Ny generation tar strid mot Mugabe

2016-08-17 12:28:56


Trycket underifrån ökar på Mugabes diktatoriska regim.

Zimbabwe har sedan slutet av juni i år präglats av stora, ilskna protester mot Robert Mugabes diktatoriska ZANU-PF-regering. Det är första gången sedan 2008 som massprotester äger rum. Efter åtta år av närmast förlamande utmattning och en konsolidering av regimens skräckstyre har rädslan släppt taget och en ny generation driver på kampen.

Zimbabwes ekonomi började röra sig mot katastrofläge redan kring 2005. Jordbruket, som dominerar ekonomin, kollapsade, utländska investerare drog sig tillbaka och statsfinanserna dränerades genom dyra äventyr som exempelvis krigföringen i Kongo. En samlingsregering satte stopp för hyperinflationen 2009 genom att slopa den egna valutan (Zimbabwe-dollarn) och främst använda sig av USA-dollarn och Sydafrikas rand. Efter en kort lättnad har ekonomin sedan 2013 dock haltat mer och mer.
Landet, alltid ett av världens fattigaste trots rika naturresurser, har ett enormt handelsunderskott, och därmed en ”dollartorka” som blir värre och värre i och med att exporten av exempelvis jordbruksprodukter hämmas av den ”dyra” dollarn. Det lilla som har funnits kvar av industri har i det närmaste kollapsat. Bara sex procent av befolkningen försörjs genom den ”formella” ekonomin. Regeringen klarar inte längre av att betala ut de offentliganställdas löner i tid, inte ens soldaternas och polisens som annars har högsta prioritet i det skräckvälde som Zimbabwe har blivit.

Regimens försök att lösa problemen har bara förvärrat dem. Trots att regeringen under stora ansträngningar gjorde återbetalningar på lån (till IMF, Världsbanken och African Development Bank) till värdet av 1,8 miljarder USA-dollar under januari till mars i år, har dess förhoppningar om nya krediter grusats. Samtidigt har återbetalningarna tömt alla reserver och bankernas fonder.
När dollarbristen blev allt mer skriande och människor fick ägna dagar till att köa för att få en chans att få ut exempelvis löner från sina konton, beslutade regeringen att börja trycka nya pengar – ”zombiepengar” – först som mynt och sedan (planerat till oktober) även sedlar. ”Zombiepengarna”, som saknar eget värde, ses också allmänt som ett försök att återintroducera den misstrodda Zimbabwe-dollarn.
Samtidigt med dollartorkan har Zimbabwe, liksom övriga södra och östra Afrika, drabbats av svår torka för tredje året i rad i år. Miljoner går hungriga.

Det var mot denna bakgrund som missnöjet för första gången på många år i april-maj började att ta sig offentliga uttryck. Resignation inför den massiva korruptionen, som genomsyrar alla statsinstitutioner, övergick i ilska. En lekmannapastor, Evan Mawarire, skapade en ny symbol för motståndet när han en dag i april tog en film av sig själv där han, sittande med Zimbabwes flagga runt halsen, hävde ur sig sin förtvivlan över att inte kunna få pengarna att räcka till för sina barns behov, samtidigt som frihetsdrömmen solkats ned av korruption och vanstyre. Han la upp videon på sociala media under #ThisFlag. I en situation där alla har böjt nacken under åratal blev videon, hashtaggen och Mawarire själv en sensation. #ThisFlag är nu en sorts ”rörelse”, om än utan någon uppenbar struktur eller program.
Samtidigt började oppositionspartiet Movement for Democratic Change (MDC) för första gången på mycket länge hålla stormöten med tusentals deltagare, med fokus på motstånd mot ”zombiepengarna” och korruptionen. Lärare och sjukvårdspersonal gick ut i en rad inofficiella strejker när de inte fick betalt i slutet av juni. Taxi- och bussförare började protestera mot polisens ständiga utkrävande av mutor.
När så i slutet av juni ett importförbud på så gott som alla dagligvaror den stora majoriteten är beroende av infördes reagerade hundratals gatuförsäljare med att demonstrera vid Beitbridge, huvudgränspost mot Sydafrika.

Regeringen överraskades av protesten, och folkmassan lyckades både bränna upp tullmyndigheternas lager för beslagtagna varor och driva tillbaka den polisstyrka som sattes in. Bilderna från upproret i Beitbridge las upp på sociala media och hade en elektrifierande effekt.
Efter detta manade pastor Mawarire och en lång rad föreningar och organisationer till en landsomfattande protestdag, en stay-away eller generalstrejk, den 6 juli. Bland organisationerna finns gatuförsäljarnas National Vendors Union, ett antal lokala boendeföreningar av olika slag, minibusstaxiföreningarna, och, inofficiellt, fackföreningsfederationen ZCTU. Där finns också flera nya, ungdomsdominerade demokratiplattformar som organiseras över sociala media.
Mest framträdande är Tajamuka/Sesijikile, som bland annat kräver att regeringen stoppar ”zombiepengarna” och skapar de 2,2 miljoner jobb som ZANU lovade i valkampanjen 2013, samtidigt som de manar till fortsatta protester. De har gett Mugabe ett ultimatum att avgå innan den 31 augusti, och utlovar upptrappade protester om så inte blir fallet.

Strejken den 6 juli blev en stor framgång. I stort sett varje stad och en stor del av landsbygden stannade upp helt med stängda butiker, stängda skolor och inga transporter.
Lärare, doktorer och sjuksköterskor strejkade även den 5 juli med stark uppslutning. Pastor Mawarire med flera hade uppmanat folk att stanna hemma i protest, men på många håll som i till exempel Bulawayos och huvudstaden Harares kåkstäder hölls ändå demonstrationer och vägarna barrikaderades.
När en arresteringsorder för uppvigling till våldsamt upplopp några dagar senare utfärdades för Mawarire slog det tillbaka mot regimen. Dagen därpå överlämnade Mawarire sig självmant till polisen. När han fördes in i rättssalen den 10 juli hade åtalet ändrats till ”förberedelse för att störta en grundlagsenligt vald regering”. Men tusentals demonstranter hade också samlats utanför domstolsbyggnaden i en protest som varade tolv timmar..
Omkring 200 advokater dök upp för att erbjuda sig att representera Mawarire, men bara 50 fick plats i rättssalen och anmälde sig samstämmigt som hans företrädare. Efter många avbrott och förseningar avfärdades åtalet och Mawarire släpptes fri. Han, liksom övriga organisationer, kallade till fortsatta protester.

Lokala demonstrationer har i flera fall slagit tillbaka polisattackerna. Den 3 augusti samlades hundratals i demonstrationer i Harare, med krav på bland annat Mugabes avgång. Men den gången skingrades demonstranterna av en stor polisinsats.
Veteranerna från befrielsekriget på 1970-talet, som länge har varit Mugabes lojalaste stödtrupp, har också brutit med presidenten och hans fraktion av ZANU-PF. Den 21 juli uttalade Zimbabwe National Liberation War Veterans Association (ZNLWVA) att man inte kommer att stödja ”diktatorn” Mugabe i valet 2018 och uppmanade honom att avgå. ZNLWVA-ledningen har sedan dess uteslutits ur ZANU-PF och flera ledare har gripits.

I veckan deklarerade tolv politiska partier att de kommer att gå samman för att utmana ZANU-PF och Mugabe med en gemensam kandidat i presidentvalet 2018. De kallade också till en demonstration med krav på reformer i valsystemet i Harare den 26 augusti, där de hoppas på 200 000 deltagare.
Det återstår att se hur långt proteströrelsen kan gå. Att rädslan som regimen levt på har förbytts i kampvilja, samtidigt som den styrande eliten är djupt splittrad och nya, ungdomliga proteströrelser växer fram, är stora framsteg. Samtidigt ligger stora faror i rörelsens avsaknad av ett tydligt program, organisering och kamperfarenhet.
Varken ZANU-PF:s anti-Mugabefraktioner, det nyliberala MDC eller de övriga oppositionspartierna som nu försöker positionera sig för ett maktskifte har något program för att lyfta Zimbabwes arbetare och fattiga ur den obönhörliga misär som kapitalismen innebär. Den extrema ekonomiska situationen, korruptionen och maktmissbruket är inte grundade i illvilja eller inkompetens hos den styrande klicken, utan i ett kapitalistiskt systemfel.

Den mängd av organisationer som kommit samman och nu snabbt har utvecklas bör ta initiativ till att samla och förankra motståndet i aktionskommittéer i alla lokalsamhällen och på arbetsplatserna. Så skulle kampens nästa steg kunna planeras och förankras, och ett program för verklig förändring kunna tas fram genom demokratisk diskussion.
Ända sedan kapitalismen anlände i Zimbabwe genom den dåvarande kolonialmakten har generation efter generation kastats in i kamp. Nu är det hög tid att ta kampen till seger. Det finns inga genvägar ut ur den återvändsgränd som ”frihet” från kolonialismen på kapitalistisk grund betyder – bara ett uppror av arbetare och fattiga för att återuppbygga landet på socialistisk grund och samarbete med massorna i hela södra Afrika leder framåt. ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!