Vårdförbundets avtal med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) löper ut den sista mars. Redan vid årsskiftet började förhandlingarna.
Förra avtalsrörelsen 2008 ledde det till sköterskestrejk. Det moderatledda SKL kallade oss sköterskor för ”samhällsfarliga”. Sedan dess har samma partier skurit ned mer vårdpersonal än som var ute i strejk, men det är enligt dem inte orsak till någon samhällsfara.
Nytt för denna avtalsrörelse är att förhandlingarna med SKL i år sker i samarbete med Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund.
Denna avtalsrörelse rör drygt 94 000 sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, barnmorskor, sjukgymnaster och andra arbetare i vården.
Arbetsgivaren SKL leds i dessa förhandlingar av moderaten Ingela Gardner Sundström. Hon är mycket tydlig med att hon vill ha långa avtal.
Helst vill SKL ha avtal som löper ”tillsvidare”. Gardner Sundström skriver vidare att: ”SKL vill att de centrala avtalen inte ska innehålla några fastslagna löneökningsnivåer.” De vill att all diskussion om löner ska ske lokalt. Att det är på avdelningen med avdelningschefen som lönen ska sättas.
Både arbetsgivaren och Vårdförbundets ledning är för individuella löner.
Jag tycker individuella löneförhandlingar är fel.
Problemet är att man då står ensam mot arbetsgivaren. Även om man lyckas förhandla och argumentera bra sätts hoppet ändå till att arbetsgivaren lokalt ska kunna skrapa ihop mer pengar till löner.
Själva poängen med en fackförening är ju att man ska agera kollektivt.
Per Johansson
sjuksköterska Sundsvall
