Efter tvåårsdagen av 25 januari-revolutionen 2011, som störtade Egyptens härskare Hosni Mubarak, följde fyra dagar av massdemonstrationer och upplopp som besvarades med statligt våld från president Muhammad Mursis regim.På måndagskvällen (den 28 januari) sattes armén in för att försöka stärka utegångsförbudet och den undantagslag som Mursi har infört för en månad framåt i de tre stora städerna Suez, Ismailia och Port Said.
Våldet har svept över Kairo och andra städer, inklusive vid Suezkanalen och i Alexandria sedan fredagen den 25 januari. På söndagen den 27 januari sköts två personer till döds och 312 skadades i Port Said under massbegravningarna av de 33 demonstranter som dödades i demonstrationer dagen innan när de protesterade mot domstolens beslut om massakern på fotbollsstadion i Port Said ifjol.
På måndagen förklarade militären att den kommer att konfrontera upplopp, men nekade samtidigt till att ha skjutit med skarp ammunition mot demonstranter. Samma dag varnade marinen mot försök att attackera Suezkanalen och att försvarsmakten kommer att säkra strategiska och viktiga anläggningar där.
Samtidigt rapporterats det att Mursi samråder med andra politiska krafter för att försöka avsluta krisen (i verkligheten för att vinna andra ledare till sin sida inför de allmänna valen).
Demonstrationerna på årsdagen av 25 januari-revolutionen, som från början sågs som ett försök att återta revolutionen och protestera mot Mursis järngrepp, vändes snart till våldsamma sammandrabbningar med polisen. Rapporter från demonstranter har också hävdat att islamistiska krafter, inklusive Muslimska brödraskapets milis, agerat på polisens sida och är ansvariga för en del av dödandet av demonstranter.
Men till skillnad från upproret den 25 januari 2011, har delar av rörelsen provocerats av statens styrkor och de högerextrema islamistiska grupper som har ersatt Mubaraks baltagiya, och har nu börjat använda anarkistiska metoder. Förstörelsen av offentliga platser ökar, liksom bil- och fastighetsbränder, vilket skrämmer delar av lokalbefolkningen.
Som ett resultat av detta utvecklas en djup polarisering i det egyptiska samhället med dagliga rapporter om människor som kräver stabilitet. Motståndet mot Mursi har ökat sedan han kom till makten och misslyckats med ge några lösningar på de försämrade levnadsförhållandena för massorna av arbetare och fattiga. Men Mursi utnyttjar det kaos som har skapats av regimens väpnade styrkor genom att kräva en dialog med oppositionen för att försöka framställa sig själv som en ledare som kan återupprätta ordning i Egypten.
Instabiliteten och förvirringen märks när vanligt folk som inte ser någon väg ut ur detta dödläge har börjat ställa frågan till Mursi och oppositionsledarna om de avser att ta landet till ett ”inbördeskrig”. Nya rapporter under måndagen sade att de amerikanska och brittiska ambassaderna har avbrutit sitt arbete på grund av de våldsamma incidenterna och säkerhetsvakuumet i området kring Tahrirtorget.
Fotbollsklubben Ultras Ahlawy, tidigare känd för sina modiga konfrontationer med kontrarevolutionens repressiva krafter under och efter Mubaraks styre, lovar nu vedergällning till inrikesministeriet och De väpnade styrkornas högsta råd, till dess att ”rättvisa upprättas och alla som deltog i Port Said-massakern är dömda”.
En ny grupp som kallar sig Svarta blocket har nu dykt upp på scenen med anarkistiska konfrontationsmetoder, men utan politisk agenda. Även om denna utveckling är begriplig och kan förväntas mitt i ett fruktansvärt dödande av demonstranter med en ny framväxande diktatur och i avsaknad av ett organiserat politiskt alternativ som kan mobilisera miljontals arbetare och fattiga från arbetsplatser och samhällen i hela Egypten, är dessa metoder oftast en ineffektiv reaktion mot politisk högerislam och erbjuder ingen väg framåt eftersom de inte tilltalar majoriteten av arbetarklassen.
Regimen, liksom sina föregångare, försöker tjäna på denna utveckling genom att ge militären greppet om säkerheten. Men vad regimen och kapitalistklassen bakom den fruktar mest är att arbetarklassen ska kliva in på scenen som en organiserad kraft som kan paralysera ekonomin.
En nylig indikation på detta är finansministern Hegazys vägran att avslöja inrikesministeriets nya budget, eftersom detta endast skulle tända ilskan inom arbetarklassen som tvingas att betala för krisen och vars fackliga rättigheter är under en massiv attack. Men med en allt instabilare och osäkrare situation i Egypten, kan även impopulära åtgärder genomföras i namn av att ”stabilisera landet”.
Även andra attacker på arbetare kan sedan ”motiveras” av regimen som försöker skylla den ekonomiska krisen på demonstranterna.
I början av denna vecka (den 28 januari) dominerade ekonomiska nyheter av rubriker om att börsen har rasat med 2,7 miljarder egyptiska pund (2,6 miljarder kronor).
Kursen på det egyptiska pundet har under de senaste dagarna fallit kraftigt gentemot USA-dollarn. Landets centralbank har redan talat om att satsa 75 miljoner USA-dollar (480 miljoner kronor) för att försöka stoppa en snabb devalvering.
Statens räddningspaket till de stora företagen skulle innebära att använda offentliga medel och rikedomar som har skapats av arbetarnas arbete för att rädda de rikas vinster.
En organiserad arbetarrörelse och en revolutionär vänsterorganisation skulle kräva nationalisering av dessa företag och produktionsmedel under demokratiskt arbetarstyre, snarare än en socialisering av förluster för att rädda privata vinster.
Men en arbetarrörelse och vänster som menar allvar måste bryta med kapitalismens och kontrarevolutionens krafter, och detta inkluderar att bryta med de liberala krafter som är beredda att gå i dialog med alla regimer om de har platser i parlamentet inom räckhåll.
Ledningen för Nationella räddningsfronten begränsas av sina egna rika finansiärer och detta framgår av dess vaga liberala krav, främst om konstitutionen och demokratiska rättigheter (och möjligen nämna ”social rättvisa”).
Vänstergrupper och -krafter måste, mitt i den revolutionära kampen, varna för att räddningsfronten leder in oppositionen i en återvändsgränd. En revolutionär vänster bär ansvaret för att erbjuda ett verkligt revolutionärt och socialistiskt alternativ till de anarkistiska metoderna genom att orientera till de organiserade arbetarna och fackföreningarna och uppmana dem att bygga sitt eget massarbetarparti.
En sådant politiskt verktyg skulle uppmana massorna av arbetare, fattiga och förtryckta att ansluta sig i kampen mot det ruttna kapitalistiska systemet och skulle visa en väg framåt för förvirrade ungdomar som vänder sig till kontraproduktiva metoder.
En revolutionärt massarbetarparti agerar för att förena massorna mot all splittring. Det skulle grunda sig på arbetarnas strejker och ockupationer i kampen för fackliga och demokratiska rättigheter, en minimilön som går att leva på, ett program för allmännyttiga bostäder, utbildning, hälsovård och kollektivtrafik, finansierat genom nationalisering av alla banker och storföretag.
Detta skulle inte bara attrahera arbetare i hela Mellanöstern och Nordafrika, utan också utanför regionen och över gränser och kontinenter. Arbetarsolidaritet och demokratiska socialistiska arbetarregeringar skulle följa när massorna i Afrika, Asien och Europa inspireras av arbetarklassen i Egypten som leder vägen ut ur eländet, krig och fattigdom en gång för alla.
Aysha Zaki (CWI)
