Ny blodig vändpunkt i ett sönderslitet Syrien

2016-02-17 20:55:42


Som i alla krig får civila betala det högsta och blodigaste priset. De humanitära konsekvenserna är fasansfulla.

De ryska bombplanen i Syrien har på fyra månader vänt vad som i somras såg ut som en desperat situation för Assad-regimens nyss så kraftigt försvagade armé till en motsatt kris för de rebellstyrkor, som stöds med tunga vapen av främst Turkiet och Saudiarabien.

De senaste veckornas snabba scenförändring har framkallat en panikartad massflykt av uppskattningsvis 50 000 civila upp mot den stängda turkiska gränsen vid Bab al-Salama eller den kurdiska kantonen Afrin från den alltmer kringrända del av den nordliga storstaden Aleppo som ännu hålls av rebellgrupper. Även söder om och runt Damaskus har rebellerna kraftigt pressats tillbaka eller inringats. 

Betyder detta en vändpunkt som kan leda till ett slut på kriget, om än på regimens villkor? Eller står Mellanöstern tvärtom inför risken av ett ännu större krig om detta inte kan accepteras av Erdo­ğans Turkiet eller Saudiarabien? 

Assad-regimens styrkor har de senaste tre veckorna, med stöd av ryska bombplan och allierade som libanesiska Hizbollah och andra shiamiliser ledda av iranska officerare, uppnått mycket snabba framsteg på en rad fronter, paradoxalt nog samtidigt som Ryssland och USA enats om försök att få till stånd nya fredssamtal.

Vändpunkten kom sedan regimens styrkor med hjälp av ryska flygattacker lyckades bryta islamistfronten Jaish al-Fatahs långvariga belägring av de två shiadominerade städerna Nubbol och Zahraa nära den kurdiska kantonen Afrin norr om Aleppo. Offensiven har därefter fortsatt norr om Latakia liksom upp genom Idlibprovinsen och Hama och runt den del av Aleppo som hållits av rebeller ända sedan hösten 2012. Dessas försörjningsleder till den turkiska gränsen kan när som helst klippas av. 

Islamistalliansen Jaish al-Fatah, som har utrustats med tunga vapen av främst Turkiet och Saudiarabien och domineras av den al-Qaida-­anslutna Nusrafronten och deras salafistiska allierade inom Ahrar al-Sham, har åtminstone i norra Syrien varit de militärt ledande styrkorna som också har bombats mest intensivt av ryska flygplan. 

Enligt en korrespondent för tidningen The National i Förenade Arabemiratet sviktar också stridsmoralen bland dessa, med avsevärda deserteringar. ”Att överge jihad för att det finns många tjuvar, opportunister och profitörer eller av brist på trovärdighet inom vissa fraktioner är som att sluta be för att skorna stulits på moskéns trappa”, citeras ett radiouttalande från en av Jabhat al-Nusras grundare. 

Enligt den svenske Syrienkännaren Aron Lund har den syriska armén också utsatt de sinsemellan rivaliserande syriska rebellgrupperna söder om Damaskus för en allt hårdare press, samtidigt som det stöd dessa har fått från Jordanien genom en militär operationscentral har begränsats. Spekulationer finns om ett närmande mellan Ryssland och Jordanien.

Även om det nu tycks ha skett en rejäl förändring av styrkeförhållandena i Syrien är frågetecknen många inför den närmaste framtiden.

Ett är vad som händer med de nya fredssamtal som förbereds, där starten av Géneve III har skjutits upp till den 25 februari i hopp om att det begränsade eld upphör som Ryssland och USA avtalat om i München inom den så kallade internationella stödgruppen för Syrien (ISSG) ska hinna få någon effekt. 

Att denna typ av samtal alls hålls är en bekräftelse på att det inom Syriens gränser pågår vad som mest liknar ett slags sekteristiskt världskrig via ombud mellan rivaliserande regionala makter, där en stor del av striderna utförs av tiotusentals utländska jihadister, soldater och milismän från när och fjärran. Till denna blodiga cocktail som också hotar att spilla över i ett större regionalt krig bidrar stridsflygplan från inte mindre än 12 utländska stater.

Samförståndet mellan Rysslands utrikesminister Lavrov och USA:s John Kerry har av såväl rebellerna som av deras hetaste uppbackare i Erdoğans Turkiet och Saudiarabien uppfattats som en bekräftelse på att USA under sin reducerade kapacitet att uppträda som världspolis accepterat att Ryssland med sina stridsflygplan och sin allians med Iran har lyckats blockera alla försök till en ”sunnimuslimsk” regimförändring i Damaskus. Frågan är hur USA nu väljer att agera sedan den rysk-syriska offensiven runt Aleppo snarast accelererat med sikte på en tydlig militär seger under dagarna innan vapnen i alla fall delvis skulle tystna? 

Detta kanske delvis påverkas av vad som kommer att hända den rebellkontrollerade delen av Aleppo, där det fortfarande kan finnas 300 000 civila, om staden blir helt kringränd av regimens styrkor. Kommer mat och civila förnödenheter i så fall att släppas in, eller kommer regimen att försöka svälta ut de inringade och framkalla en ny massflykt mot den turkiska gränsen? Hur högt blir det humanitära priset om en del av rebellerna väljer att slåss i ruinerna till sista man?

Det kan också påverkas av hur Turkiet väljer att agera. De senaste månadernas brutala försök att kväsa den kurdiska frihetskampen på sin egen sida av gränsen och det gemensamma sabelskramlet med Saudiarabien visar att ett större krig inte kan uteslutas, även om saudierna hämmas av prisraset på sin olja och den blodiga inblandningen i Jemens krig och Turkiet av sin egen konflikt med PKK. Syrienkrigets hetaste brännpunkt har hur som helst efter striderna runt Aleppo flyttats till Syriens gränstrakter mot Turkiet.

Att de kurdiska styrkorna nu försöker flytta fram sina positioner har framkallat panikartade reaktioner från den turkiska regeringen. Att hoten om ett militärt ingripande inte är tomma understryks av den senaste veckans upprepade turkiska artilleribeskjutning över gränsen av kurdiska YPG/J-styrkor, som tillsammans med allierade assyriska och arabiska miliser inom de Syriska Demokratiska Styrkorna har flyttat fram sina positioner i Azaz-distriktet i norra Syrien, erövrat flygbasen i staden Menagh från Nusrafronten och intagit staden Tal Rifaat. 

Turkiet har gång på gång hotat med den för dem ”röda linjen” som innebär att de aldrig kommer att godta att de syriska kurderna under ledning av det PKK närstående PYD lyckas förena den västligaste av de tre kurdiska kantonerna i norra Syrien med de två andra och befästa ett regionalt självstyre inom vad kurderna kallar Rojava, eller västra Kurdistan. 

Att Islamiska staten (IS) kontrollerar vissa gränsövergångar till Turkiet mellan de kurdiska kantonerna Afrin och Kobanê är för den turkiska regimen ett mindre ont än om YPG/J gör det.

Att Turkiet samtidigt vägrar att öppna gränsen för de tiotusentals som har flytt striderna runt Aleppo kan också ses som ett försök att pressa fram ett godkännande från USA och Nato till Turkiets krav på att upprätta en flygövervakad buffertzon på den syriska sidan av gränsen. Med ett sådant verktyg skulle Turkiet både kunna blockera ett kurdiskt självstyre, hålla försörjningslederna till sina allierade rebeller öppna och förhindra en fredlig lösning som strider mot Turkiets egna intressen. Efter Rysslands ingripande i kriget skulle dock ett förverkligande av detta betyda en lek med elden som ett försvagat USA knappast är berett att riskera allt för.

För såväl Saudiarabien som Turkiet skulle ett krigsslut som Assadregimen tack vare stödet från Ryssland och Iran går segrande ur och som därmed förstärker den ryskstödda shiaaxeln mellan Iran, Irak, Syrien och Hisbollah i Libanon vara ett mycket förödmjukande bakslag för deras egna regionala stormaktsambitioner. 

Att USA-imperialismen som deras historiskt närmaste allierade inte har satsat allt på att förhindra detta, utan tvärtom har valt att ge flygunderstöd till YPG/J:s krigföring mot IS i kriget mot den islamistiska terrorismen, betraktas av både Ankara och Riyadh som ett enormt svek. För Erdoğans turkiska regering stavas terrorn inte IS utan PKK och PYD, YPG, Iran och Assad.

– PYD och USA:s stöd åt PYD har orsakat blodbadet i Syrien, USA har svikit oss, de måste välja mellan oss och terroristerna, har Erdoğan utbrustit.

Det mest sannolika är att vare sig den turkiska eller saudiska regimen själva skulle våga sig på en direkt intervention i Syrien. Att den turkiske utrikesministern Mevlüt Çavuşoğlu i helgen förklarade att de var beredda till just detta följdes strax av dementier från både Saudiarabien och Turkiet.

– Vi vill ha en markoperation tillsammans med våra internationella allierade och tänker inte genomföra en unilateral operation, försäkrade en talesman för den turkiska regeringen, med tillägget att detta i varje fall inte var aktuellt inom de närmaste tio dagarna.

Att styrkeförhållandena i det syriska kriget än en gång har tippat över på ett mycket kraftigt sätt betyder knappast att freden är nära, och än mindre en fred som kan ge de förtryckta folken ett tryggt och anständigt liv.

Som Offensiv/RS har förklarat muterade den arabiska vårens demokratiska revolution i Syrien på ett tidigt stadium till ett sekteristiskt inbördeskrig, som snabbt också blev ett slagträ i den imperialistiska och regionala maktkampen mellan reaktionära regimer och miliser. Medan de miljoner som kunde valde att hellre fly än att illa fäkta för antingen den blodiga Assad-regimen eller de islamistiska miliser som flockades till detta allt mer reaktionära krig, stod dock den kurdiska frihetskampen tidigt ut som det mest progressiva undantaget, som också förtjänade ett kritiskt stöd av socialister världen runt. 

Ingen kan heller kritisera PYD och YPG/J för att med kniven mot strupen under IS och den turkiska statens samtidiga belägring av Kobanê ha tackat ja till USA:s flyg­understöd, trots alla risker detta medför. Men som vi förklarade efter segern i Kobanê skulle kommande strider bli ett viktigt test för kurdernas förmåga att vinna ett bredare stöd bland regionens araber, turkmener, kristna och andra förtryckta folkgrupper för de idéer om demokratiskt självstyrande, sekulära och mellan könen jämställda lokala och regionala områden som länge har predikats av PYD. ”Hur detta lyckas kan snart visa sig viktigare än de senaste framgångarna på slagfältet och avgöra kurdernas möjligheter att finna nya allierade som tillsammans med dem kan stå upp mot alla reaktionära makter i det sekteristiska inbördeskriget.”

USA drömde efter Kobanê om att kunna kombinera YPG-styrkor med USA-flyg i en markoffensiv från Turkiet mot IS. Att involvera arabiska styrkor skulle enligt New York Times ”lätta Turkiets oro för att Syriens kurder blir alltför inflytelserika i norra Syrien”. Men detta vore en ny och farlig fälla för den kurdiska frihetskampen som istället måste byggas på klassallianser mot imperialism och kapitalism tillsammans med regionens arbetare och förtryckta folk. 

Det kan inte uteslutas att ett ryskt-iranskt beskydd av regimen i Damaskus gentemot jihadister som Ahrar al-Sham och al-Nusra­fronten, parallellt med en USA-ledd operation mot IS, skulle kunna leda till en partiell frysning av det syriska kriget med de lokala vapenvilor i landets norra, södra och centrala delar som FN-emissarien Stefan de Mistura hoppas kunna förhandla om. 

Men inget av detta kommer att ge den fred, frihet och välstånd som Mellanösterns folk drömmer om. De glimtar av hopp som vi kan se måste bygga på att den kurdiska kampen i Syrien och Turkiet kan smida en demokratisk och socialistisk allians med den turkiska vänstern och arbetarrörelsen. En sådan skulle också kunna appellera till de icke-sekteristiska massprotesterna mot social misär och korruption i Irak och Libanon och den gryende arbetarkampen i Iran. 

Därmed skulle också en reorganisering underifrån underlättas av en ny arbetarrörelse och nya vänsterströmningar i regionen av alla etniska och religiösa ursprung med ett fokus på såväl enande klass- som demokratiska frågor. Självstyrande regioner kan på kort sikt ses som ett skydd från alla hotande makter runt omkring, men är knappast möjliga att stabilisera annat än i ett mer eller mindre tillfälligt maktvakuum eller som en del i en större och frivillig socialistisk konfederation. 

För en långsiktig befrielse av Syriens, Rojavas och alla Mellanösterns folk från krig, imperialism, kapitalism och förtryck av alla slag krävs en socialistisk massrörelse som under kampen kan erövra makten i såväl Syrien som i Turkiet, Iran och Irak och svetsas samman i en frivilligt samverkande konfederation av demokratiskt socialistiska stater. ■


Enligt en rapport från Syrian Centre for Policy Research uppskattas redan så många som 470 000 ha dödats och 1,9 miljoner skadats som en direkt eller indirekt följd av kriget, totalt 11,5 procent av den syriska befolkningen. 

De humanitära konsekvenserna är fasansfulla. Medan kanske mer än hälften av Syriens invånare har tvingats fly både i och utanför landet uppskattas livslängden ha sänkts från 70 år 2010 till runt 55 år idag och samhällets infrastruktur ha slagits i spillror så att till exempel bara hälften av barnen kan gå i skola. 

I flera rebellkontrollerade fickor, som belägrats av regimens styrkor råder också svår svält.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!