”De härskande idéerna från varje epok är den härskande klassens idéer”Kapitalistklassen försöker lägga fram sina idéer som om de vore sanningar för att försvara sina egna handlingar och resultaten av dessa, som till exempel fattigdom.
Idag kan dessa ”sanningar” låta: ”fattigdom, krig, rasism och kvinnoförtryck har alltid funnits”, ”girighet är en del av människans natur” och inte minst ”kapitalism är det bästa och socialism omöjligt”.
För bara drygt hundra år sedan var kapitalismens ”sanningar” grövre uttalade som att ”kvinnan är ett mellanting av barn och vuxen”, ”vita människor är överlägsna svarta” och ”västmakterna hjälper de koloniserade delarna av världen genom att införa civilisation till dem”.
Alla dessa påståenden är falska. Tack vare olika kamprörelser och samhällets utveckling har kapitalister tvingats förändra sina ”officiella sanningar”, även om kapitalismen som system består.
Att i stort sett alla politiker i Sverige, förutom möjligtvis några kristdemokrater, började kalla sig femi- nister för några år sedan är ett mått på kvinnokampens styrka.
Marx och Engels utvecklade en dialektisk och materialistisk historiesyn som motsatte sig uppfattningen att det var idéerna som kommer först. De tog avstånd från tron på att verkligheten var en skapelse av ett högre andligt väsen – en gud.
Dialektisk materialism ser människan istället som en produkt av naturen och samhällsutvecklingen. Vi påverkas av vår omgivning, det är människornas ”samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande”, skrev Marx, eller som talesättet heter: ”tiderna förändras, och vi med dem”. För att förstå orsak och verkan måste vi studera ting och händelser i deras utveckling, i rörelse, och inte betrakta dem som någonting fast och oföränderligt.
Marx och Engels tog avstamp i Darwins evolutionslära; att naturen, människan och djuren utvecklas gradvis. Men till skillnad från Darwin menade de att ingenting sker rätlinjigt, utan utvecklingen sker språngvis. Ett känt exempel är hur vatten vid exakt 100 grader Celsius tar ett kvalitativt språng till att börja koka. Likaså påvisade de hur historien drivs fram av motstridande krafter där vid ett visst stadium ett samhälle ersätter ett annat genom sociala revolutioner.
”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp”
Citatet från Kommunistiska Manifestet fortsätter med en förklarande historisk överblick: ”Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll. Kort sagt: förtryckare och förtryckta stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp, en kamp som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela samhällets eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång”.
Alla former av tidigare klasskamp leder oss fram till idag. Att noga studera och dra lärdomar från tidigare lyckade och misslyckade revolutioner och uppror är avgörande för kommande klasstrider.
Under kapitalismen är de huvudsakliga klasserna: 1.) arbetarna, som tvingas sälja sin arbetskraft, och 2.) kapitalisterna, som köper deras arbetskraft och äger produktionsmedlen. Låg- och mellanavlönade tjänste- män med flera, utgör en viktig del av den moderna arbetarklassen. Även arbetslösa och sjukskrivna hör till arbetarklassen.
För att förstå behovet och nödvändigheten av en socialistisk revolution måste arbetare och unga förstå motsättningarna mellan dessa klasser samt kapitalismens inneboende motsättningar.
”Kapitalismen skapar sina egna dödgrävare”
Kapitalism är ett system för att skapa vinster. Vinsten kan bara uppstå ur det merarbete – mervärde – som arbetana skapar. En kapitalist köper arbetarnas arbetskraft, arbetskraften producerar varor som sedan säljs på en marknad enligt formel p – v – p1. Är inte det sista p:et större vore det ingen någon poäng för kapitalisten att att hålla på.
Men varifrån kommer den upphöjda ettan, hur kan en viss mängd pengar som spenderas på maskiner, råvaror och arbetskraft resultera i ännu mer pengar?
Svaret på frågan ligger i att det finns en vara som dels är en vara och dels kan skapa ett nytt värde. Den varan är arbetskraften som köps av kapitalisterna (därför kallas ibland arbetsgivare för arbetsköpare inom vänstern). Kapitalisten köper arbetskraft (V) som resulterar i ett mervärde (M). Det var Marx upptäckt av det så kallade mervärdet som förklarar kapitalisters utsugning av arbetare. En av de största myterna inom kapitalismen är att en arbetare får ut i lön för hela det arbete han/hon har utfört.
En arbetsgivare betalar ut i lön till sina anställda så lite som möjligt. Grundläggande är att en arbetare får ut i lön så mycket som det kostar för denne att hålla sig vid liv och föra fram nästa generations arbetare. Gen- om organiserad kamp är det dock möjligt för arbetare att kämpa till sig högre löner. Men oavsett hur ”stor del av kakan” arbetare kämpat till sig är det hur som helst obetalt arbete som skapar allt mervärde.
En varas värde, menade Marx, kan skrivas i formeln K+V+M. Konstant kapital (K) motsvarar kostnader för material och maskiner etc. Variabelt kapital (V) motsvarar lönekostnader. Mervärdet (M) är dels vinsten som går till aktieägarna i form av utdelningar, dels det som används till investeringar, avbetalningar och räntor på lån.
När arbetarklassen kämpat till sig högre löner ökar det variabla kapitalet och mervärdet minskar. När arbetarklassen kämpar till sig reformer och en utbyggd offentlig sektor med mera kommer de pengarna ur mervärdet, ur vilket mindre då istället går till vinst. Därför betyder minskade klyftor mellan rika och fattiga, och en utbyggd offentlig sektor att kapitalisterna tvingats backa för arbetarklassens krav på en större andel av det samlade produktionsresultatet. På samma sätt betyder det att när chefer höjer sina löner och bonusar och ger ut mer i aktieutdelningarna, kommer det ur ett större mervärde medan det variabla kapitalet (arbetarnas löner) minskat.
I vilken grad ett företag suger ut sina anställda kan man räkna ut genom en titt i företagets räkenskapsböcker. Till exempel: på varje gruvarbetare gjorde LKAB en vinst på 2 miljoner kronor år 2006!
Under nyliberalismen de senaste tjugo åren har utsugningen av arbetare ökat. Enligt en granskning av Dagens Arbete 2006 var summan 1998 av vad företag tjänade på varje anställd 146 000 kronor. År 2006 var siffran 268 000 kronor. Vinsten som ett företag i genomsnitt gör per anställd i Sverige hade alltså stigit med 84 procent på sju år!
Under 2000-talets högkonjunkturen halkade arbetares löner efter, rejält. Det gjorde också investeringarna i förhållande till vinster och aktieutdelning..
”Ackumulation av rikedom vid den ena polen betyder alltså ackumulation av elände, arbetsbörda, slaveri, okunnighet, brutalisering och moralisk degradering vid motpolen”
Fakta understryker bara hur rätt Marx hade (och har). År 2005: de 500 rikaste i världen har en inkomst som är större än världens 416 miljoner fattigaste!
Bland de mest vinstdrivande industrierna idag är sexindustrin, samt handel med vapen och droger. Kapitalismen är ett fullkomligt missbruk av mänskliga resurser!
Kriser slår alltid hårdast mot de svagaste i samhället. Kvinnor och barn är bland dem som drabbas värst. Under Asienkrisen på 1990-talet, när 20 miljoner asiater hamnade i fattigdom, rapporterade hälsovårdstjänstemän i Thailand en 20-procentig ök- ning av barnprostitution på bara ett år (Naomi Klein, Chockdoktrinen).
Med den ekonomiska krisen beräknas arbetslösheten i världen stiga till mellan 6,3 och 7,1 procent under 2009, enligt FN-organet ILO. Samtidigt poängteras att den globala jobbkrisen väntas att kraftigt förvärras under 2009. I Sverige har 100 000 personer varslats det senaste halvåret och arbetslösheten ligger nu på 8 procent.
Med en ökad arbetslöshet blir det lättare för kapitalister att pressa fram en låglönemarknad, se bara på IF Metalls svekavtal här i Sverige där de nu erbjudit sänkta löner.
Med en lättare utbytbar arbetskraft blir det heller inte så viktigt för kapitalister att se till sina anställdas hälsa, företagens vinster sätts framför allt. Den offentliga sektorn med vård, skola och omsorg är en följd av såväl den organiserade arbetarklassens kamp som att kapitalismen tidigare ansåg sig ha råd med sociala förbättringar. I kristider anser sig inte kapitalismen ha råd med välfärd och ökade reallöner. Men i rädsla för en fördjupad kris, som kan leda till uppror och kamp, kan man tvingas till eftergifter eller betala ut stödpaket för att om möjligt rädda systemet. Att Reinfeldt vägrar att skjuta till pengar till kommuner och landsting beror endast på att det inte finns någon stark opposition och fackföreningsrörelse som tvingar honom.
Hur mycket kan kapitalismen förstöra?
Den nuvarande krisen kan innebära att 45 procent av alla arbetare (1,4 miljarder människor) kommer att tjäna mindre än 2 dollar (16 kronor) om dagen, enligt FN-organet ILO. Det vill säga att många arbetare får en lön som inte ens garanterar existensminimum – en lön långt under sitt värde.
Förra året blev 44 miljoner fler människor fattiga på grund av höjda matvarupriser. 2009 väntas ytterligare 53 miljoner människor ramla ner under fattigdomsstrecket.
Spädbarnsdödligheten beräknas stiga med 200 000-400 000 fler som dör varje år 2009-2014.
”Det sanna hindret för den kapitalistiska produktionen är kapitalet självt”
Kapitalismen som system är inte bara extremt orättvist, det fungerar heller inte speciellt bra.
Inom kapitalismen produceras inte varor efter ett samhälleligt behov, utan endast för att skapa vinst. Kapitalismen som utvecklade industrin genom privatägandet var ändå en utveckling från feodalismens inskränkta system med tullar och avgifter. Under de senaste 100 åren har världsproduktionen ökat 18 gånger. Detta har dock skett till oerhörda kostnader och lidande med ständiga kriser, två världskrig och miljökatastrofer.
Men vinstjakten och den fria marknadens kaos och anarki leder ständigt till överproduktion, överkapacitet och gigantiska spekulationsbubblor. Kriser är oundvikliga inom kapitalismen.
Överinvesteringar är ett modernt ord för att kapitalisterna byggt en ”för stor” produktionskapacitet i förhållande till marknaden.
Konkurrensen tvingar hela tiden fram investeringar i ny teknik för att kunna producera så mycket som möjligt till så lågt pris som möjligt. Men ganska fort har de tekniska framstegen blivit allmängiltiga och pressar ner varupriserna på marknaden, varför flashiga mobiltelefoner blir billigare och får fler funktioner hela tiden till exempel.
Att kapitalister investerar alldeles för mycket på vissa håll leder till en så kallad överkapacitet. Till exempel kan bilindustrin producera 94 miljoner bilar per år, vilket är 34 miljoner fler än man kan sälja! Det motsvarar 100 bilfabriker ”för mycket”.
Överproduktion är helt enkelt att det periodvis produceras mer än vad kapitalisterna anser ge tillräckligt med vinst, d v s mer än vad som konsumeras. Givetvis inte efter behoven. Idag har Saab ett samhälleligt värde som håller tusentals i sysselsättning, men ur ett kapitalistiskt vinstperspektiv har det inte något värde om företaget inte går med vinst. Inom kapitalismens absurda ”logik” kan det alltså finnas för mycket av både varor och arbetskraft.
Beskriver inte Engels i Anti-Dühring precis dagens situation?: ”Handeln råkar i stockning, marknaden är överfylld, produkterna bli liggande massvis utan att kunna avsättas, pengarna försvinner, krediten upphör, fabrikerna står stilla, de arbetande massorna saknar livsmedel emedan de producerat för mycket livsmedel, konkurs följer på konkurs.”
Den fråga som egentligen bör ställas är varför inte kapitalismen alltid är i kris.
Konsumtion är det som håller tillbaka kriser inom kapitalismen, men för detta måste konsumtionen ständigt öka. Krediter är ett kapitalistiskt smörjmedel för att öka produktion och konsumtionen. Men krediten leder också till spekulation, stora skulder och mer överproduktion. ”Sms:a låna-politik” i stor skala är en stor anledning till dagens ekonomiska kris som började med att fastighetsbubblan i USA sprack sommaren 2007 och senare finansbubblan i september 2008.
Den stora 1930-talskrisen övervanns inte av Roosevelts ”Nya given”-politik, utan det var ett andra världskrig som genom total förstörelse och förödelse skapade nya marknader igen i återuppbyggandet. Stalinismens kollaps 1991 och Kinas marsch mot kapitalism öppnade upp för ett rofferi utan motstycke för den fria marknaden i namn av ”nyliberalism”.
”Filosofer har endast tolkat världen på olika sätt, vad det gäller är att förändra den”
Återigen skakas världen av en kapitalistisk systemkris, och det som aldrig förr. Även de mest borgerliga journalister och ekonomer hänvisar idag allt oftare till Marx, men i försöket att samtidigt reducera honom till endast en ekonomisk analytiker.
Revolutionären Karl Marx var dock mer än en ekonom. Marx tillsammans med vännen och kollegan Friedrich Engels var de första att göra socialismen till vetenskap.
Deras bidrag till kartläggningen av det kapitalistiska systemet och vetenskapen om klasskampens betydelse är än idag av ovärderlig betydelse.
Marx sammanfattade sin kartläggnin i följande punkter: 1) att klassernas existens endast hänger samman med vissa historiska faser i produktionsutvecklingen, 2) att klasskampen nödvändigt måste leda till att arbetarna tar makten – en socialistisk demokrati, 3) att socialismen är ett steg på vägen – ett övergångsstadium – till det klasslösa samhället.
Marx var alltid beredd att kasta allt åt sidan när han kunde bidra till arbetarklassens organisering. Både Marx och Engels var med i uppstartandet av Första Internationalen 1864 och var aktiva delar i klasskampen.
”För den praktiske materialisten, d v s för kommunisten gäller det att revolutionera den bestående världen, att praktiskt angripa företeelser som kommer i hans väg och förändra dem”, skrev Marx i Den tyska ideologin.
Som socialister måste vi alltid vara beredda på snabba förändringar i det politiska klimatet. En revolution utbryter inte på någon enskild individs initiativ, utan det är en process som inträffar när klassmotsättningarna i samhället nått en avgörande punkt. Däremot kan individers insatser i klasskampen vara avgörande för om en revolution ska lyckas eller inte.
Marxismen är en högst levande ideologi som ständigt utmanas och förnyas genom att nya erfarenheter analyseras och läggs till. Med Trotskij och Lenin i ledningen sattes de marxistiska idéerna verkligen i praktiken under genomförandet av den ryska revolutionen 1917. Denna revolutions urartning i stalinismens kontrarevolution hör också till de viktigaste lärdomarna som vi bär med oss idag.
Revolution är nödvändigt för att befria massorna från kapitalismens bojor med orättvisor och förtryck, och för möjligheten att nå en högre samhällsnivå under socialismen.
”Vi har inte något slutmål. Vi är evolutionister, vi har inte för avsikt att diktera några slutgiltiga lagar för mänskligheten” – Friedrich Engels.
”Proletärer i alla länder, förena er!”
Lina Westerlund
Tensta Träff, lördag 28 mars kl 14.45-19.30,
- Socialistiskt svar på krisen
- Kamp mot imperialismens krig
Talare:
Elin Gauffin, m fl från RS
Skúli Jón Kristinsson, Island
Shay Galy, CWI Israel
Wang, kinesisk socialist
Inbjudna från Socialistiska Partiet samt många fler
