EU-toppmötet och klimathotet

2008-03-26 13:30:25




Klimathotet skulle vara den viktigaste frågan på EU:s toppmöte i Bryssel den 13-14 mars. Men när röken lagt sig och politikerna tagit sina limousiner till flyget var slutresultatet istället nya löften om att ”skydda” de energislösande storföretagen.

Sedan USA under president George W Bush hoppat av Kyotoavtalet om minskade utsläpp av växthusgaser har EU-topparna framställt sig som de främsta miljövännerna. Sanningen är dock att EU:s målsättningar och handel med utsläppsrätter dels är ett spel för gallerierna, dels ett sätt att skapa nya marknader för EU:s företag. De åtgärder som beslutats har inga möjligheter att stoppa klimathotet.
EU:s officiella linje är att den kapitalistiska marknaden ska rädda klimatet. Nu ”får tusentals företag i EU nya affärsmöjligheter”, skrev EU-topparna i sitt pressmeddelande efter toppmötet i Bryssel. ”Klimatet kan bli EU:s vinstmaskin”, utropade statsminister Fredrik Reinfeldt och EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso i en debattartikel en månad tidigare (SvD den 14 februari).
EU-kommissionen föreslog ifjol att EU-länderna fram till 2020 ska ha minskat utsläppen med 20 procent. Auktioner av utsläppsrätter ska ersätta den tidigare fördelningen som skett via regeringarna i varje land. Detta godkändes av regeringscheferna på mötet i mars, men först efter ytterligare urvattning av förslagen.

Bilindustrin

Tysklands förbundskansler Angela Merkel deklarerade inför toppmötet att hon skulle företräda den tyska bilindustrin. Resultatet blev att storföretag inom t ex bil- och stålindustrin slipper köpa utsläppsrätter på auktion och istället får dem utdelade. Vilka företag som ska undantas är dock inte klart och kommer att leda till nya motsättningar inom EU. Systemet ska inte börja gälla förrän år 2013.
Tidigare i år har flygbolagen pressat EU till ett mycket tamt beslut, att utsläppen ska stanna på samma nivå som 2004-2006. Miljöorganisationer har protesterat och t o m EU-parlamentet krävde att bolagen skulle tvingas betala minst det dubbla mot EU-regeringarnas förslag. Detta på grund av att utsläpp högt uppe i atmosfären är mycket skadligare än utsläpp från fabriker.
Bland EU:s målsättningar till år 2020 ingår också att 20 procent av energiförbrukningen ska vara förnyelsebar och att biobränslen ska stå för 10 procent av transporterna. Samtidigt genomförs också den ”liberalisering av energisektorn” som till stora delar redan finns i Sverige, med avreglerad elmarknad och högre priser som resultat. EU betonar också att målsättningarna kommer att ”minska dyr import av olja och gas”.
EU-topparnas propaganda är en slags EU-chauvinism, som betonar att EU tar klimathotet på större allvar än andra, men också tjänar på det. Europafacket välkomnade typiskt nog besluten och lade till ett krav på skatt på import från länder med mindre klimatkrav.
Alla sitter dock inte i samma båt, det är EU:s storföretag som är vinnarna. Målet med EU:s program är att ”ge Europa en stark plats i globaliseringen … främja ett företagsvänligt klimat och förverkliga en ’femte frihet’, fri rörlighet för kunskap.”
EU utnyttjar inte ens all den teknik som idag finns för att minska utsläppen. EU säger nämligen att man klarar att minska utsläppen med 30 procent (istället för beslutade 20) – men bara om andra industriländer följer efter.
Med detta bud förbereder sig EU för det globala klimattoppmötet i Köpenhamn i december 2009, då politikerna ska förhandla om en fortsättning efter Kyotoavtalet.

Kyotoavtalet

Kyotoavtalet gäller under ytterligare fem år (2008-2012) och går ut på att utsläppen av växthusgaser (främst koldioxid, metan, kvävedioxid och ozon) år 2012 ska vara 5 procent lägre än år 1990. 172 länders regeringar har skrivit under avtalet. EU satte ett eget mål på att minska med 8 procent.
I Kyoto ingick flera möjligheter till handel med utsläpp, t ex CDM-krediter, som är FN-projekt för att minska utsläppen i utvecklingsländer, till exempel plantering av skog för att binda upp koldioxid. Företag kan också köpa utsläppsrätter i andra länder.
Enligt EU-kommissionen ska intäkterna från utsläppshandeln år 2020 vara 50 miljarder euro (nästan 500 miljarder kronor).
EU har ett eget system för utsläppshandel för koldioxid, ETS. Varje utsläppsrätt ska motsvara ett ton koldioxid (CO2). Regeringarna har fördelat dessa rättigheter till drygt 10 000 industrier och kraftverk inom EU, som tillsammans står för hälften av alla utsläpp. Resten kommer från transporter, jordbruk, byggindustrin m m. Utsläppsrätterna kan säljas vidare av de industrier som inte behöver sina till andra företag eller till personer som behöver dem.
Inom EU har utsläppsrätterna dock fördelats minst sagt frikostigt – utsläppsföretagen har fått mer än de behövde. Priset på utsläppsrätter rasade från 30 till 1 euro.
Det finns inga bevis på att utsläppsrätterna har gett några resultat. De som har köpt Svenska Naturskyddsföreningens utsläppsrätter för 350 kronor får ingen verklig garanti att detta har minskat utsläppen från någon fabrik. På motsvarande sätt saknas varje form av mätning av minskade utsläpp hos företag som köpt utsläppsrätter i till exempel Indien.
Utöver bindande krav på energikrävande industrier finns frivilliga utsläppsrätter att köpa inom EU. Även denna marknad är en miljardindustri. Oljebolaget Statoil är en av försäljarna av frivilliga utsläppsrätter i Sverige. Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) säljer frivilliga utsläppsrätter till privatpersoner och företag.
Många storföretag skryter idag med att de är ”klimatneutrala”, d v s att de betalat extra för sina utsläpp. Det handlar t ex om ökända klimatbovar som bilindustrin och flygbolag. För företag kostar det 247 kronor per ton koldioxid att bli ”klimatneutrala” via Statoils försäljning av utsläppsrätter.
EU har långt kvar till sina mål. Vid årsskiftet 2005-06 var utsläppen 1,5 procent lägre än 1990, att jämföra med EU:s mål på att minska med 8 procent till 2012.
Det finns heller inga bevis för att minskningen är ett resultat av EU:s politik, och inte av dels ny teknik, dels utflyttning av företag till länder utanför EU.
EU, med 7,39 procent av jordens befolkning, står för omkring 14 procent av de globala utsläppen. EU-företag och -handel står dock för stora utsläpp även i andra delar av världen. Kapitalister och politiker kommer aldrig att kunna stoppa klimathotet. Allt snabbare och större vinster är deras drivkraft. Och även om de skulle inse hotets allvar gör deras inbördes konkurrens att de aldrig kan enas.

Vad är alternativet?

Amazonas, Arktis och Golfströmmen är hotade, liksom en majoritet av jordens djur- och växtarter. Detta extrema hot ställer frågan om vilken kraft och vilket program som kan stoppa klimathotet. Vad svarar vänstern idag?
Tidningen Arbetaren, som ges ut av syndikalisterna/SAC, har en ambitiös klimatblogg. I ett av många inlägg skriver Rikard Warlenius:
”Men vad världen behöver är en total omställning, och det kommer inget land, ingen region, ingen stad göra på egen hand, för såsom den globala kapitalismen fungerar skulle det innebära självmord. Alltså tror jag att det behövs radikala, internationella överenskommelser om utsläppsminskningar, helst utformade som M&U.”
Det stämmer att inget kapitalistiskt land kommer att genomföra en total omställning på egen hand, eftersom kapitalismen som system bygger på konkurrens som drivkraft.
Därför är det ytterligt naivt att samtidigt tro att världens kapitalistiska regeringar skulle kunna samlas kring ”radikala, internationella överenskommelser”. Särskilt M&U, som betyder att de utvecklade kapitalistiska staterna ska minska (M) för att utjämna (U) villkoren mellan fattiga och rika delar av världen.
Andreas Malm, som också skriver i Arbetaren, varnar i sin förtjänstfulla bok Det är vår bestämda uppfattning … för de apokalyptiska konsekvenserna av ”business-as-usual”, d v s att fortsätta som hittills:
”Krossa business-as-usual. Det finns inga fysiska, biologiska, genetiska skäl till att business-as-usual fortsätter…”. En drastisk omläggning ”måste ske nu. Ingen politiker säger detta.” (sid 243).
Trots att Malm uppmanar till både ”revolution” och direkt aktion blir han emellertid aldrig konkret – vilken revolution, vilka aktioner? I väntan på revolutionen förespråkar han ransonering, ”att förse varje nation och varje individ med rättvist fördelade ransoner för koldioxidutsläpp”. Dessa ransoner ska sedan kunna köpas och säljas.
Den socialist som överväger att göra upp med Wallenberg eller Reinfeldt om ransonering måste fråga sig vilken stat och vilka internationella organ som ska stå för ransoneringen.
Toppmöten, byråkrati och poliser skulle frodas, men ingen ska tro att de rika skulle få samma andelar som fattiga. De senares kvoter skulle dessutom snabbt köpas upp – de skulle ändå aldrig ha råd med några resor o s v.
I denna modell är det konsumtionen som står i centrum, inte produktionen. Makten i dagens kapitalistiska samhälle utgår emellertid från ägandet av produktionsmedlen och ger små möjligheter för konsumenterna att tvinga fram radikala kursändringar.
Johan Ehrenberg på ETC drar öppet slutsatsen att socialister och kapitalister måste samarbeta mot klimathotet:
”FN:s klimatrapporter talar om utrotning – om inget görs. Det ändrar politiska perspektiv, nu duger inte enkel antikapitalism. Det gäller att överleva trots denna kapitalism. Det går inte att vänta på ett annat system”.
Här är det alltså självbevarelsedriften som skulle motivera kapitalisterna till att gå med på åtgärder mot klimathotet. Men kapitalismens miljöförstöring, krig och svältkatastrofer pågår inte för att kapitalisterna vill ha det så – de är inbyggda i systemet.
Malm och Ehrenberg motiverar sina ståndpunkter med att situationen är akut. För en stor del av världens befolkning har emellertid läget under lång tid varit akut – särskilt i katastrofernas Kongo, Sudan och Somalia, men också i miljöförstöringens och superexploateringens Kina o s v. Det betyder inte att det finns en genväg.
Proklamationer för fred stoppade inte första världskriget. Det gjordes av arbetarnas revolutioner, i Ryssland 1917 och Tyskland 1918.
De socialister som under kriget kämpade för fred gjorde det med ett program för bröd och jord. Genom massornas resning störtades krigsregimerna. Detta var ingen ”enkel antikapitalism”, det var avancerad kamp för ett avancerat program. Det ”enkla” var då som nu att söka allianser med kapitalistiska pacifister/klimatvänner.
Ett globalt program mot klimathotet måste motsvara arbetarnas och de fattigas behov – det måste garantera ett liv värt att leva. Ett sådant program hamnar oundvikligen i konfrontation med jordägare, storföretag och militärmakt.
Det som är akut är att bygga en global socialistisk rörelse, med kämpande partier, fackföreningar och miljöorganisationer.
Att ge alla fakta men inte den socialistiska slutsatsen är att lämna uppgiften halvgjord.

Per-Åke Westerlund

Fakta

• EU:s mål är att temperaturökningen sedan förindustriell tid ska vara högst 2 grader. Globalt är den redan idag 0,8 grader. Och takten ökar snabbt, år 1990 var den 0,5 grader, år 2000 hade den stigit till 0,6 grader. För Europa är ökningen hittills över genomsnittet, 0,9 grader.
• För Europa innebär växthuseffekten stora skillnader i norr och söder, med mer nederbörd i norr på vintern och minskad nederbörd i söder på sommaren.
• Om de globala utsläppen inte ökar kommer temperaturen att öka med 0,5 grader. För att uppnå målet att ökningen ska vara under 2 grader måste utsläppen minst halveras till 2050.
• Sveriges Klimatråd anser att EU måste minska utsläppen med 30-40 procent till 2050, men Sverige bara med 20-25 procent.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!