I skuggan av valrörelsen diskuterar LO:s fackliga ledare som bäst taktiken inför nästa års avtalsrörelse. ”Låt låglönefacken få mest” lyder rubriken på tidningen Kommunalarbetarens (KA) senaste ledare om detta.
Diskussionen speglar ett ökat lönemissnöje, men handlar
hittills mest om hur fackledare lurpassar på varandra om fördelningen
av några tiondels procent. Tre huvudfrågor diskuteras enligt
KA:
1. ”Måste det först ingångna avtalet (dvs IF Metalls) alltid
vara utgångspunkt för de övriga avtalen?” På den
frågan svarar IF Metall enligt avtalssekreteraren Anders Tideman
ett skarpt ja, medan kvinnolöneförbunden Kommunal och Handels
får medhåll av flera andra förbund, däribland Byggnads,
för en mer flexibel inställning. Om LO-förbunden har enats
om krav på 5 procent, men IF Metall sedan bara får ut 3 procent,
måste LO sänka sin ram lika mycket för alla andra LO-medlemmar,
har Tideman förklarat i LO-tidningen (18/2006). Annars kan de övriga
inte räkna med industriarbetarnas solidaritet, hotar han.
2. Kan svenska löner ibland öka snabbare än omvärldens?
Ja, menar LO-ekonomerna, som föreslår att löneutrymmet
ska bestämmas av en större grupp av arbetsmarknadens parter än
bara industrin. Nej, säger IF Metall, som håller fast vid
att industrins konkurrensläge gentemot europeisk industri ska bestämma, ”i
takt med Europa”. Ja, det kan inte vara en slavisk norm, anser
tydligen Kommunals andre vice ordförande Håkan Pettersson.
3. Kan killarna i industrin fixa jämställda löner?, är
enligt KA kontentan av denna diskussion. Endast IF Metall säger
enligt KA klart nej till någon sorts jämställdhetspotter
ovanpå industrins avtalsnivå, medan många förbund
kan tänka sig detta.
Begränsade och felställda
Det mest positiva som kan sägas om den här diskussionen är
att sprickorna i alla fall är ett svagt eko av ett tilltagande lönemissnöje
bland LO:s medlemmar, som alltför länge har fungerat som industriavtalets
gisslan.
Men frågorna är som vanligt fel ställda. Enligt RS/Offensiv
behöver i stället fackledningarna besvara följande frågor:
•
Varför sägs inget om de rekordvinster och enorma ersättningar
som kvitteras ut av ägare, direktörer och topptjänstemän
när svenska fack år efter år lämnar walk over i
avtalsrörelserna?
•
Varför sägs inget om att svenska löner inte alls utvecklats
ens ”i takt med Europa”, utan sämre? Trots att svensk
industri sedan början av 1990-talet befinner sig i världstäten
av produktivitetsligan, ligger löneökningen för svenska
industriarbetare i den lägsta tredjedelen i Europa under industriavtalets år
sedan 1997.
•
Varför sägs så lite inte bara om att LO-kvinnors löner
utvecklas sämre än LO-mäns, utan också om att klyftorna ökar ännu
snabbare mellan tjänstemän och arbetare, för att inte
tala om klyftorna mellan det betalda och obetalda arbetet (vinsterna)?
Varför förs ingen diskussion om medlemmarnas totala brist på kontroll över
avtalskrav och lönetaktik?
Nya nätverk behövs
Malmfältens arbetare har de senaste veckorna genom hot om strejk tvingat LKAB att höja årets lönepåslag från 2,3 till 4,7 procent. Nu sprider sig kraven också till SSAB. Efter många års träda behövs, som raslastaren Sixten Snell sa i Offensiv nr 701, nya nätverk på arbetsplatserna, som kan sprida gräsrötternas krav på en helt ny fight-back-anda i nästa avtalsrörelse. Krav på lika lön för kvinnor och män och 18 000 kronor i lägstalön måste gå hand i hand med krav på en kraftig lönerevansch för alla LO-medlemmar.
Arne Johansson
