Kapitalismens klimatfiasko i Köpenhamn: ”Vår planet, inte era profiter”

2010-01-05 09:08:40




USA:s president Barack Oba­ma kom till Köpenhamn likt en Ceasar, bara för att avslöjas li­ka skoningslöst som kejsaren i H C Andersens berömda saga Kejsarens nya kläder.
Medan det i sagan var en fattig pojke i folkmassan som först vågade ropa att kejsaren var naken, var det denna gång de uppåt 100 000 unga demonstranterna på den danska huvudstadens gator som först utropade kapitalismens klimatfiasko, med slagord som ”Vår planet, inte er profit”, ”Bla, bla, bla… Agera nu” och ”Systemförändring, inte klimatförändring”.

”Köpenhamn: Seattle växer upp”, hoppades Naomi Klein redan innan toppmötet. Att döma av Köpenhamn kan också kapitalismens fiasko le­da till en ny aktivism, kopplat till en fördjupad socialistisk medvetenhet.

Inga spinndoktorer i världen har kunnat framställa det 2,5-sidiga papper, det s k Copenhagen Accord, som till sist ”noterades” i Cop 15:s protokoll, men utan att antas, som ett framsteg. Det har också allmänt beskrivits som ett fiasko av press, miljöorganisationer och flertalet politiker, som startat en ny tävling i att skylla ifrån sig sitt ansvar.
Det stod redan under hösten klart att de FN-ledda klimatförhandlingarna i Köpenhamn knappast skulle uppnå det mål som sattes på Cop13-mötet på Bali för två år sedan, nämligen ett historiskt och juridiskt bindande avtal med tydliga etappmål för begränsningar av utsläppen av koldioxid från de rika länder­na och stöd till de fattiga länder som drabbas värst av klimatförändringarna. Ändå blev fias­kot mer öronbedövande än någon väntat sig.

USA kom uppenbarligen till Köpenhamn med en föresats att etablera en ny ordning för klimatförhandlingarna som också kunde sätta punkt för Kyotoavtalet efter 2012 och tona ned dess principer om en slags ”klimaträttvi­sa”, som bygger på att de utvecklade länderna måste ta huvudansvaret för sin historiska skuld till klimatförändringarna i förhållande till sina utsläpp per person.
När detta misslyckades på grund av ett motstånd från Kina och de fattiga länderna i den s k G77-gruppen återstod endast ett intensivt försök att spräcka utvecklingsländernas motstånd genom en kompromiss med de största och mäktigaste av dessa. Den s k Köpenhamnsuppgörelsen blev det ruttna resultatet av de slutna förhandlingar som fördes bakom lyckta dörrar mellan USA:s president Obama och Kinas premiärminister Wen Jiabao – med förankring först bland de s k BA­SIC-staterna Brasilien, Sydafrika, Indien och Kina och därefter inom EU och i totalt 28 av 193 närvarande staters delegationer.

Innehållet är så svagt att till och med den svenske miljöministern Andreas Carlgren ett par veckor efteråt anser att ”det hade väl varit lyckligast om EU inte alls varit en del av den­na överenskommelse” (DN Debatt den 3 januari). Resultatet har av FN-processens klimatchef Yvo de Boer kallats en slags ”avsikts­förklaring … ingredienser till en arkitektur som kan möta den långsiktiga utmaningen från klimatförändringarna, men inte i precisa juridiska termer”. Även det är en skönmålning, efter förhandlingar som av vissa har kallats en fars och av andra, som miljöaktivisten George Monbiot, ”en övning i att rädda ansiktet”.

Som till exempel Brian Tokar, chef för Institute for Social Ecology, skriver på ZSpace, hotar uppgörelsen hela den magra och motsägelsefulla FN-processen av än så länge resultatlösa men i alla fall relativt öppna och inkluderande klimatsamtal som har pågått i 17 år alltsedan toppmötet i Rio 1992 och Kyoto-avtalet 1997.
Redan Bushs USA-regering, som aldrig undertecknade Kyotoavtalet, gjorde i samband med toppmötet i Bali 2007 ett försök att dra igång ett alternativt spår i klimatförhandlingarna, som skulle ledas av ett fåtal mer samarbetsvilliga stater. Detta misslyckades på grund av Bushs svaga ställning. Vad som präglade Köpenhamn var ett nytt och mer framgångsrikt försök av Obamaadministrationen att i förhandlingar bakom lyckta dörrar med några av de mäktigaste klimatsyndarna öppna ett nytt spår enligt mer WTO-liknande principer, där de rikaste och mäktigaste sätter tonen.

Kompromissen mellan Obama och Wen Jiabao, med mer eller mindre motvilligt stöd av de övriga BASIC-staterna och EU var, som Andreas Carlgren påpekar, ”ett resultat av världens nya geopolitiska läge. Från olika håll sammanföll stormaktsintressena från USA och Kina”.
Därmed vred världens ledande koldioxidutsläppare USA och Kina, som båda har intresse av att ge sken av att leda, för att kunna avleda alltför långtgående krav, initiativet ur EU:s händer – samtidigt som en rejäl spricka skapades i den breda sydalliansen i klimatfrågan mellan Kina och BASIC-länderna och de fattiga G77-staterna.
Kompromissen kom för många delegationer i Syd som en chock. Särskilt som mötet till dess präglats av en tydligare konflikt än någonsin mellan delegationerna från ”rika och fattiga” länder, mot bakgrunden av den väx­ande oron över de redan tydliga konsekvenserna av klimatförändringarna för de fattiga i spåren av torka, skyfall, smältande glaciärer samt tilltagande brist på sötvatten och bördi­ga jordar.

Ett totalt sammanbrott hotade under toppmötets sista plenasession, efter en svidande kritik mot de hemliga förhandlingarna från representanterna från ALBA-staterna Venezuela, Bolivia och Nicaragua, samt från Sudan, Egypten och den lilla östaten Tuvalu – liksom från de miljöaktivister från hela världen som samlats i Köpenhamn. Sudans klimatförhandlare, som fram till dess nämast uppfattats som ett kinesiskt språkrör, ansåg att ”Afrika tillfrågas om att underteckna en självmordspakt” och jämförde med Förintelsen i Europa.

Många upprördes över
hur lätt USA och Kina lyckades flytta EU till baksätet och splittra u-ländernas klimatsamarbete – dels genom att köpa stöd från Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika och dels genom Hillary Clintons hot om att de som motsatte sig en överenskommelse inte skulle få del av de 100 futtiga miljarder dollar i årligt stöd till som utlovats till de fattiga ländernas klimatanpassning fram till år 2020 – och 30 miljarder dollar i ”startstöd” de två åren fram till 2012.
The Copenhagen Accord undgick pappersförstöraren först sedan den brittiske miljöministern Ed Milliband i sista stund lyckades med manövern att få det ”noterat” i toppmötets protokoll – dock utan vare sig juridisk status eller status som en politisk öv­erenskommelse.

Den svenska högerregeringens statsminister Fredrik Reinfeldt och andra EU-ledare har i jakten på syndabockar, trots deras eget stöd till överenskommelsen, framförallt pekat finger dels mot Kina och dels mer svepande mot vad Reinfeldt kallat ”diktaturer” i tredje världen.
Ed Milliband har med stöd av klimatboken Sex graders författare Mark Lynas anklagat Kina för att ha ”kapat” konferensen med ett veto mot att skriva in minskade globala utsläpp av koldioxid med 50 procent till 2050 och med 80 procent i de utveck­lade länderna. Enligt Lynas var det också Kina som stoppade en formulering om att de globala utsläppen skulle kulminera senast 2020.

Mot detta står övertygelsen från många u-länders och miljörörelsernas sida om att fiaskot i stället måste skyllas på hur USA och dess allierade i värdlandet Danmark och EU lät de rika länderna, ”ordförandeskapets vänner”, kapa mötet för att därefter försöka pracka på de övriga deltagar­na det usla resultatet.
”Uppgörelsen” är trots sin bekännelse till 2 grader och ett vagt löfte om ett visst ekonomiskt stöd till klimatanpassning närmast innehållslöst när det gäller mål, etapper och medel. Varje stycke är fyllt av kryphål och självmotsägelser. Värst är det att den till och med saknar ett etappmål för de utvecklade ländernas utsläppsbegränsningar till 2020 – trots att det enligt nya rön från klimatologerna krävs minskade utsläpp med minst 40 procent jämfört med 1990 till 2020 och med 95 procent till 2050, liksom ett betydligt större årligt klimatstöd till u-länder på 400 miljarder dollar.
I stället för att man antar ett gemensamt mål ska de stater som ­ställer sig bakom ”uppgörelsen” innan den 1 februari 2010 bifoga sina egna frivilliga nationella mål, som ska listas i två bilagor – en för rika och en för fattiga länder.

De rika ländernas frivilliga utsläppsbegränsningar kan därefter, i bästa fall, sammanräknas till en genomsnittlig minskning med 11-19 procent. Även om USA-senaten, vilket inte alls är givet, särskilt inte under ett laddat kongressvalår som 2010, skulle anta det demokratiska lagförslaget att minska USA:s utsläpp med 17 procent jämfört med 2005, vilket bara är 3-4 procent jämfört med 1990. Något som bidragit till ynkliga mål även från länder som Kanada, Japan och Australien, samt till att EU inte kunnat enas om att höja sitt eget bud från 20 till 30 procent.

Detta skulle enligt en läcka från FN:s klimatsekretariat snarast peka mot katastrofala 3 grader C eller mer, med över olidliga 5 grader i Västra och Södra Afrika och i polarområdena. Som till exempel World Wild Life Foundation (WWF) uttrycker det ”ligger miljoner liv, hundratals miljarder dollar och en förmögenhet av förlorade möjligheter i skillnaden mellan retorik och verklig handling mot klimatförändringarna”.
FN-experten Martin Khor försvarar i Guardian Kinas opposition mot att skriva in ett mål om en global utsläppsbegränsning till år 2050 på 50 procent – vilket G20 har tagit ställning för – och att de utvecklade länderna då skulle minska sina utsläpp med 80 procent. Enligt Khor skulle 50 procent år 2050 enligt denna fördelning betyda ett krav på minskade utsläpp för u-länderna med 20 procent, eller 60 procent per person, me­dan USA fortfarande år 2050 skulle tillåtas ha 2 till 5 gånger högre utsläpp per person! Vidare hävdar Kina att 30 procent av utsläppen görs i produk- tionen av varor som konsumeras i USA och de utvecklade länderna.

Enligt Beijing strider detta mot Kyotoprotokollets och FN-processens princip om ”gemensamma men differentierade ansvar” och utvecklingsländernas erkända rätt enligt Ky­otoavtalet att prioritera sin utveckling – vilket motiverar deras vägran att begrava Kyotoavtalet efter år 2012. Mot denna bakgrund uppfattas de föreslagna siffrorna som ett illa dolt försök från USA:s och de utvecklade ländernas sida att slingra sig ur sitt historiska ansvar för klimatförändringarna.
Kina har visserligen uttalat ett mål om att begränsa sina egna utsläpp med 40-45 procent till år 2020 – men bara som andel av sin hittills mycket snabbt växande BNP. Samtidigt har ledarna i Beijing hittills vägrat att gå med på några åtaganden alls om ­totalt reducerade utsläpp ens till år 2050. Detta görs med hänvisning till deras egen landsbygdsbefolknings legitima krav på utveckling, samtidigt som regimen har goda skäl att frukta de sociala protester som kan välta den om tillväxten bromsas.

För USA-kapitalismens del ­passar denna typ av invändningar som hand i handske för dess eget inofficiella mål att uppnå ett icke bindande klimatavtal. När de styrande i det historiskt största utsläppslandet ignorerar sitt eget huvudansvar och liksom EU bara har lovat att bidra med en spott­styver till u-ländernas anpassning till klimatförändringarna cementerar det­ta på ett motsvarande sätt oviljan från eliterna i de nya stora utsläppsländer­na som Kina, Indien och Brasilien att gå med på något annat än minskade koldioxidutsläpp som andel av sin förväntade tillväxt.

Även om alla dessa motsättningar för tillfället har sopats under mattan genom Obamas och Wen Jiabaos kompromiss, lär de snart dyka upp igen som gubben i lådan. Så har till exempel Sarkozy redan inbjudit de 28 undertecknarna av ”Köpenhamnsuppgörelsen” till ett nytt möte i Paris i april-maj i år, enligt uppgift för att öka dynamiken och att åter etablera (det helt otillräckliga) 50-procentsmå­let till år 2050, d v s genom ett nytt och nu öppet organiserat separat mö­te innan FN-processens nästa halvårsmöte i Bonn och nästa COP16- möte i Mexico City i november. Samtidigt hålls ett konkurrerande toppmöte för kritikerna av uppgörelsen på inbjudan av Bolivias president Evo Morales den 22 april.

De laddade motsättningarna i Köpenhamn har av den amerikanska tidskriften TIME beskrivits som ett resultat av att klimatfrågan har mognat till ”realpolitik”. Förhandlingarna var ”så fyllda av motsättningar på grund av de verkliga konsekvenser som förslagen kan få, inte bara för klimatet, utan också för de nationella ekonomierna. Kina och USA spelade ’hardball’ – och skickade statscheferna för att sköta förhandlingarna – just för att de hade något att förlora”. Om Köpenhamn var tufft, förutspår TI­ME att nästa toppmöte i Mexico City blir ännu tuffare, för att man då förväntas fylla i detaljerna. Intresset ljuger inte, som Marx hävdade.
Fredrik Reinfeldt ifrågasätter nu liksom Dagens Nyheter och en rad ledande politiker och media i Väst alltmer öppet om det ens är möjligt att uppnå ett avtal med förankring i alla stater enligt den sorts FN-process som nu har pågått i två årtionden.

Hur som helst har kommandot vridits ur händerna på Kyotoavtalets tillskyndare. I förarsätet sitter nu det nya århundradets två ledande och såväl rivaliserande konkurrenter som av varandra ömsesidigt beroende kapitalistiska stormakter, USA och Kina – i spetsen för vad som kallats ”en liga av supernedsmutsare” som visat sig vara minst beredda att kompromissa med sina nationella och ekonomiska särintressen, vilket knappast ökar tilltron till en kapitalistisk lösning.
Därmed ökar risken för vad And­reas Carlgren kallar ”en fragmentisering i nationella lösningar som leder till klimatnationalism. Växande krav på klimattullar är nästa steg i avsaknad av en internationell lösning”.

Vägen till FN:s nästa stora klimatkonferens, Cop16 i Mexiko, lär bli törnbeströdd. Och, som nyhetsbyrån Reuters påpekar: utan förhoppningar om en rejäl ekonomisk återhämtning och nya jobb till dess lär många politiker frukta en politisk backlash av att debattera ett klimatavtal (i USA:s se­nat) som kan leda till ens marginellt högre energipriser. Särskilt som de storföretag, som varje USA-politiker är beroende av för valårets sponsorpengar kommer att sätta dem under stark press.
Det var uppenbarligen mycket motvilligt som flera av EU:s ledare ställde sig bakom The Copenhagen Accord. ”Beslutet har varit mycket svårt för mig. Vi har tagit ett steg, men hade hoppats ta många fler”, citeras till exempel den tyska förbunds­kanslern Angela Merkel. Men därmed behövde de heller inte sätta sin egen enighet på prov genom att höja EU:s eget mål om utsläppsbegränsningar till 2020 från 20 till 30 procent.

Kapitalismens fiasko i Köpenhamn har fördömts i skarpa ordalag. ”Genom att skjuta upp handling har de rika länderna dömt miljoner av världens fattigaste folk till hunger, lidande och död medan klimatförändringarna accelererar. Skulden för den­na katastrofala utgång ligger helt på de utvecklade länderna", förklarade Nnimmo Bassey, ordförande för Friends of Earth International.

Men fiaskot har också välkomnats av många som varit övertygade om att ett nytt avtal nu skulle ha präglats av kapitalismens lika absurda som falska lösningar, som handel med utsläppsrätter och fortsatt satsning på kolkraft och fossila bränslen bakom nya fikonlöv som stöd till tveksamma projekt som avskiljning och lagring av koldioxid eller skogsplanteringar i regnskogsområden, som blir omöjliga att kontrollera och riskerar att gå ut över urprungsfolken. ”COP15 har sett en obscen mängd av lobbyverksamhet från de framväxande koldoxidhandlarna som förespråkar falska lösningar, medan olje- och kollobbyisterna fortfarande är elefanterna i rummet”, förklarade en brasiliansk miljöaktivist.

Den alltmer antikapitalistiska klimatrörelsen uppmuntras också av den backlash som fiaskot i Köpenhamn betydde för de finansiella eliter som sett fram mot en marknad värd triljoner dollar för den konstlade handeln med utsläppsrätter (cap and tra­de), som ett sätt för de största nedsmutsarna av atmosfären att köpa sig fria genom billiga och svårkontrollerade åtgärder någon annanstans.
Vad vi såg på Köpenhamns gator kan ha varit ett nytt ”Seattle moment”, med avstamp för en ny sorts mer omfattande, kampinriktade och systemkritiska klimatrörelser, som in­te heller lät sig hämmas av den höga grad av repression som den danska polisen använde i Köpenhamn med politiskt stöd av den s k lymmellagen.
Tilltron till att frivilligorganisationerna (NGO:s) med goda argument och exempel skulle kunna övertyga makthavarna genom ”progressiv lobbyverksamhet” för en ny sorts grönare kapitalism har fått sig en rejäl knäck.

Att priset för rättigheterna att släppa ut koldioxid nu har fallit kraftigt på den europeiska marknaden stärker argumenten för en demokratiskt planerad och kontrollerad socia­listisk lösning. Det notoriskt instabila priset har just nu fallit till en tredjedel av de nivåer som enligt Vattenfall skulle behövas för att göra deras försök med att avskilja och gräva ner koldioxid från ett av sina brunkolkraftverk i Tyskland kommersiellt lönsamt.

De plakat som dominerade den stora klimatdemonstrationen med uppåt 100 000 deltagare lördagen den 12 december hade distribuerats av Greenpeace, men utan organisationens logo och med paroller som röstats fram via internet, som: ”Naturen kompromissar inte”, ”Det finns ing­en planet B”, ”Bla, Bla, Bla… Agera nu”, ”Ändra systemet, inte klimatet”, ”Klimaträttvisa nu”. Paroller som ”Vår planet, inte era profiter” ekade längs gatorna.
”Systemförändring, inte klimatför­ändring” var också rubriken på den radikala deklaration med klar udd mot marknadsmekanismer som handel med utsläppsrätter och andra fals­ka lösningar som antogs på den motkonferens med flera tusen gräsrotsaktivister som anordnades av Folkens klimattoppmöte på Klimaforum09.

Ännu i vaga ordalag uttalas också behovet av ett nytt samhällssystem som inte bygger på profiter och konkurrens: ”Demokratiskt ägande och kontroll av ekonomin: Reorganisering av samhällets produktiva enheter runt mer demokratiska former av ägande och förvaltning, för folkens grundläg­gande behov av arbeten, tillgång till vatten, bostäder, jord, hälsovård och utbildning, matsuveränitet och ekologisk hållbarhet” o s v.
Deklarationen slår också fast behovet av en ny rörelse av rörelser för det långsiktiga målet att främja vad som kallas en hållbar samhällsförändring, genom ”en bred allians av miljö­rörelser, sociala rörelser, fackföreningar, bönder och andra lierade parter som kan arbeta tillsammans i vardaglig kamp på såväl lokal som nationell och internationell nivå”.

Marxister måste fullt ut delta i en sådan rörelse för att till exempel försäkra att kampen för gröna jobb och en hållbar utveckling inte ställer arbetare mot arbetare. Uppgiften är tvärtom att presentera förslag som tacklar såväl kapitalismens ekonomis­ka kris och arbetslöshet som dess existensiella miljökris genom att socialisera och ställa om t ex banker, transporter, tung industri och bygg- och bilföretag till en klimatanpassad produktion och konsumtion under arbetarnas kontroll.

Som Naomi Klein skrev redan in­nan Köpenhamn var kritiken mot den tidigare globaliseringskritiska rörelsen oftast att den hade en lång klagomålslista men få alternativ.
”Rörelsen som strålar samman i Köpenhamn handlar tvärtom om en fråga – klimatförändringen – men den väver samman en berättelse om dess orsaker och botemedel som inkorporerar i stort sett varje fråga på planeten”.
Allt detta pekar mot en ny nivå av antikapitalistisk systemkritik och nödvändigheten av klimaträttvisa, socialism och en demokratisk planhushållning.
Till ett genombrott för socialistis­ka paroller bidrar också inläggen från Venezuela, Bolivia och andra så kalla­de ALBA-stater – även om dessa på hemmaplan presterar mer prat än verkstad i dessa frågor.
Med direkt hänvisning till protesterna på gatorna förklarade Hugo Chavez inne på toppmötet med en parafrasering av Karl Marx att ”ett spöke går genom Köpenhamn… Kapitalismen är det spöket som nästan ingen vill nämna… Det är kapitalismen, vrålar folket där ute, lyssna på dem”, och tillade att: ”Om klimatet vore en av de största kapitalistiska bankerna, skulle de rika regeringarna ha räddat det nu”.
Även Evo Morales förklarade i sitt tal att ”Om vi vill lösa det här proble­met, måste vi avskaffa det kapitalisti­ska systemet”.
På ett stormöte med vänsterorganisationer i Köpenhamn talade Chavez till och med om nödvändigheten av en världsomspännande revolution och inbjöd till bildandet av en femte socialistisk international under våren 2010.
I en gemensam deklaration av ALBA-staterna efter fiaskot i Köpen­hamn uppmanar dessa också till fortsatt kamp mot The Copenhagen Accord under år 2010.
Till radikaliseringen bidrog också den danska polisens dagliga så kallat ”preventiva” massarresteringar, som nådde störst omfattning den 12 april, då uppemot 1 000 fredliga demonstranter handfängslades i 6-7 och i vissa fall upp till 12 timmar – först på gatan och därefter långt in på natten i ett vidrigt ”klimatfängelse”. Bland dessa fanns ett 40-tal CWI-medlemmar från Rättvisepartiet Socialister­na, SAV i Tyskland och LSP i Belgien.

Polisen drog sig inte ens för att med batonger och pepparspray attackera en stor grupp delegater, som fyra dagar senare försökte ta sig ut ur konferenslokalerna på Bella Center för att ansluta sig till en Climate Justice-manifestation utanför.
Mycket talar för att klimatfrågan under 2010-talet kan bli den enskilt viktigaste fråga, som för en hel ny generation inpräntar nödvändigheten av global socialism och demokratisk planhushållning som enda alternativ till kapitalismens urartning till rent barbari.
Det momentum som byggdes upp till de oväntat stora mobiliseringarna i Köpenhamn kan förhoppningsvis nu bära vidare till fortsatta protester vid klimattjuvarnas möte i Frankrike i april-maj, FN-processens halvårsmöte i Tyskland i juni och COP16 i november i Mexico City.

Arne Johansson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!