Hur illa är Kinas växande skuldkris?

2013-03-09 10:51:55


Kinesiska banker anses numera vara ”byggda på kvicksand” och bubblan på fastighetsmarknaden kommer oundvikligen att spricka.

Kina är på väg att krascha, menade SvD Näringsliv i slutet av förra veckan och hänvisade till landets enorma skuldberg som de senaste årens kreditboom skapat. De privata skulderna som andel av BNP ligger över nivåerna i Japan 1989, USA 2007 och Spanien 2008, enligt investmentbanken Morgan Stanley.
Offensiv har frågat Vincent Kolo, chinaworker.infos chefredaktör, om det växande skuldberget i Kina förebådar en finansiell kollaps.

Hur allvarligt är egentligen läget?
– Enligt en färsk rapport från Bloomberg kan Kinas ekonomi beskrivas som en kreditnarkoman. I synnerhet är det skuggbankernas så kallade WMP (wealth management products) – det nominella värdet på utestående WMP:er har ökat med 50 procent sedan 2011 – som är den främsta källan till oro. WMP är finansiella instrument som ingen riktigt förstår vad de repre­senterar. Det är lite av déjà vu, det är samma finan­siella hokus­pokus som föregick 2008 års bankkrascher.

Hur har detta finansiella trixande varit möjligt?
– Skälen är flera. Men precis som i USA under 2000-talets första år är det banker som driver på. ­Skillnaden är att i Kina handlar det om statligt ägda banker. WMP är bara ett av många nya finansiella instrument. Bankerna jagar snabba vinster och vill skyffla bort förlusterna från sina balansräkningar. Med hjälp av exem­pelvis WMP kan bankerna gå utöver den maxgräns som staten satt för utlåning och ge krediter till kommuner som annars inte skulle kunna ta upp nya lån.

Vad menas egentligen med skuggbanker?
– Skuggbanker omfattar betydligt mer än bara banker, begreppet inkluderar även hedgefonder, obligationsfonder, försäkringsbolag o s v.  Några av dessa bolag och fonder är olagliga, men de är i minoritet.
De som håller i detta är de stora statsägda bankerna och även de icke-finansiella statsföretagen som på så sätt får en chans att dels delta i en verksamhet som egentligen är förbjuden av regeringen och tillsynsmyndigheter och dels får en chans att dölja riskfyllda lån och öka vinsten. Vi har sett den här typen av fingerfärdighet i andra länder före de stora bankkriserna. Skuggbankerna har upplevt en hisnande tillväxt och sitter nu på tillgångar motsvarande 58 procent av Kinas BNP.

Hur kommer det sig att kommuner­na sitter på en så stor del av skulden?
– Redan 2008 lanserade staten i fruktan för effekterna av den globala kapitalistiska krisen ett enormt stimulanspaket och gav bankerna klartecken att skruva upp ­kreditkranarna. Kommuner, som enligt lagen inte får ta upp lån, kringgick detta genom att starta egna finansiella enheter som då kunde finansiera stora infrastrukturprojekt med hjälp av lån. Samtidigt fanns det liten eller ingen kontroll från bankernas sida. Många kommuner befann sig redan i ekono­misk kris 2008. Och problemen ­skulle komma att förvärras eftersom en stor del av de lån som kommunerna tog gick till felinvesteringar, ­förskingrades bort eller användes till fastighetsspekulation. Rena spökstäder och tomma köpcentra byggdes upp.
– Jag såg nyligen siffror som visade att kommunernas skuld nu överstiger 2 200 miljarder dollar (14 000 miljarder kronor) och en allt större del av skulden har förfallit till betalning. Gamla lån betalas genom nya lån, men det märks inte i bankernas egna balansräkningar. Skulderna paketeras om, göms i alla slags obligationer som säljs vidare som ”inves­teringar”. Det handlar väldigt ­mycket om att försöka köpa tid, en kollaps är oundviklig.

–  Staten har utfärdat varningar och kämpar för att få kontroll över denna process, eftersom vissa kommuner också inkluderar sina sjukhus, skolor och andra offentliga tillgångar i dessa finansiella ”produkter”. Det handlar om en smygprivatisering.
– Inför hotet om en ekonomisk kraschlandning återgick regimen i fjol till mer av samma politik, d v s lånefinansierade infrastrukturprojekt och byggande. Trots det avslutades 2012 med den lägsta tillväxten sedan 1999.
– Det råder också en omfattande debatt om huruvida de officiella BNP-siffrorna verkligen är sanna eller inte. Sommarens stimulanspaket gav dock en tillfällig injektion, men till priset av tilltagande ekonomisk försvagning på sikt. Investeringarnas andel av BNP, som nådde historiskt höga 5 procent redan 2011, steg ytter­ligare i fjol. En så hög investeringsnivå saknar motstycke och är ohållbar, det erkänner även regimen. Men trots det fortsätter man som förut, vilket bl a resulterar i att den kinesiska industrins överkapacitet bara växer. Kapacitetsutnyttjandet under år 2012 var till och med lägre än under kris­året 2008.
 
Men ska inte ­infrastruktursatsningar välkomnas av oss socialister?
– Visst, vi är för infrastruktursats­ningar som är samhällsnyttiga och miljömässigt hållbara. Vi kämpar för investeringar som kan minska utsläppen, vi vill bygga nya skolor, sjukhus, allmännyttiga bostäder o s v. Men för detta krävs ett samhälle där produktionsmedlen ägs och kontrol­leras demokratiskt av arbetarklassen genom en balanserad och samordnad ekonomisk plan.
– Det som händer i dagens Kina är något annat. Inom fastighetssektorn har det gjorts spekulativa överinvesteringar och nybyggnationer.
– Fastighetsinvesteringar uppgick till 13,8 procent av BNP i fjol, jämfört med bara 6 procent i USA på höjden av dess bostadsbubbla under år 2006.
– Spekulationen har resulterat i kraftigt stigande bopriser. Det byggs allt mer, samtidigt som vanliga människor inte har råd med bostäder. I Peking låg kvadratmeterpriset år 2012 på samma nivå som en genomsnittlig årsarbetarlön. Så klart kommer denna bubblan att spricka.

En ny grupp ledare tar snart över i Kina. Vad kan de förväntas göra?
– Det är en hel del prat om ekono­misk omfördelning – mot mer konsumtion. Likaså finns det en hel del prat om en ny våg av liberala, det vill säga prokapitalistiska, ekonomiska reformer (inte att förväxlas med politiska förändringar, som de inte alls vill ha genomförda).
– Men oavsett vad de nya ledarna vill, finns det inbyggda mekanismer inom Kinas statliga strukturer som blockerar och bromsar förändringar. Diktaturen är dess-utom splittrad i frågan om hur och med vilken politik man ska behålla makten.

– Vi är tack och lov inte i stånd att ge råd till den kinesiska diktaturen. Vi strävar efter dess undergång genom revolutionär masskamp för socialismen. Detta är den enda lösningen på den ekonomiska krisen i Kina och internationellt: att ta över de gigantiska ekonomiska resurser som det nuvarande systemet förstör och ersät­ta det med arbetarregering och demokratisk socialistisk planering för att en gång för alla avskaffa arbetslös­het, ojämlikhet och förtryck, avslutar Vincent Kolo, chefredaktör för china­worker.info.

Per Olsson