Kvinnorna i franska revolutionen

2010-04-07 14:51:05




Franska revolutionen 1789 kopplas oftast till stormningen av Bastiljen, men också till kampen för bröd och kvinnornas marsch till Versailles för att hämta ”bagaren, bagerskan och den lilla bagargossen” (kungafamiljen).
I revolutioner har bonde- och arbetarkvinnor alltid stått längst fram på barrikaderna som de mest förtryckta, både som kvinnor och som klass. Under den franska revolutionen flyttade kvinnorna fram sina positioner och vann flera rättigheter.

Den 1 maj 1789 sammankallade Ludvig XVI ståndsriksdagen, vilket senast hade skett år 1614. Avsikten var att få till en överenskommelse mellan de tre stånden om skatterna och statens e­konomi.
Statskassan var tom efter Frank-rikes krig med Storbritannien och kungahuset och adelns ofantliga slöseri. För att kunna täcka upp skulder­na föreslog kungens minister att även adeln skulle börja betala skatt. Som Marx påpekade börjar en revolution i toppen, i Frankrike 1789 med sprick­an mellan monarkin och adeln.
När männen i det tredje ståndet – borgare, bönder och sansculotter – inte fick sin röst hörd mot adeln och kyrkan utropade de sig själva till Nationalförsamlingen. Den 20 juni 1789 svor de Eden i bollhuset, där man lovade att inte skiljas förrän man givit Frankrike en ny grundlag.

Både på landsbygden och i städer­na rådde en enorm hungersnöd un­der flera decennier innan krisen bröt ut i revolution. Hundratals bonde­uppror ägde rum och strejker genom­fördes av flera av de små arbetargrup- perna i städerna.
Paris var dock revolutionens centrum 1789 och under de följande sex åren. De fattiga sansculotterna (utan kortbyxor) utgjorde stadens majoritet och spelade den avgörande rollen i revolutionen. Kvinnorna i Paris var traditionellt engagerade i politik – på ga- torna, med kravlistor och i demonstrationer.
Kvinnor fanns inte representerade i ståndsriksdagen, men såg till att de­ras krav hördes och noterades.
Jenifer D Clark skriver i uppsatsen Women in the French revolution (1992): ”Det är i dessa anteckningsböcker som den vida skillnaden mellan reformer efterfrågade av marknadskvinnorna och reformer efterfrågade av de borgerliga och adliga kvinnor­na först blev tydlig”.
Marknadskvinnorna, det vill säga arbetarkvinnorna, krävde förbättring­ar av sin arbetssituation och sjukvården, samt pekade på den sociala o- rättvisan i att de tvingades jobba hårt varje dag för att få ihop ett existensminimum medan andra tjänade peng­ar på att driva in skatter och leva lata lyxliv.

Kvinnor i de lägre klasserna har alltid arbetat, det har varit fråga om fysiskt tunga arbeten i hemmen, men också på bondgården eller i familjefö-retaget. Enda skillnaden från mäns arbeten är att kvinnornas inte var avlö- nat, de hade ingen egen inkomst och sågs inte som fullvärdiga vuxna människor. En kvinna stod under sina för-äldrars förmyndarskap tills hon gifte sig och därefter stod hon under sin mans. Även barnen var skyldiga att arbeta för familjen.
Marge Piercy beskriver i romanen City of Darkness, City of Light levnadsförhållandena i Frankrike innan och under revolutionen:
”Claire ville inte leva som sin mor. Hon ville inte bli en tvätterska. Hon ville inte genomblöt i det kalla och råa vädret stå på knä och skrubba blodiga lakan tills hennes knogar var röda och svullna. Hon ville inte gå hungrig med för många barn att kunna mätta med bröd. Hon ville inte föda fem högt skrikande hungriga barn och två som inte klarat det och ett dödfött. Inte heller ville hon ha uppmärksamheten från männen på torget som ropade efter henne som om hon vore en hund, eller munken som tryckte sig mot henne på marknaden, eller männen som försökte dra in henne när hon levererade tvätten. Hon var trött på Pamiers dammiga gator… unga och gamla blev sjuka och dog.”

Den stora frågan var priset på bröd. Den enorma prishöjningen på bröd 1787-1789 gjorde att massorna spenderade hälften, tre fjärdedelar och till och med fyra femtedelar av sin inkomst på bröd!
Det hade funnits planer på att marschera till kungen i Versailles re­dan i augusti 1789, men det hade inte blivit av. Så i början på oktober, när de borgerliga ledarna som Desmoulins och Danton satt och förhandlade med monarkin, tog kvinnorna – som hade huvudansvar för hem och matförsörjning – som vanligt tag i saken. Från Paris marscherade 7 000 kvinnor, framförallt arbeterskor från Hallarna, till Versailles sjungandes att man skulle hämta ”bagaren, bagerskan och den lille bagargossen”.
Kungen öppnade upp förråden och tvingades sedan följa med tillbaka till Paris.

Oktoberdagarna var en vändpunkt i revolutionen. Borgarna ville egentligen bara begränsa kungens enväldiga makt och aristokratins privile­gier för att bana vägen för kapitalism, men massorna agerade i desperation över sin ekonomiska och sociala situ­ation. Samtidigt kämpade man för demokratiska rättigheter som rätten att strejka, föreningsfrihet, fri press o s v.
Nationalförsamlingen, som kände att den var tvungen att pressa tillba-
ka massorna, införde dödsstraff för uppror och införde även censur av radikala tidningar. Det blev förbjudet att protestera mot prishöjningar på livsmedel eller att kämpa för högre lö­ner.
Det var mellan monarkin och Nationalförsamlingen som maktkampen stod, men en revolutionär process är en företeelse där allt ändras väldigt fort, något som höjer och förändrar medvetenheten även hos massorna. Politiska pamfletter och tidningar dök upp som svampar i skogen under revolutionen, skrivna av både män och kvinnor.
Politiska klubbar, som den kristna försocialistiska Cercle Social, eller de borgerliga jakobinerna, ledda av Danton och Robespierre, bildades och i början av 1790 tilläts kvinnor för första gången att vara med i en klubb. År 1791 startade Etta Palm upp den första klubben bara för kvinnor.

Samma år skrev Olympe de Gouge Deklaration för kvinnans rättigheter. I den skrev hon om den ”Deklaration för mänskliga rättigheter” som Nationalförsamlingen hade antagit 1789, att de medborgerliga rättigheter som definierades i den också skulle inkludera kvinnor. ”Mödrar, döttrar, systrar, Natio­nens representanter, fordrar att bli företräd­da i nationalförsamlingen.” inleddes Deklarationen för kvinnans rättigheter.
Skådespelerskan och teaterpjäsför­fattaren Olympe de Gouges är en av de mest kända kvinnorna under den franska revolutionen. Redan under oktoberdagarna 1789 lade hon fram ett radikalt reformprogram till Nationalförsamlingen, där hon krävde full jämställdhet mellan könen, möjligheten till jobb för kvinnor, skolgång för flickor och en teater där bara föreställningar av kvinnor skulle sättas upp.

Monarkins fall kom till slut 1792. Jakobinerna, som tog makten 1793, stod under hård press från vänster. De växte sig starkare genom eftergifter till sansculotterna.
Den franska revolutionen fick ett enormt genomslag och stöd. En som ställde sig på revolutionens sida och till och med åkte ner till Paris 1792 var författarinnan Mary Wollstone­craft. År 1792 skrev hon boken Till försvar för kvinnans rättigheter, som ett svar på upplysningsfilosofen Rousse­aus bok Émile eller om uppfostran. Mary Wollstonecraft ansåg att det var kvinnors brist på utbildning som var grunden till ojämlikheterna och menade att med en jämlik uppfostran så skulle könsrollerna försvinna. Till försvar av kvinnans rättigheter räknas som en av feminismens grundtexter, men den kan kännas främmande i dagens hög av modern feministisk litteratur.

Under 1793 infördes en ny konstitution grundad på allmän rösträtt. Dock inte för kvinnor, de skulle snart komma att fullkomligen pressas tillbaka efter att ha tagit allt mer plats i revolutionen och ha vunnit allt fler rättigheter.
I slutet av 1792 och början av 1793 hade kvinnor rätt att gifta sig ut­an sina föräldrars godkännande, de hade rätt att ta initiativet till en skilsmässa, att döpa ett oäkta barn efter papan till barnet och de hade rätten att äga. Förstfödslorätten avskaffades med adelns avskaffande och jämställdhetslagar garanterade kvinnor rätten att ärva. År 1804 stod emellertid kvinnorna lika maktlösa som in­nan revolutionen.
Kvinnornas aktivism och framsteg skrämde borgarna på samma sätt som arbetarstrejkerna gjorde det.
Den radikala klubben Revolutionära Republikanska Kvinnors Societet bildades 1793. Societeten var en välorganiserad här av kvinnor som stödde jakobinerna och som krävde terror fullt ut för att försvara revolutionen och medborgarna. Feministis­ka frågor var inte deras huvudfrågor, utan det var försvaret av revolutionen som stod över allt annat. Dessa kvinnor var också beväpnade. När jakobinerna vägrade att gå med på några av deras krav angående rehabilitering av prostituerade bröt de med jakobiner­na, men innan dess hade de fått igen­om i församlingen att revolutionens färger skulle vara offentlig klädsel för alla kvinnor. Deras fundamentalism fick dock både borgare och sansculotter att rygga tillbaka.
När medlemmar ur Revolutionära Republikanska Kvinnors Societet i oktober 1793 attackerade några marknadskvinnor för att de inte bar revolutionens färger svarade jakobinerna med att förbjuda alla politiska kvinnoorganisationer. Kvinnor förbjöds till och med att lyssna vid politiska möten och att samlas på gatan i grupper om mer än fem personer. Kvinnan skulle tillbaka in i hemmet.

Det skulle dröja ända till år 1944 innan även kvinnor fick allmän och li­ka rösträtt i Frankrike.
Trots att den franska revolutionen kom att urarta efter 1793-94, hade kvinnor i revolutionen verkligen gjort sig synliga på den politiska arenan. Kvinnorna i den franska revolutionen skulle komma att inspirera kvinnor i hela Europa i flera generationer.

Lina Westerlund

Lästips:
The Masses Arise, av socialisten Peter Taaffe (nyutgåva 2009).

 Fakta franska revolutionen ▼

  • Den franska revolutionen 1789 var en borgerlig revolution som kastade ut feodalismen, sprängde alla ineffektiva tullar och skattesystem, avskaffade den absoluta monarkin och adelsväldet. Precis som den engelska revolutionen hade öppnat dörren för industrialismen i England på 1600-talet.
  • I Frankrike 1789 bodde 80 procent av befolkningen på landsbygden.
  • Samhället var strikt uppdelat i tre stånd: adeln, kyrkan och det tredje ståndet – folk i städerna, på landsbygden och borgarna.
  • Av en befolkning på 25 miljoner utgjorde adeln cirka 400 000 personer och kyrkan 100 000. Resten, 24,5 miljoner människor, tillhörde tredje ståndet.
  • De högre stånden – kyrkan och adeln – betalade ingen skatt. Kyrkan ägde mer än en femtedel av allt land i Frankrike.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!