick se stängda fabriker eller privatiseringar, ibland efter korta, bittra strejker. Arbetslösheten steg från 5,3 procent till 11,4 procent i mitten av 1980-talet.

Antalet arbetare på sjukpenning fördubblades till 1,6 miljoner, vilket dolde en arbetslöshetssiffra på närmare 20 procent. Tre miljoner tillverkningsjobb försvann i norra delen av landet.
Den fackliga anslutningsgraden sjönk från dess topp på 13,2 miljoner medlemmar till en rekordlåg nivå kring 1980-talets slut på 7 miljoner, och sjönk än mer under 1990-talet. Fattigdomsnivån ökade markant: Medan de rikaste 10 procenten såg sina inkomster öka med 35 procent föll inkomsterna samtidigt för de fattigaste skikten och antalet barn i fattigdom hade ökat från 1,7 miljoner till 3,3 miljoner när Thatcher avgick.
Det är inte undra på att tusentals arbetare firade hela dagen lång när Thatcher dog 2013. Hon lämnade ett bittert arv av trasiga hem, samhällen och familjer efter sig, ett ärr som aldrig har läkt.

Thatcher gick också i krig mot Labourstyrda kommuner, där hon skar ner på summan som kommuner fick från centralregeringen och införde spärrar på hur mycket de fick samla in lokalt. Det innebar att kommunerna antingen var tvungna att utmana hennes attacker eller göra hennes smutsjobb med nedskärningar och skattehöjningar – eller både och.
Från början gick en imponerande enad front av 20 Labourstyrda kommuner ihop för att vägra Torynedskärningarna. Det var till och med massprotester vid stadshusen som kallades till av fullmäktigeledare som David Blunkett i Sheffield som då sågs som en ledande eldsjäl inom vänstern.
Dock kapitulerade de en efter en efter juridiska hot och krav från Labours nationella ledning att ”rätta in sig i ledet”, och valde att sätta ”lagliga” budgetar vilket naturligtvis innebar nedskärningar.

Socialistledda Liverpools kommunfullmäktige härdade ut och vägrade vika sig. I skarp kontrast till andra fullmäktigen trotsade de Tories och antog ”olagliga” budgetar utifrån behoven. Deras trots och tydliga kampvilja fick ett enormt stöd av arbetarklassen i Liverpool, som slöt upp i uppmaningarna till protester och strejker när fullmäktige kallade på dem.
Än mer imponerande gick Labours röstsiffror upp varje år sedan början av kampen 1981, när Militants medlemmar tog över styret av fullmäktige. Thatchers regering backade 1984 och gav kommunfullmäktige ekonomiskt stöd för att fullborda deras bostads- och jobbskaparprogram utan skattehöjningar och nedskärningar. Liverpool visade att Thatcher kunde besegras av ett beslutsamt och militant motstånd.

Lärdomen gick tyvärr förlorad av den nya Labourledningen bestående av Neil Kinnock och Roy Hattersley som lanserade en utdragen och skamlig häxjakt mot Liverpools fullmäktigeledare på Labours partikonferens 1985. Detta blev en rejäl vattendelare i Labours historia.
Attackerna mot Labours marxistiska flygel stannade inte där. Bit för bit skars framstegen som vänstern inom Labour hade vunnit bort, fram till 1990-talet när Tony Blair 1998 utlyste att han nu ledde det ”Nya Labour”.
En effektiv opposition mot Thatchers kontrarevolution tämjdes därmed och hon lyckades gå vidare med ytterligare attacker mot arbetarklassen.

Efter att hon lämnade sitt ämbete frågades hon vad hennes största framgång var och utan att tveka svarade hon ”Nya Labour”. Det var inte förvånande att hon var den första att bjudas in till Downing Street av Tony Blair när han vann valet 1997.
Thatcher var också ansvarig för utbredd privatisering av olika sektorer. Nyckelindustrier som hade varit i offentlig ägo såldes till den privata sektorn, däribland gas- och el, telekom, olja, flyg, stål, bensin, vatten, med mera. Annat såldes ut under John Majors regering (Toryregeringen 1990-1997). Denna obscena utförsäljning innebar en enorm förskjutning av tillgångar från offentlig sektor till de rika. Det gjordes sällskap av en fasansfull utförsäljning av allmännyttan för att skapa vad Thatcher kallade för en ”egendomsägande demokrati”.

Genom hela 1980-talet införde hon lagar som gav hyresgäster möjlighet att köpa sina hem– en miljon hem försvann från offentliga sektorn och ökade antalet bostadsägare från 10,2 miljoner 1981 till 13,4 miljoner i slutet av 1980-talet.
Detta gav henne ett tillfälligt stöd från vissa före detta Labourväljare som gick på illusionen om värdeskapande bostäder, men den snabba höjningen av bostadspriser och räntenivåerna genom årtiondet knuffade bort de flesta från marknaden. Arvet av denna motbjudande lagstiftning ses nu i den enorma ökningen av antalet hemlösa och rekordlåga nivåer av statligt subventionerade bostäder [social housing].

Thatcher lyckades säkra en tredje mandatperiod 1987 i svallvågorna av en tillfällig ekonomisk uppgång förstärkt av krediter och skulder, som skapade illusioner om ökad levnadsstandard. I verkligheten kände en stor del av arbetarklassen inte av denna ”uppgång”, men Neil Kinnocks förfärliga ledarskap för Labour gav Tories det politiska utrymmet att återigen vinna valet.
Thatcher blev överdrivet självsäker i sin sista mandatperiod. Hon gjorde misstaget att analysera stämningen bland massornas genom deras intetsägande ledning. Hon införde en ny skatt (poll tax), en orättvis och ojämlik skatt på varje hushåll oavsett inkomst. Poll Tax skulle ersätta den lokala fastighetsskatten som baserades på ens inkomst och värdet på huset. Det var en direkt attack på arbetarnas levnadsstandard som de inte hade råd med.

Den demoraliserade Labour- och fackföreningsledningen rasade mot den ojämlika skatten, men erbjöd inget kampalternativ. Bara Militant, lojal till sin klass, förespråkade en massiv vägra betala-kampanj. Vi visste att det fanns ett sjudande missnöje som lätt kunde spilla över och att motståndet kunde samlas kring att bekämpa denna skatt.
Thatchers andra misstag var att använda Skottland som försökskanin, där Poll Tax infördes ett år i förväg. Genom dörrknackning byggde anti-Poll Tax-aktivister stora föreningar mot skatten i varje område. Fönsteraffischer med texten ”Ingen Poll Tax här” fanns överallt.
När skatten blev lag i Skottland hade en miljon vägrat betala den, vilket gjorde det omöjligt att samla in skatten. Men Thatcher fortsatte och resultatet blev att 14 miljoner vägrade betala i England och Wales, vilket kulminerade i enorma samtidiga demonstrationer i Glasgow och London den 31 mars 1990.

Antalet som vägrade betala fortsatte att stiga under året och skapade kaos kommunernas budgetar. Skatten hade helt misslyckats, vilket ledde till att ledande Torymedlemmar till sist vågade se till att Thatcher avgick i slutet av året.
Andra arv från Thatcher var att uppmuntra till fientlighet och misstänksamhet mot EU.
Thatcher var en skapelse av sin tid, lika fruktad som hon var avskydd. Vi studerar denna period eftersom den är rik på lärdomar, främst hur en organiserad socialistisk styrka kunde åsamka henne nederlag. När vi allt för ofta hör att högerledare eller diktatorer är allsmäktiga bör vi minnas hur Järnladyn tvingades på reträtt.

När arbetare är inspirerade och leds med självförtroende kommer de alltid att kämpa och kan vinna segrar, som vi till exempel ser i Seattle. Tyvärr skapade Thatcher stor misär och nöd för miljontals arbetande och satte en ny kurs för det brittiska samhället som vi aldrig kan glömma.

Även om hon hyllas av trogna Toriesanhängare idag har hennes politik också berett vägen för stora splittringar inom högerpartier i hela Europa och lagt grunden för den kris i ekonomin vi ser idag. Thatchers tid vid makten beredde i verkligheten vägen för en enorm nedgång för den brittiska kapitalismen, och med den Torypartiet. ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!